Bild tagen i augusti år 2015.
Hm, så min trygghet och det invanda de senaste sju åren ligger i att mest sitta hemma vid datorn. Känns till och med osäkert att röra sig utomhus när man blivit stämplad som mig. Jag betraktar mig själv som fast i ett fientligt land.. Alla svenskar är inte fientliga, men uppenbarligen så krävs det bara att psykvården/BUP är det så blir man snabbt persona no grata för alla andra myndigheter och tjänstemän också. Och har man en kommun mot sig så kan de lätt vända folket mot en också..
Det är svårt att veta hur man skall tänka och vara som "vuxen" när man inte har klivit in på arbetsmarknaden, inte har utbildat sig färdigt och har satts under omyndighetsförklaring i sju års tid. Då stagnerar utvecklingen och man fastnar i en gammal mentalitet. Sen tvingades jag till viss utveckling för att ta mig ut ur slutenvården.. Men efter ett och ett halvt år som en fri man, men fortfarande alltjämt satt under förvaltning, så har jag ju återfallit i att mest sitta vid datorn. Något jag även gjorde på slutenvården större delen av tiden, men man var iaf aktiv i att sysselsätta sig då detta krävdes för att bli fri.
Har inte pallat ngn sysselsättning sedan dess. Särskilt inte på stället där jag var då.. Eftersom att det påminde om straffet. Aja, det är inte bra att det är som det är nu.. Jag gillar så klart mitt gamla intresse från tonåren.. Men jag vet ju att jag egentligen borde ha lämnat den livsstilen för längesedan. Även om jag inte kan rå för allt, då besluten som fattats har tagits av andra än mig- mot min vilja, så har jag ändå en viss skuld i att inte ha försökt ta mig ur det genom plugg eller arbete. Att jag istället valt att använda datorspel och tv-serier som droger för att komma bort från en jobbig verklighet. Och endast vara driftig när det kommer till min blogg och att bedriva en hopplös kamp, men som åtminstone upplyser vad som är fel med Umeå kommun och psykvården etc.
Men jag har inte alls den mentalitet folk i min ålder har. Just för att jag inte utvecklats i samma takt som dem.. Då jag har till skillnad från dem blivit stämplad felaktigt och sedan placerats i en stagnerande situation. Jag hade kunnat plugga och söka jobb, men man blir ju depp när man är med om skit likt den jag utsatts för- då har man varken orken eller energin till att plugga eller jobba.. Desto lättare att bara luta sig tillbaka och glida in i spelvärlden eller i TV-serier. Energi för att skriva på bloggen får man ju så fort ilskan kommer..
Sen är jobb inte så attraktivt när det handlar om jobb för ersättningar, där jag inte styr inkomsterna- utan förvaltaren. Man vill ej jobba för ngn annan. Ingen annan ska bestämma över det man tjänar in helt enkelt. Man är ingen slav.
Men som sagt, tiden går och man känner att man blir gammal utan att ha fått vara "vuxen". Man känner att världen runt omkring förändras i en allt snabbare takt.. Folk som skaffar familjer, ser betydligt äldre ut och som också utvecklat en vuxnare mentalitet och attityd. Visst, jag är mycket mer vuxen än innan vården. Jag kan resonera vuxet kring saker och jag hotar ej och dylikt numera. Dock så är jag fortfarande i en ungdomlig mentalitet när det kommer till tv-serier och spel. Och jag tror inte att det kan ändras innan man pluggat färdigt och kommit ut på arbetsmarknaden. Och problemet är att jag förlorat mitt driv, mina ambitioner -efter all skit..
Har liksom förlorat framtidstron tror jag. Så jag lyckas inte få tummen ur röven.. Gör bara samma saker varje dag.. Jag har iofs sedan förra sommaren av och till modifierat spel. Visst är det intressant och kan vara värt en del att kunna. Men det krävs en högre nivå av sådana skills för att kunna få arbeta, och då särskilt i nyare spel med nyare program. Lär jag mig hantera de senaste programmen så kan jag säkert få jobb. Men som det är nu så är det mest tio år gamla spel eller äldre. Så det leder nog inte till jobb även om jag får en viss tillfredsställelse av att lyckas med sysslan. Har dessutom velat modifiera spel i flera år så jag försöker att slutföra det målet.
