Bild på mig ifrån november år 2012 sittandes nere vid ingången till psykiatrin på Norrlands Universitetssjukhus, Rehabpsyk alldeles intill - men jag var på frigång under min dåvarande rättspsykiatriska slutenvård!
Flashback-användaren "svenskcitron" postade en tråd på Flashback Forum som heter "
En mentalitet som nazi Tyskland hade finns på rättspsyk idag 2014 i Sverige." -där han kritiserar att han tvångsvårdats inom slutenvården i tjugo år, efter att ha dömts för rån när han var 22 år gammal..
Länk: https://www.flashback.org/t2404452
Jag kände igen mig i mycket av det som han beskriver och kände att en massa tankar och minnen kom tillbaka när jag läste det han skrivit i augusti år 2014. Jag känner att jag vill dela med mig av min syn på det han beskriver samt av mina egna erfarenheter inom slutenvården.
Jag vårdades där mellan juli månad år 2012 och februari månad år 2014 utan SUP (som står för "särskild utskrivningsprövning), "svenskcitron" hade med SUP. Det är mycket viktigt att även jag delar med mig av mina åsikter i det här ämnet, åsikter som ofta överensstämmer med dennes. Då olika rättspsyksavdelningar har olika personal så finns det dock en del områden där jag har annorlunda erfarenhet av rättspsykiatrin - där de kanske agerat annorlunda i mitt fall.
Användaren "svenskcitron" skrev följande långa inlägg 2014-08-02, 10:40:
"Rättspsykiatrin samhället inuti samhället
Den Svenska rättspsykiatrin är som en slags sekt ett hemligt sällskap som ger en känsla av frimurarorden eller gamla KGB. Jag skojar inte nu låt mig få chansen att förklara varför jag påstår detta för er så ska ni få se att jag har mer än bara tomma ord för att styrka detta påstående.
Den Svenska rättspsykiatrin med sina sjukhus i landet har bara kunnat överleva under årens lopp eftersom dom inte har blivit ifrågasatta utav någon utifrån. Dom är vana vid att ha ett minimum av insyn utifrån av samhället. Så att majoriteten av landets medborgare tror. Att man inne på sjukhusen bedriver någon slags modern och upplyst vård med logik och sunt förnuft fast sanningen är att man inte kunde ha mera fel.
Här inne så sitter vi patienter som barn på ett vuxendagis inlåsta på obestämd tid där dom flesta av oss inte är riktigt farliga utan bara har haft en väldig otur i livet och mår dåligt av det. Det ser man om man börjar syna detta i sömmarna lite närmare då så kommer det att få komma fram att vissa människor får sitta inlåsta. Mer eller mindre internerade på obestämd tid under många års tid för brott som kanske hade gett på sin höjd några månaders fängelse.
Den moderna vården består av en ren förvaring frukost, kaffe, lunch, kaffe, middag och kvällsfika sen medicin 1-3 gånger per dag. Det är kanske 10 % av patient klientelet som ens har en aktiv vård som exempelvis psykologsamtal. Resten av tiden den spenderar man genom att sitta ute i dagrummet och titta på tv eller spela kort eller ligga ensam i sängen inne på sitt rum och vänta.
På att tiden ska gå så att man förhoppningsvis ska kunna få komma ut till slut utan att man förlorar för mycket av det enda liv som man har. Dessutom så måste man utöver att orka vara inlåst som ett djur i bur gå runt på tå och vara charmig och undergiven annars kommer konsekvenserna snabbt. Och det skrivs i journalen att man varit både hotfull och elak och man är sjuk och får absolut inte komma ut.
Dom rättspsykiatriska sjukhusen agerar själva polis, åklagare och domare och dom bestämmer utan många gånger ens en rättslig prövning ifall patienterna är skyldiga till att ha gjort något fel eller inte. Nuförtiden så behövs det inte längre ett positivt drogtest för att säga att en patient har haft ett återfall i missbruk. Det räcker med att en doktor bara tittar på patienten och gör en så kallad klinisk bedömning att den är påverkad av droger jag har till och med varit med om att detta gjorts per telefon. Läkaren besvärade sig inte ens med att komma upp på avdelningen och fattade sitt beslut och la på luren.
Förvaltningsrätten ska ju vara ett forum där patienten ibland tillsammans med sin egen advokat ska ha rätten till att få föra sin egen talan. Som en liten domstol som beviljar utskrivning och permissioner fast detta är inte sanningen. Jag blev själv för ett tag sedan dagen efter att jag haft en förvaltningsrättsförhandling inkallad till ett läkarsamtal. Under detta samtal så blev jag varnad för att om jag fortsatte att säga sådana saker som jag då hade gjort. Då så var man oroad för min vårdplan och för min framtid det var rena förtäckta hot och alltså lika med att förbjuda mig att få ha yttrandefrihet som jag enligt Svensk grundlag har som medborgare i detta land.
Förövrigt så kanske statistiken med att det bara är 2 på 200 fall i förvaltningsrätten som dömds till patientens egen fördel kan tala sitt eget språk. Om hur jäviga dom är och sen efter förhandlingen går dom alla hand i hand och äter lunch tillsammans. Jag har inte en enda gång personligen varit med om att kunna få igenom en endaste sak mot min läkare. Kan jag verkligen ha haft fel så många gånger det undrar jag.
Att psykiatrin inte är en exakt vetenskap det är ju så otroligt uppenbart för här så kan det bli precis hur som helst många gånger. Om en patient slår en medpatient alltså att både gärningsmannen och offret båda är vårdtagare då läggs polisanmälningen automatiskt ned om en sådan upprättas. Med förevändningen att gärningsmannen ju redan är dömd till vård och därför kan anses som otillräknelig. Men om en patient ger sig på en personal då så helt plötsligt som genom ett trollslag så är patienten så frisk att den kan bli åtalad. Fast man i båda dessa fall är här på helt lika premisser så är skillnaden som natt och dag hur dessa sen behandlas. Jag har aldrig varit med om att Säters sjukhus hjälpt en patient att göra en polisanmälan någonsin vad som än har hänt.
Man kan ju tveklöst få en ganska bra fingervisning utav det som landstingets egen jurist gick ut i media och sa ganska nyligen. Hon sa att vi vet att det som vi gör är emot lagen men vi tycker ändå att det är det bästa sättet och vi tror att det kommer en ny lag i framtiden som säger att det som vi gör idag är lagligt.
Sen detta faktum att en människa som är patient kan få bli oskyldigt dömd för inte mindre än 8 stycken olika mord som han inte hade gjort. Är väl också en varningsklocka om att någonting inte fungerar riktigt som det ska.
Eller är det kanske bara jag som fortfarande har ett barnsligt och naivt synsätt på rättvisan och verkligheten i Sverige 2014. Det kanske är okej med ett samhälle inuti samhället där man inte behöver ta hänsyn till några lagar eller människors rättigheter.
För vi som är patienter inom den slutna rättspsykiatriska vården i Sverige kanske i och med att vi har blivit dömda till vården också förlorat alla våra medborgerliga rättigheter. Det som jag tycker och hoppas på är att det kan komma till stånd en större och direkt insyn i den verksamhet och det som händer inför murarna på Säters sjukhus.
Det kan väl dom som arbetar inom den rättspsykiatriska vården i ärlighetens namn inte behöva ha någonting emot om dom nu också har rent mjöl i påsen som dom säger. Då så borde dom väl kunna välkomna en öppenhet och att allt det som görs i vårdens namn. Blir kontrollerat för att eftersom psykiatrin är ett område som inte är en exakt vetenskap utan att man mer eller mindre bara måste göra gissningar och bedömningar för att kunna ställa diagnoser.
För ADHD och exempelvis borderline syns ju inte på samma vis som en cancer tumör gör man kan inte testa och veta på samma sätt som när en människa har en sjukdom som cancer eller hepatit. När det gäller dom psykiska sjukdomarna då så får man gissa och man har inte alltid rätt även om man har en gedigen utbildning och stor kunskap.
Därför så är det väl väldigt viktigt att det kanske finns flera olika personer som oberoende av varandra kan titta och se ifall det som man gör är rätt eller fel. Annars så riskerar ju människor att få fel vård och medicinering som dom kanske egentligen inte ens behövde.