Men i ärlighetens namn rinner livet ifrån en och man ser alla andra bli oigenkännliga utan att själv vara med i svängarna.. En viss skuld måste tilldelas myndigheterna, domstolen och förvaltare som förhindrat mig ifrån att utvecklas tillsammans och i samklang med andra. De ville hela tiden att jag skulle bli en enstöring, inte ha några vänner, hamna utanför i samhället och allmänt bli en förlorare som de kan utnyttja likt vilken "svartskalle" som helst, för invandring eller adoption handlar om att vi ska bli utnyttjade som billig arbetskraft- tro ingenting annat, -även om adoptivföräldrarna ville väl så ville inte myndigheterna väl.. Stor jävla miss att be de djävlarna om HJÄLP....
Ja, i vilket fall.. De ville att saker skulle gå åt helvete och det har de också gort eftersom diagnoserna kunnat användas mot mig på alla möjliga sätt i vuxen ålder. Jag är nu en vuxen man på 26 år, men har fortfarande inte utvecklats mentalt till det. I vissa hänseenden så är jag färdigutvecklad och kan resonera som en vuxen.. Men i andra så gör jag ingenting för attt ta mig framåt och beter mig som en tonåring i det att jag lirar spel och ser serier. Jag inser att jag måste gå vidare, men samhället tog någonting ifrån mig- och jag har inte känt framtidstro sedan dess..
De tog min status som normal ifrån mig.. Så allt annat än att bråka med dem om detta och förvaltarskapet har känts meningslöst. Men nu känner jag att tiden rinner iväg. Mitt största problem är att jag inte får tummen ur röven, och saknar den framtidstro som behövs för att hitta viljan till att kämpa. Utan vilja ingen ambition, utan ambition inga mål och utan mål ingen handling..
Jag måste agera för min egen skull. Jag är dock ett vanedjur.. Jag har vant mig de senaste sju åren med att bara sitta och spela och se serier, extra mkt kanske på psykvården där man ej kunde göra annat.. Och jag har otroligt svårt att bryta invanda rutiner.. Så jag är fast i en dålig vana, som funkade i yngre dar men som snart är ohållbar. När ersättningen dras in vid 30 får jag stora problem om jag fortfarande lever som nu.. Så det är viktigt att på något sätt kunna hitta en väg framåt. Annars kommer allt falla samman om några år.. Min nuvarande livsstil borde varit över senast vid 21.. Så jag spelar på övertid redan..
Oi Victor! Coolt att se en citering när man trilla in här igen, starkt inlägg och det verkar som du kommit till insikt. Ärligt talat så om dina broar bränts i Sverige... fuck it. Sverige är ett litet skitland, har du sett över dina möjligheter att flytta utomlands? Jag menar med förvaltarskap etc, dina pengar är inte någon förmögenhet antar jag, men förmodligen tillräckligt mycket för att börja om någon annan stans? Har du någonsin varit på eller kontaktat Brasilianska konsulatet i Stockholm? Vad skulle ske om du kunde få tillbaks ditt Brasilianska medborgarskap och kunna säga upp ditt svenska? Brasilien kämpar bra mycket mer för sina medborgare över hela världen än Sverige gör och jag tvivlar på att dom accepterat någon slags förvaltning eller kvarstad på dina tillgångar, bara en tanke =)
SvaraRaderaOch du, jag hoppas verkligen du pissar på det där finska fuldjuret nu annars skäms jag för mycket för att trilla in här igen! Iaf hoppas du mår bättre och ta hand om dig // (\/)
Hej Anonym!
RaderaNej, det är ju det som är problemet- jag har ingen färdig gymnasial utbildning, jag har ingen CW värd namnet och utan detta så blir ett nytt liv utomlands mycket svårt.. Vem skulle anställa mig? Jag måste nog göra klart gymnasiet och fixa en CW som åtminstone ser någorlunda okej ut, innan jag kan börja fundera på att flytta eller jobba utomlands. Kvinnor kan enkelt få män att erbjuda dem husrum och boende, men en ung mörkhyad man som mig själv? Nej, jag måste ha ett jobb alternativt ha en massa pengar redan från starten. Angående mina pengar, ja, -det är runt 140k i dagsläget! Men det räcker inte länge utan ett jobb, och plus att förvaltaren kommer inte säga "Visst Victor, flytta utomlands du så ger jag dig tillgång till alla dina pengar som finns på dina konton".. Nej, han kommer ju att fortsätta hålla kontot låst vilket innebär att jag kan endast flytta utomlands utan mina pengar, vilket i sin tur gör det viktigt med jobb innan jag flyttar, om jag ska flytta över huvud taget alltså.
Angående Brasilien, under år 2014 kontaktade jag den Brasilianska Ambassaden angående psykvårdens felaktiga behandling av mig- det visade sig att jag fortfarande är medborgare i Brasilien, men kruxet låg i att jag även är medborgare i Sverige -och därmed så gäller Sveriges lagar och regler här och jag måste vända mig till det svenska rättsväsendet för hjälp i frågor som berör händelser i Sverige! Hade jag däremot endast varit brasiliansk medborgare så hade de kunnat hjälpa till.. Så de kan inte göra något när man har dubbelt medborgarskap. Detta till trots att mitt medborgarskap inte givit mig samma eller lika rättigheter och möjligheter som andra svenskar i vuxen ålder- beroende på psykiatrins diagnoser, som använts som ursäkt för att ta ifrån mig lika spelregler.
De berättade dock på ambassaden att mitt Brasilianska medborgarskap innebär att jag skulle kunna flytta dit och bo där, utan att någonsin riskera utvisning eller utlämning till Sverige- men jag måste resa med mitt brasilianska pass samt försörja mig själv. De har inget bidragssystem i Brasilien.. Så innan jag kan flytta måste jag ha utbildning och jobb klart. Plus att jag som adopterad inte kan ett ord portugisiska och därmed så blir det lite som om jag är en invandrare i praktiken, men en brasiliansk medborgare juridiskt. Jag kommer behöva lära mig allt om deras språk, kultur och annat från grunden likt vilken invandrare som helst. Den enda fördelen är att jag har medborgarskapet från starten och att jag ser brasiliansk ut. Lite som en vit svensk som inte kan svenska.. Problematiskt minst sagt.
Vad gäller förvaltning så har jag funderat några gånger på att skriva till media i Brasilien, men har inte gjort det- jag skrev ju till ambassaden, men de menade att jag måste utnyttja svenskt rättssystem och att de ej kan påverka Sveriges myndighetsbeslut.
Problemet med personer som Ilona är att de är svåra att bli av med. Plus att sedan rättspsyksvården har jag förlorat kontakten med ett flertal personer. Har typ högst tre pers som jag fortfarande har kontakt med.. Så därför har jag inte helt sagt upp kontakten nej. Men hon bor ju i Grekland sedan april år 2013, och därmed så är det mest internetkontakt över facebook. Jag behöver egentligen hitta nya kontakter/vänner/kompisar, men dte går ju sådär när man mest sitter hemma.
Ett skäl till att jag måste börja plugga igen. Men det har gått sådär, hoppade ju av både hösten år 2014 och hösten år 2015. Men nu börjar klockan att ticka. Så den här hösten får man skärpa till sig om man vill komma någonstans.
Brasilien är ett alternativ, när man är färdig med skola och har en cw. Tyvärr inte innan dess..
Du skrev "Coolt att se en citering när man trilla in här igen"
RaderaVadå för citering?
Fr övrigt var det BUP som brände mina broar, efter att föräldrarna godtroget och naivt nog bad dem att "hjälpa mig -de brände syrrans broar samtidigt.
Ingenting efter händelsen med mössan spelar någon som helst roll, möjligen att jag blev utnyttjad ekonomiskt av Ilona kan ha påverkat i förvaltarskapsärendet på så vis att det orsakade "behovet" av god man- men det enda som krävdes för diagnoser var mösshändelsen, men jag tror inte det var att jag slängde en mössa som var problemet -snarare att jag klöste en lärare i ansiktet och dömdes för misshandel av lärare.