Det är ju människoliv som detta handlar om och deras liv och framtid som står på spel och inte leksaker därför är det så otroligt viktigt att det som man gör blir rätt."
Mitt/Agentens yttrande på inlägget ovan:
Min uppfattning är att hela psykiatrin är lite av en sekt. En sekt där allting sker bakom en sekretess som man påstår finns där för att värna om patientens så kallade rättssäkerhet, men i själva verket så skyddar sekretessen den psykiatriska verksamheten från utomstående granskning. Vilket leder till att psykiatrins personal kan arbeta ostört i skydd av denna sekretess på ett ibland tveksamt sätt utan att någon utomstående reagerar på det. Polismyndigheten måste alltid bevisa det som de för fram inför domstol, och de har ögonen på sig utav allmänheten och media.
Men psykiatrin däremot behöver ofta inte bevisa någonting eftersom deras handlingar ses som "bevis", och då sekretessen skyddar verksamheten ifrån medias och allmänhetens granskande ögon så behöver de heller inte alltid följa de regler eller paragrafer som finns att följa inom verksamheten. Ingen insyn innebär fritt spelrum för att med oetiska och oärliga metoder "utreda" patienter. Polisen granskas vilket leder till en ökad rättssäkerhet, men psykiatrin granskas ej och därför leder sekretessen i sin tur till minskad rättssäkerhet för den som utreds av dem.
Med det ovan sagda så vill jag härmed styrka att jag instämmer i "svenskcitrons" bedömning att rättspsykiatrin (men även barn- och rehabpsykiatrin) bara har kunnat fortsätta med sin nuvarande verksamhet till följd av en bristande insyn i deras verksamhet ifrån medias och allmänhetens sida - detta till följd av ovan nämnda sekretess. Majoriteten av landets medborgare är godtrogna gentemot systemet och tror att det fungerar trots att det i min mening är vanligt med oärlighet och direkta lögner om patienter ifrån all psykiatris sida. De som har erfaranhet av psykiatrin känner till verkligheten. Det pågår ingen "modern och upplyst vård"- det pågår istället en förvaring! Det är sanningen.
Jag instämmer till fullo med "svenskcitron" ang dennes yttrande kring "vuxendagis". Jag är inte speciellt farlig och mig höll man instängd i ett och ett halvt år trots ett skötsamt beteende under hela perioden. Detta berodde inte på att jag var dålig på att sköta mig eller så.. Det har blivit vanligt att man ser tiden som ett sätt att straffa den intagne, och det leder till att man blir hållen längre än vad man egentligen är i behov av bara för att man ska få ett straff för eventuellt brott. Jag kan tycka att detta är rätt vad gäller mördare, pedofiler och våldtäktsmän! Men de flesta på rättspsyk har begått mindre brott (jag begick ett grovt olaga hot samt två vanliga olaga hot, överträdelse av kontaktförbud och olovlig körning med trimmad moped) och bör släppas efter fyra månader- vilket är det snabbaste de kan släppa ut en patient.
Gäller det folks bakgrunder så är det som "svenskcitron" säger många gånger. De flesta har bara haft otur någon gång under barndomen eller i tonåren och hamnat lite snett. Får de då kontakt med barnpsykiatrin så leder denna kontakt till senare kontakt med rehabpsykiatrin och/eller rättspsykiatrin. Det är en kedjereaktion där BUP-kontakten resulterar i kontakt med andra psykiatriavdelningar längre fram. Och anledningen till kontakten med BUP är ofta helt vanliga konflikter, utsatthet eller mobbning. Det är i mitt tycke mycket skrämmande at folk kan få sitta inlåsta på för dem obestämd tid (fram tills läkaren, eller förvaltningsrätten ifall du sitter med SUP) anser att du är frisk Visst låter det vettigt vid en första granskning att man släpps när man blivit frisk.. Men problemet är att läkare är människor de också som är fullt kababla att ljuga om sådant vilket kan resultera i onödigt lång vård om patienten har otur.
Det är verkligen inte rimligt att ett straff som gett en veckas fängelse ska kunna ge ett helt års vård. För att ta ett exempel där en ung kvinna som stal en parfym för 645 skr fick sitta i ett helt år inom slutenvården. Faktum är att du knappt behöver begå brott- du kan bli placerad där om du beteer dig ostabilt också. Självmordsförsök eller en djup depression kan vara ett enligt psykiatrin fullt rmligt skäl till att hålla en patient inspärrad i flera år. Det är också korrekt att det är ytterst få rätspsykspatienter som faktiskt får riktig vård. En absolut minoritet får samtala med psykolog då pengarna inte räcker till.. Jag gissar på att cheferna och andra högt uppsatta stjäl åt sig det mesta av det som staten ger till landstinget! För man har verkligen inte råd med riktig vård till patienterna! Tvärtom så handlar tvångsvården mest om att sitta i en förvaring dag ut och dag in, där man försöker att sköta sig snyggt i hopp om att var sjätte månad kanske belönas med sin frihet.
Har man familj och vänner som kan komma förbi med datorer, tv-spel och dylikt så underlättar det tillvaron mycket för patienten! Om inte? Ja, då är det TV, kort och tidningar som gäller när man inte sover - precis som "svenskcitron" uppger.
När jag vårdades fick man även ha IPADS och mobiler ifall de saknade kamera. Idag kan detta ha ändrats efter att KD lade ett förslag under förra året inför valet om att detta skulle förändras. Kameramobiler var förbjudna när jag vårdades vilket innebar att man bara kunde äga äldre mobiler inne på avdelningen. Detta för att förhindra fotografering eller filminspelningar av andra intagna då personalen anser att det är en del av sekretessen att dölja identiteten på de som vårdas där. Och man litade inte på att folk med kameramobiler skulle kunna låta bli att filma i smyg. Även om kameramobiler var förbjudna så fick man ha vanliga mobiler där man kunde skicka sms och ringa. KD ville även dra in rätten till detta då vissa dömda individer ringt och hotat sina offer inifrån rättspsyk. Det är synd när ett sådant förbud även slår mot de skötsamma och man borde enligt mig bara införa förbud mot de som missbrukar mobilen, inte generellt mot alla intagna.
Brotten skiljer sig också åt.. Det är rätt att förhindra att en dömd våldtäktsman ringer och trakasserar sitt offer, men det är inte lika rätt kan jag tycka att man förhindrar en person som stulit någonting ifrån att ringa folk.
Det kan vara väldigt drygt att ständigt upprätthålla ett gott humör på avdelningen oavsett hur man mår. Jag håller med i allt "svenskcitron" skriver angående detta. Att vara trevlig och framför allt inte brusa upp ifall man vill bli utskriven någon gång! För ifall du brusar upp så har du just givit personalen eller altenativt läkaren ett skäl till att fortsätta att kalla dig "allvarligt psykiskt störd" som patient. Men det galna är att även när du skött dig felfritt i ett år och varit hur skötsam som helst så kan de hålla kvar dig- förvaltningsrätten litar nämligen helt och hållet på läkarens ord då de inte har någon insyn i hur du skött dig. Ifall du skött dig toppenbra i ett år och de skrivit någonting annat så tror ju domstolen på det.. Det är enkelt för överläkaren att hålla kvar dig så länge denne vill. Svårare blir det när du börjat ha permissioner som är obevakade, ifall det finns uppgifter på att patienten varit på obevakade permissar utan incidenter så kan läkaren svårligen fortsätta vården. Då har Förvaltningsrätten något annat att ta hänsyn till än enbart läkarens yttrande då det förmodligen finns folk som kan intyga hur du som patient skött dina permissar.
Har man SUP (särskild utskrivningsprövning) likt användaren "svenskcitron" har, så vill jag påstå att det är mycket svårare att få och mer långdraget innan man får sina första permissioner. Jag fick permissar direkt till föräldrana vid jul och födelsedagen med mera- då jag hade utan SUP. Men har man med SUP så är det Förvatningsrätten som ska godkänna din permis och de är mycket försiktiga med detta. Har du utan SUP som jag hade så är det Överläkaren- och denne vågar lita på patienten mer eftersom denne är i mer kontinuerlig kontakt med vårdtagaren. Dock så träffar man knappast sin läkare varje dag. Jag skulle säga en gång i månaden om ens det, resten av tiden har man kontakt med personal då man får några särskilda kontaktpersoner på avdelningen. Dessa vidareförmedlar dock det som sägs på samtalen med dem till läkaren. Samtal med kontaktpersonerna brukar vara ett samtal i veckan. Utöver detta så har man så klart vardaglig kontakt med rättspsykspersonalen, men det är inte mer än vanlig kontakt kring hur vädret är och dylikt.