Dock så beslutades det om utredningendirekt efter händelsen utan att jag hunnit bli dömd. Så det räckte uppenbarligen med att händelsen inträffade. Visst, det var fel av mig att slänga en mössa jag kissat i, och det var fel av mig att klösa läraren som höll fast mig -men jag vet flera andra vita elever som gjorde långt värre saker, och de är fullt fria idag oavsett om de fått diagnoser eller ej.
Det är inte diagnosen i sig som nödvändigtvis är problemet. Diagnoser kan användas på olika sätt och i olika ändamål. Problemet för mig och min syster blev att man utnyttjade våra diagnoser för massa negativa åtgärder så som psykvård, förvaltarskap, SoL-team och LSS-boende, för att nämna några beslut -sen har så klart beslutsfattare så som förvaltare och dylik personal tagit egna beslut som vi inte samtyckt till -gett bort husdjur, anmält vård av djur och orsakat djurförbud etc..
Så diagnoser i sig behöver inte vara ett problem, om man använder dem till positiva ändamål -men i mitt och syrrans fall har man använt dem som en ursäkt för att ta ifrån oss våra fria liv i Sverige som självständiga vuxna människor, de har blivit argument för att vi inte kan ta hand om oss själva och dylikt. Allt som hänt av negativ karaktär har skyllts på autistiska drag eller asperger, asperger som jag och syrran aldrig stämplats med -det blev autistiska drag redan på BUP..!!
Ja, så det är hur de används som är problemet! Men utan diagnos hade de aldrig kunnat användas MOT OSS på fel sätt.. Därav är BUP grunden till all skit som delade ut diagnoserna.. Föräldrarna skulle dock aldrig bett om hjälp av dem.. De orsakade hela situationen därav.
Några av mina polare år 2006 dömdes ju för 13 grova misshandlar. Jag har inte dömts för någonting i stil med det.. Ändå så var jag allvarligt psykiskt störd år 2012 efter incidenten utanför Ilona med näsdukarna, med hänvisning till de autistiska dragen BUP stämplade mig med efter mösshändelsen där jag även klöste en lärare i ansiktet- och man menade att det fanns ett samband mellan de autistiska dragen och mitt beteende vid samtliga händelser av negativ art. Således så led jag av en psykisk störning (de autistiska dragen) och den hade varit allvarlig när jag slängde in näsdukarna med eld i Ilonas brevinkast..
Hade ju även hotat Förvaltaren på facebook två år tidigare vilket även det spelade in, då myndigheterna i Umeå ville skydda honom med familj (de tog hotet seriöst och betraktade mig som en större risk än vad jag var pga kändisskapet på Flashback)-, rättspsyk i Huddinge som utredde mig framställde iaf de autistiska dragen som en allvarlig psykisk störning vid brotten. De kunde alltså godtyckligt hitta på att mina autistiska drag utgjorde och var en allvarlig psykisk störning..
Således en massa skitbeslut som endast blivit möjliga till följd av BUP:s diagnoser. Och jag kan ha bidragit till skiten genom mitt agerande, men det finns ingenting som ursäktar att jag straffas hårdare än folk som begått mycket värre brott -men här är det precis vad som hänt, jag har bränt mina broar efter att endast ha ofredat någon med en kissmössa, och misshandlat någon annan med några klösmärken -och som råkade vara en lärare- där andra inte har bränt sina broar när de misshandlat folk grovt i över 13 olika fall..
Något säger mig att mörkhyade adopterade individer inte har lika många broar som vita etniska svenskar..
"Diagnoser är ett påfund som man uppfunnit för att kunna skylla problem och konflikter som sker ute i samhället på enstaka individer! Det är samhällets sätt att skjuta ifrån sig ansvaret på individer.
RaderaIstället för att samhället ska ta tag i mobbning och annan diskriminering så säger man att "det där var inte mobbning - det där var hans störning/diagnos!!!"
Sen finns det säkert scizofreni osv.. Men diagnoser som autism/asperger/autistiska drag eller ADHD ges ut alldeles för lättvindigt och godtyckligt idag.. Ofta för att stryka över problem och sopa samhällets ansvar under mattan."
Citeringen jag mena var den, skrev det här för längesen i en kommentar efter jag läst nåt inlägg. Kul att du tog till dig det.
Ehm, angående det övriga, så förstår jag att det suger. Att vara vuxen och satt under förmyndarskap lär inte kännas helt hundra liksom. Hur som helst så är dina texter bra mycket skarpare och mognare nu i alla fall, samma ämnen men känns som att dina reflektioner är djupare och mer i mål.
Jag förstår om du känner det som att du är i en bubbla, men det finns tusen sätt att finna nya vänner alltid bara du är avslappnad och går in utan förväntningar. På så sätt kan du inte bli annat än positivt överraskad. Kollas fiske klubbar? Funderat på kajak? Eller nån brädspelsklubb eller whatever liksom =) Du fixar det bara du slappnar av och tar det som det kommer.
// (\/)
Varför hoppade du av skolan 2014 och 2015??
SvaraRadera2014 var det Vindelns filial, och jag gillade inte konceptet på en filial- hade förväntat mig något mer i stil med internat, folk kom och gick och det var ingen ordning alls. Av en slump så var jag inte där när de skulle besöka Strömbäcks Folkhögskola, då jag ej ville besöka denna skola- då jag pluggat där 07-09 och fått avslag på ansökningar 2013-2015. Jag dök sedan inte upp igen på filialen.
RaderaSkolan var dessutom extremt feministisk så jag antar att de inte ville ha mig där. När lärarna såg vem jag var så tyckte jag att jag fick blickar, men det kan ju också ha berott på att ryktet gick att jag just blivit utsläppt från slutenvården. Det fanns några schyssta elever där, men jag kände att det ej passade mig.
Hösten år 2015 kom jag in på Dalkarlså Folkhögskola, internatet- men de hade ett helt annat system än vad de haft på Strömbäck eller Mellansel, ett system där man sammanfogar flera ämnen i ett -och bara gör bort hälften av ämnena det första året.. Jag ogillade detta system då jag förväntat mig något mer i stil med Mellansels system, där man väljer de ämnen man har kvar- och gör klart dem på ett år, sen gör nästa nivå av behörigheter det andra året.
När man väl hoppat av finns det sällan alternativ. Komvux är ett alternativ, men jag saknar i praktiken tid på gymnasieskola (pluggade draggen i två månader) så jag måste då plugga i tre år. På folkhögskola har jag ett och ett halvt till två år kvar. Har egentligen gjort tiden inom ett halvår, men har inte behörighet mängden ämnen motsvarande den tiden. Har ju inte fullgjort kurserna tidigare i de flesta ämnen. Men har några ämnen avklarade.
Dock s har jag ju förlorat två år pga mina avhopp, så hade jag pluggat komvux hade jag endast haft ett år kvar nu till hösten. Men men, fokuserar på folkhögskola igen- men denna gången skall skolans system kontrolleras i förväg.
Varför inte http://webbgymnasiet.nu/ då är du klar på nolltid om du lägger manken till
SvaraRaderaJag litar ej på min självdisciplin, och sen har jag problem med att få Skype att fngera samt mikrofoner..
RaderaJag har nu sökt till fem eller sex olika folkhögskolor, alla med linjer som tilltalar mig -några som är belägna i södra Sverige och andra på närmare håll. Det lutar mot internat i vilket fall, frågan är bara vilka som godtar mig och om jag får flera alternativ eller endast ett att välja på.
RaderaTänker inte nämna vilka skolor jag ansökt till eftersom folk kan försöka sabotera.
Jag tror att dina diagnoser stämmer in utmärkt bra på dig. Du verkar ju ha otroligt svårt att anpassa dig!
SvaraRaderaAnpassa mig till vadå? BUP:s förvrängda bild av verkligheten som jag ej känner igen mig i?