Att psykiatrins journalhandlingar oftast betraktas som bevis av domstolar, och därmed i praktiken är domar där personal både agerat uppgiftslämnare/anmälare, åklagare och domare är också sant. Jag har ingen sådan erfarenhet ifrån rättspsykiatrin i Umeå då personalen inte var fientligt inställda. Men min erfarenhet ifrån barnpsykiatrin har haft en annan dignitet av sådan karaktär. De skrev att jag var skyldig till brott innan jag åtalats eller dömts, och i efterhand tror domstolen i Umeå och rättspsykiatrin i Huddinge på dessa uppgifter i BUP-journalen. Så ja, psykiatrins personal kan agera både anmälare, åklagare och domare -och sen blir du betraktad som skyldig för en handling som du eventuellt aldrig har begått, bara för att den skiten står nertecknad i din journal. Och du hade absolut ingen rättighet till advokat eller rättegång- du fick inte ens försvara dig. Rättssäkerheten är därför i stort sett obefintlig inom psykiatrin.
Jag har inga erfarenheter kring drogmissbruk eller psykoser. I mitt fall satt jag inne på slutenvården då rättspsyk i Huddinge ansåg att diagnosen "autistiska drag" som jag fått på BUP 06 utgjort en allvarlig psykisk störning i samband med brotten jag benämnde tidigare. Jag hade knappt en behandlingsbar sjukdom- men trots det blev jag placerad på slutenvården. De ansåg helt enkelt att jag var en risk ifall jag var fri ute i samhället.. Och detta berodde nog mer på att jag hotat min ex-förvaltare och att de ville skydda honom med familj, snarare än på att jag egentligen hade en sjukdom.
Det är också helt sant att Förvaltningsrättens egna läkare ofta är helt partiska med Rättspsykiatrins läkare och i 99 % av fallen går på dennes linje. Domstolens personal här i Umeå var inte partiska, men de litar oftast på de två läkarnas ord. Och Förvaltningsrättens läkare var aldrig av en annan åsikt än den behandlande läkaren- vilket tyder på en bristande rättssäkerhet. Min mening är här att patienten tillsammans med sin advokat borde få hämta in en läkare som inte är partisk, och som kanske kommer ifrån en helt annan stad.. Detta får man tyvärr inte göra i dagens processer! Och det är också ett bekymmer att man får väldigt lite tid på sig att förbereda inför en förhandling eftersom advokaten tilldelas patienten bara dagar innan förhandlingen.
Vad man kan göra är att begära samma advokat som vid den förra prövningen och på så sätt därigenom kunna använda den förra prövningens argument för att stärka den som hålls för närvarande. Med samma advokat så blir chanserna större att man släpps! Annars är det brukligt att rätten tilldelar en ny advokat varje gång och det kan tyvärr leda till att man helt bortser ifrån det som sades senast.
Att det förekommer förtäckta hot ifrån Rättspsykiatrins sida när det gäller processer mot rättspsykiatrin stämmer helt och hållet! Mig hotade de med att jag inte skulle bli utsläppt ifall jag anmälde rättspsyksutredningen under tiden som jag vårdades, och sen höll man mig instängd tillräckligt länge för att jag inte skulle hinna med att anmäla RPU:n i tid innan preskription inträdde. Den inträder två år efter att utredningen gjorts. Man ville även att jag skulle sluta att blogga på ett "rättshaveristiskt sätt"- för annars skulle jag inte komma ut. Detta är skadligt för patientens rättssäkerhet då man kan känna sig felbehandlad av utredarna eller av personalen- men då de hotar med att man kan bli kvarhållen under obegränsad tid (tills läkaren anser att man bör släppas ut), så vågar man inte göra ett skit ifall man vill bli utskriven! Bara en person som vårdats i 20 år likt Tomas Quick och som inte har något att frukta längre- då han redan suttit så länge, vågar stämma psykiatrin när han sitter i deras våld.
Jag kände ett enormt begär av att posta rättelserna jag skrivit i häktet kring BUP-journalen så fort jag fick tillgång till datorn, och enligt min mening idag så kan jag ha blivit kvarhållen längre till följd utav dessa inlägg på bloggen! Jag tog det lugnare efter mars år 2013 med bloggandet, och på ungefär ett år var jag ute på öppenvård under tvång. Det krävdes dock att man skulle ha en sysselsättning flera gånger i veckan innan man f ick komma ut på öppenvården vilket innebär att de kan tvinga dig som patient att jobba för att de vill se hur du fungerar socialt bland andra, och då kan du få jobba i ett halvår eller mer innan du belönas med öppenvård eller frihet direkt. Det talas mycket om att vården ska utformas enligt en vårdplan som både patienten och överläkaren kommer överens om, tanken är då att patienten och överläkaren tillsammans skall upprätta en vårdplan som skall gälla fram tills man blir utskriven. Men då överläkaren har makten att hålla kvar patienten på obestämd tid så behöver denne inte alls överenskomma med patienten om någonting.. Ofta så lägger denne fram sin egen vårdplan och säger "skriv på detta och du kan vara ute efter ett halvår"- ifall man då vägrar så blir man kvar betydligt längre.. Under hot om vård under obegränsad tid så skriver så klart patienten under på läkarens egna vårdplan som enbart denne författat, och ibland kvarhålls man längre än vad läkaren gett en antydan om. Man är helt i överläkarens våld, eller Förvaltningsrättens ifall man har med SUP!
Patienten har rätt att yttra sig. Men min egen erfarenhet är att det är väldigt enkelt för överläkare att helt nonchalera patienter och nästan håna dem om de visar på irritation eller ilska över dennes beslut. Det som jag lade märke till i Umeås Förvaltningsrätt vid minst två tillfällen var att alla nämndemän var kvinnor och även domaren i målet. Det var enbart de två läkarna som var män! Detta behöver dock inte alltid vara negativt. Men jag anser att det kan vara till en manlig patients nackdel om brotten riktats mot en kvinna. Jag upplevde heller inte att personalen i Förvaltnngsrätten gick och åt med läkarna och skrattade eller liknande.. Det gick korrekt till här i Umeå förutom detaljen att rättens läkare var lite väl partisk med rättspsykiatrins läkare.. Det var det som jag störde mig på i rätten men annars så verkade personalen kompetent.
Jag tror verkligen inte att användaren "svenskcitron" har haft fel i alla sina förhandlingar då överläkarna är väldigt godtyckliga med ifall patienten lider av en allvarlig psykisk störning eller ej. Som ett exempel kan nämnas att på min näst sista förhandling i förvaltningsrätten i mars år 2014 (den förhandling där jag överfördes till öppen rättspsykiatrisk tvångsvård, jag var tvångsvårdad inom öppenvården fram tills den nionde september år 2014) så nämnde min överläkare att jag inte led av en allvarlig psykisk störning, då denne trodde att man bara behövde lida av en "psykisk störning" för att få mottaga öppen tvångsvård. Men nu visade det sig att det var andra regler än han trott när det gällde patienter som vårdades utan SUP. Ifall du vårdades med SUP så krävdes endast en "psykisk störning" för öppen rättspsykiatrisk tvångsvård- och alla diagnoer är psykiska störningar, vilket hade inneburit att de kunnat tvångsvårda mig endast med min av BUP tillskrivna "autistiska problematik" som grund. Men då jag vårdades utan SUP så gällde en annan bestämmelse där det uttryckligt i Förvaltningsrättens handlingar krävdes att jag led av en "allvarlig psykisk störning".. Då överläkaren inte kände till denna skillnad så hade han först uttryckt att jag "inte led av en allvarlig psykisk störning" för att sedan ändra sig och uttrycka att jag "lider av en allvarlig psykisk störning". Han sa det som passade hans ändamål. Det var tydligen extremt ovanligt med patienter som vårdades utan SUP, och därav blev det en liten miss ifrån läkarens sida!