RaderaEller menar du kanske det svenska samhället? Jag var väldigt anpassad till det konservativa 90-tals Sverige. Men mina adoptivföräldrar fostrade oss i en tydlig konservativ riktning med söndagsskolebesök, traditioner, könsroller och kristen moral om rätt och fel.
Förväntar du dig då att jag skall anpassa mig på nytt runt år 2004 till 2006 för att det svenska samhällets värderingar förändrats? Visst, mina päron kanske var gammaldags -de är ju 40- och 50-talister -som fick adoptera barn lite väl sent. Men har jag uppfostrats i konservativ svenskhet så kan jag omöjligt återanpassa mig för att värderingarna politikerna vill att folket skall ha förändrats.
Jag gillade att vara pojke- och jag vill vara en MAN, jag höll hårt på normerna som gällde förr, jag satte en stolthet i att jag var normal till skillnad från HBTQ-folk, jag såg inte positivt på feminismen eftersom den gick emot alla mina värderingar som jag lärt mig att uppskatta och leva efter.
Således, man kan inte anpassas till Sverige längre- då landet är splittrat i olika värderingar. De traditionellt svenska håller många som de sanna svenska värderingarna -de nya feministiska och politiskt korrekta håller andra som kära.. Ifall man är konservativ så är man annorlunda enligt PK-människor, och ifall man är PK-feminist som gillar HBTQ så är man istället annorlunda och ovälkommen av de konservativa lägren. Min familj har alltid hört till det konservativa lägret och röstat KD. I ungdomen tar man ideologier lite mer seriöst och dras därför till en mer extrem hållning i liknande värderingar. Således drogs jag till SDU i tonåren, då de hade samma värderingar som KD fast mer radikala. Eller så tolkade jag det då!
Men då folk har så olika uppfattningar i Sverige idag så kan man inte kalla en viss uppfattning för den svenska -olika svenskar delar ej längre en enda homogen uppfattning om vad som är den svenska hållningen. Jag var alltså så anpassad man kunde bli till det Sverige jag blev tagen till år 1990- det är fel att tro att jag kan ändra min anpassning till nya värderingar bara för att samhället ändrar sina värderingar med åren.. Mina föräldrar uppfostrade mig konservativt och jag blev konservativ- är inte det att vara anpassad så vet inte jag vad anpassad är för någonting. Kanske skulle de uppfostrat oss politiskt korrekt? Ja, men då var det ju fel av kommunen och tingsrätten att låta konservativa rätt gamla adoptivföräldrar adoptera då..
De lär ut det som deras föräldrar lärde ut.. Inte det som är politiskt korrekt för stunden..
Hej Victor!
SvaraRaderaJag har genom åren sporadiskt följt dig - från början på Flashback, och de senaste åren har jag ett par gånger per år tittat in på din blogg. Jag erkänner gärna att det inte är några ädlare egenskaper som gjort att jag tagit del av ditt liv - liksom säkerligen många andra så har det helt enkelt varit nyfikenhet. Två av mina relativt nära vänner (som för övrigt inte känner varandra) har under den här tiden fått diagnosen Aspberger, vilket också bidrog till att jag blev lite extra nyfiken.
Jag ska också erkänna att jag inte har varit speciellt imponerad av dina upptåg genom åren. Jag tror att det var fler än jag som kände en viss lättnad när du blev inlåst, och för min egen del så kom det inte som någon överraskning. Vägen dit var så att säga relativt tydligt snitslad för din del.
Just därför blev jag faktiskt riktigt glad när jag idag råkade klicka in på din blogg, och läsa ditt inlägg från 1:a Maj. Det är nog ett år sedan jag sist läste här, och jag hade nog inte väntat mig att se några underverk. Men så hittar jag det här!
Visst har du varit självkritisk då och då, även tidigare. Men då har i alla fall jag mest uppfattat det som kortsiktiga reaktioner på konsekvenser du har råkat ut för. Nu var det något helt annat. I en klarsynhet som inte jag har sett det minsta av tidigare, så sätter du fingret på nyckeln till en positiv förändring.
Det är, för mig, ingen tvekan om att du har haft lite otur med en del av de personer som du har mött genom åren. Skulden till att det har blivit som det har, går inte att lägga på en enskild individ, eller myndighet för den delen. Du är till stor del själv ansvarig, men av det som framgått i olika dokument så kan nog jag tycka - med facit i hand, och det är ju alltid enklare - att man kunde hanterat uppkomna situationer något annorlunda. Oavsett varför det är som det är, så är det du själv som är nyckeln till förändring. Och det faktum att du själv upptäckt detta, är den enskilt viktigaste förutsättningen. Jag tror, eller är övertygad om, att du kommer att behöva hjälp, men för att kunna ta emot den måste man vara medveten om att man behöver den. Och det menar jag att du faktiskt har visat att du är. Sen återstår det förstås att samhället faktiskt ställer upp med den hjälpen, och ger dig förutsättningarna att kunna komma vidare.
Fortsätter i ett nytt inlägg, på grund av maxlängden...
...fortsättning:
SvaraRaderaJag hoppas verkligen att du kan komma in på en av dessa skolor som du sökte till, och helst en i en annan del av Sverige. Det skulle ge dig en chans att få en nystart, utan allt gammalt bagage liggande till last.
En sak vill jag säga gällande den eller de diagnoser som du har eller skulle kunna få i framtiden (är lite osäker på hur långt du egentligen kommit i de olika utredningarna). Det finns en fördom mot diagnoser i samhället idag. Det går inte att neka till det. Vilket egentligen är oerhört dumt, för i själva verket borde det vara bättre för alla när diagnoserna är ställda. Du som person ändras ju inte bara för att en läkare sätter ett namn på delar av din personlighet. Ditt beteende och din personlighet är ju fortfarande den samma. Däremot kan det underlätta, både för dig och för din omgivning, att förstå varför du kanske reagerar eller agerar på ett visst sätt i en given situation, där andra kanske skulle ha reagerat eller agerat annorlunda. Mina vänner är inte annorlunda idag jämfört med innan de fick sina diagnoser. Däremot blir vissa beteenden plötsligt lättare att förstå - där man kanske innan tyckte "varför gör hen så", så vet man nu ibland (men inte alltid, alla är ju trots allt olika) varför. Och inte minst så kan man undvika en del situationer som kan skapa problem, just för att man vet om att det kan bli problem. Personer med t.ex. Asperger passar inte på alla arbetsplatser (jag har ingen känd diagnos, men jag passar inte heller på alla arbetsplatser), men kan fungera minst lika bra (och ibland mycket bättre) som någon som inte har de egenskaperna om man har rätt arbete. Så samhället, och företagen, borde slänga bort sina fördomar och istället lära sig mera om hur man på bästa sätt kan utnyttja egenskaperna hos olika personer på olika arbeten, något som faktiskt underlättas av en dokumenterad diagnos!
Så jag önskar dig verkligen lycka till! Och hoppas att jag kommer att få läsa flera inlägg här i framtiden som visar dina framsteg i livet!
Mvh
Jonas
Har sporadiskt följt dina eskapader genom åren där du verkligen framstått som en galenpanna som behövt förvaring bakom lås och bom. Trillade idag in på din blogg av en ren slump och jag vill verkligen ge dig cred, beröm- du utvecklas i rätt riktning! Jag jobbar själv i LSSbostad och med människor av din kaliber, ge inte upp! Du resonerar klokt, har börjat få självinsikt, kan problematisera kring det som varit och jag hoppas av hela mitt hjärta att det ska lösa sig för dig.
SvaraRaderaKämpa på, utbilda dig och ta bit för bit tillbaka ditt liv och ditt självbestämmande. Det går, Viktor, även om vägen känns både lång, krokig och motig. Allt kommer att falla på plats och du kommer att hitta ditt sammanhang med likasinnade som inte dömer dig för det som varit.
Du har många år kvar och du har rätt att skapa dig ett liv som du känner meningsfullt. Kanske Sverige inte är din plats i slutändan men kanske du ändå kan få saker att funka här för att sedan kunna ta dig dit du vill.
Lycka till med allt, Viktor. Verkligen, all lycka till dig!
Stor kram från Skåne