Då jag och överläkaren redan hade en plan kring öppen rättspsykiatrisk tvångsvård upprättad så valde jag att godta denna vårdplan och acceptera öppenvården i ett halvår. Men min advokat hade hört hans försägelse i rätten- vilket ledde till att jag kunde hänvisa till den händelsen vid föhandlingen i september år 2014, när jag blev helt fri ifrån tvångsöppenvården- och i och med att jag begärde samme advokat så gick min strategi vägen. Jag skötte mig exemplariskt under öppenvården och sen använde jag detta faktum liksom hans försägelse vid förhandlingen i mars år 2014 mot honom under föhandlingen i september förra året. Advokaten kunde då styrka allt som sagts vid den tidigare förhandlingen. Domstolspersonalen var ju inte densamma då den byts ut. Då blev det mycket svårt för överläkaren att kunna hålla kvar mig varför Förvaltningsrätten friade mig ifrån den öppna tvångsvården. Det är jobbigare om man har med SUP eftersom det då bara krävs en vanlig "psykisk störning" för att fortsätta vården. Har du utan så måste denna vara allvarlig! Och detta så klart för att det ska bli svårare att kvarhålla någon som har utan särskild utskrivningsprövning då denne oftast är dömd för ett ringare brott än de som får med SUP.
Hela psykiatrins verksamhet är helt riktigt ingen "exakt vetenskap", så mycket går inte att bevisa och är endast teorier. Bl.a. därför som man slutade att inom psykiatrin använda termen "psykisk sjukdom/psykiska sjukdomar" och istället började använda dagens term som är "psykiska störningar/psykisk störning".
En störning behöver man inte bevisa på samma sätt som en sjukdom.. Men en sjukdom går att bevisa så som t.ex. diabetes, kanser och hepatit. En psykisk åkomma går inte att fysiskt bevisa och därför kallas det numera för "psykiska störningar". Tyvärr så missbrukar vanligt folk och journalister ofta ordet och säger fel ord- "psykiska sjukdomar". Det är fel och media bör sluta med detta!
Gällande det "svenskcitron" skriver kring misshandel inne på rättspsyks slutenvård så stämmer det han säger i princip. Ifall du som patient smäller till en vårdare så blir du garanterat lagförd och åtalad på nytt och får böta till vårdaren i fråga- det var en medpatient som vittnade om precis det. Och ifall du som patient blir misshandlad av en medpatient så leder inte din anmälan vidare till rättegång! Det blir en förundersökning så polisen gör helt rätt. Till rättspykiatrin i Umeås försvar vill jag påstå att de vittnade kring händelsen där jag blivit misshandlad på avdelningen, de lämnade till och med ut journalhandlingar där de beskrivit mina skador och själva incidenten -så jag menar här olikt användaren "svenskcitron" att rättspsyk inte är skyldiga (åtminstone inte rättspsyk här i Umeå) till att ha försökt stoppa rättegången! Tvärtom så lånade de till och med ut en kamera för att jag skulle få fotografera mina skador. Jag fick ett blåöga och en fläskläpp i juli år 2012 två veckor efter att jag anlänt till avdelningen då jag hamnat i bråk med en medpatient som angrep mig med slag och dylikt. Det skedde tre olka misshandlar under en vecka tätt intill varanda, och på den senare så fick jag skadorna och en anmälan upprättades. Rättspsyk i Umeå försökte att bistå i anmälan så jag har inget ont att säga där -däremot så vägrade åklagaren att gå vidare med ärendet till åtal då denne ansåg att den misstänkte redan var föremål för rättsliga åtgärder, precis av de skäl som "svenskcitron" nämner.
Åklagaren menade att det ifrån samhällets sida inte fanns behov av ett åtal då gärningsmannen redan befann sig i förvar.. Det var enbart jag som målsägande som hade ett intresse av en rättegång och således fick det va -ansåg åklagaren!! Jag funderade på att överklaga beslutet, vilket jag kunde ha gjort våren år 2013 -men avstod i slutändan då jag inte längre hade en konflikt med patienten i fråga och därför inte hade ett större intresse av att få en konflikt med honom på nytt.
Att landstinget, kommunen och tjänstemän på olika ställen och nivåer inte alltid följer föreskrifter eller förordningar är ett faktum! Ifall de inte riskerar att åka dit så skiter de i reglerna när det gynnar dem, så ser verkligheten ut.
Det är vidare verkligen inte bara du "svenskcitron" som har denna uppfattning om samhället att det finns olika villkor för olika medborgare beroende på eventuell diagnostisering och inte, där man har helt olika levnadsvillkor. Orättvist är ordet. Det är knappast okej att det är så, lagar och mänskliga rättigheter skall gälla alla oavsett handikapp/diagnos. Men Sverige som land lever inte upp till de deklarationer de skrivit under på vad gäller mänskliga rättigheter. Handikappade/psykiskt störda får inte alls spela på lika villkor som andra.. Och mest hemskt är det att man kan bli stämplad felaktigt efter bedömares egna godtycke, långt ifrån alla som bedöms psykiskt störda är det.
Jag menar att den brist på mänskliga rättigheter/medborgerliga rättigheter och yttrandefrihet gentemot omvärlden som råder på Säters sjukhus på intet sätt är unik för Säter, samtliga rättspsyk i landet har nog detta problem! Men beroende på personal och politiskt styre i kommun eller landsting så kan behandlingen av patienter skilja sig åt, både till det bättre och till det sämre. Men arbetssättet är i stort lika på alla rättspsyk skulle jag tro. Men jag har mina misstankar om att vissa följer regler och föreskrifter bättre än andra helt enkelt- även inom personalen eller läkarstaben. En större granskning utav hur utredningarna går till, hur rättssäkerheten ser ut inom vården och över hela psykiatrin -är absolut nödvändig! Man kan börja med barnpsykiatrin där grunderna läggs för all annan vård! Ingen historik på BUP och du kommer med största sannolikhet aldrig att se insidan av rättspsyks slutenvård- det är fakta!
Ofta så delas diagnoser och störningar av olika slag ut efter rena teorier, fördomar eller gissningar. Jag tror inte att vården vill bli granskade eftersom att det vore en stor skandal om rättslösheten patienten har inom vården blev uppmärksammad i hela landet. Bedömare har inte alltid rent mjöl i påsen, så därför är de emot en öppen granskning av vården och då särskilt slutenvården inom rättspsykiatrin! Sekretessen är ett bra skydd för deras ibland oetiska och oärliga tillvägagångssätt vid utredningar och bedömningar. Man använder ärligt talat ibland denna makt att stämpla diagnoser i pannan på individer just för att man vill dölja andra omständigheter i samhället, och därmed skydda bilden av samhället och förhindra att krav ställs på samhället att lösa samhällsproblem- att stämpla individen/patienten är ofta ett bra sätt att frigöra alla andra ifrån ansvar. Den som tilldelas stämpeln blir ensam syndabock för allt och alla andra slipper ansvar. Patienten får då ta allt ansvar själv vilket vården tycker är den enklaste lösningen! Men det är inte en rättvis eller godtagbar lösning ur patientens synvinkel. Detta säger jag som en drabbad, då främst av BUP- men det som antecknades på BUP har lett till all framtida kontakt med Rehabpsykiatrin och sist men inte minst rättspsykiatrin. Kedjereakionen är ett faktum, och den började på BUP och slutade på rättspsyk.
Att psykiatrin inte bryr sig om patientens rättssäkerhet är ett faktum. Det enda de bryr sig om är sin egen verksamhet och sina egna positioner! De erkänner därför heller aldrig när de gör fel.. Detta är mycket olyckligt för patienten och det är därför av oerhörd vikt att detta förändras i framtiden. Att människor ska få vård när de inte har behovet, eller att de ska få mediciner när de inte är sjuka - är helt oacceptabelt! Jag hade själv ingen medicinering men däremot så blev jag tvångsvårdad..
Det är människoliv det handlar om och därför måste patientens rättssäkerhet förstärkas, ty som den är nu så är den nästintill obefintlig - detta så att friska inte vårdas för att systemet har ett fel som gynnar maktmissbrukare, personer som inte alltid sätter diagnoser och stämplar dig av etiska skäl -utan gör det av andra skäl som inte är godtagbara under några som helst omständigheter.
Av Mr_Nygren/Agenten/Victor Fernando Nygren/ Fernando Dos Reis Silva.
