Det är en fet lögn att adoptivbarn som blir tagna till Sverige åtnjuter samma socio-ekonomiska status samt juridiska rättigheter som svenska biologiska barn - Ja, vår adoptivfamilj har samma klass, våra adoptivföräldrar åtnjuter samma status och vi får per automatik deras klasstillhörighet samt socio-ekonomiska status så länge vi bor hemma hos dem - men det man missar helt är att vår annorlunda hudfärg leder till negativ särbehandling vid varje konflikt med en vit svensk elev.
- Den svenska socialtjänsten arbetar aktivt bakom vår rygg för att skuldbelägga, vinkla, fabricera och ljuga kring händelser och vår historia med resultatet att vi i slutänden kan sänkas i status trots klasstillhörighet via familjen eller socio-ekonomisk status initialt vid adoptionen - de har noll respekt för de vita adoptivföräldrarna, för den svenska lagen eller för adoptivbarnens rättigheter som adoptivbarn med ett svenskt medborgarskap.
- De behandlar oss som om vi är gatubarn man kan offra, som om vi är inget värda - och som om vi är invandrade barn till våra föräldrar som alltså skall behandlas som lägre än svenskar - de verkar ha noll förståelse för att adoptivbarnet klassificeras som identiskt med ett biologiskt barn och skall behandlas därefter!
Jag har noll förtroende för svensk socialtjänst eller psykiatri efter att dessa aktivt demoniserat mig i utredningar samtidigt som man förminskat andras del i allt - de har verkligen inte behandlat mig som en svensk ur medelklassen utan snarare som ett gatubarn från utlandet - ja, de verkar ha synen på adoptivbarn att vi är gatubarn även efter en adoption, och att vi aldrig blir "högre" trots att vi efter en adoption uppgår i en svensk familj och släkt!
Vidare var jag själv aldrig gatubarn, detsamma gäller Syrran - vi lämnades in av den biologiska modern direkt till domstolen i Sau Paulo som därefter lämnade över oss skyndsamt till FFIA vid 2½ månaders ålder - två dagar därefter var vi adopterade.
Socialen har aktivt ignorerat den status vi haft och har inte gjort skillnad på oss och invandrare - med andra ord har vi fått samma låga status vid deras hantering av oss - till följd att vita svenskar alltid gynnats aktivt genom att Socialen som tidigare nämnt vinklat händelser partiskt mot oss.
De enda som ville ha mig och Syrran i Sverige var dem, jag ville aldrig själv bli adopterad hit - det finns ingen människa som skulle uppskatta att bli adopterad till ett land som Sverige ifall de sedan behandlas som lägre än sin omgivning - detta i strid mot både lagen och adoptivfamiljens klasstillhörighet.
Jag fick spendera, och Syrran fick spendera - de första 11 åren av vårt vuxenliv 2009-2020 under förvaltarskap och med LSS-stöd - detta trots att vi pluggade vanlig skola och ansågs fullt normala fram tills konflikter skedde vid 16 (!) års ålder - den enda förklaringen är att Socialen rapporterat felaktig fakta till Barnpsykiatrin vilken BUP sedan har antecknat - tre år senare (alltså 2009) så har dessa dokument kunnat brukas av gode män för att sätta oss under förvaltning - efter konflikter med sagd gode man eller förvaltare så kunde samma dokument användas som underlag i en rpu - där man skrev den värsta utredningen jag varit med om - och där felaktiga rapporter från socialen i December år 2005 bidrog till att man skrev att jag haft aggressiva impulser vid samtliga konflikter genom mitt liv och att detta berodde på "autistiska drag" och alltså utgjorde skäl vid brotten jag dömdes för 2012 (främst olaga hot, grovt brott) att jag skulle ha lidit av en viss störning.
Men poängen är, att det finns ingen jämlikhet klassmässigt, socio-ekonomiskt eller på något sätt - socialen och psykiatrin vrider allt mot adoptivbarnet som om denne skulle ha en betydligt lägre status än de andra vita svenska barnen vid konflikter - detta förklarar överrepresentationen inom psykiatrin för adopterade!
Så du blir adopterad till ett land av två vita föräldrar, du växer upp i deras familj med på pappret samma juridiska rättigheter som en vit biiologisk unge till dem - du njuter av fler prylar och leksaker än i ditt födelseland, du får mer mat på bordet, du behandlas av dina adoptivföräldrar som deras riktige svenska son, du har svenska kamrater i kvarteret och på skolan, du har svensk kultur, svenska traditioner, pratar flytande svenska, umgås med svenskar, är jämställd med svenskar i dina föräldrars klass - medelklass i mitt fall - och du upplever att du har det riktigt bra - men endast fram tills det blir bråk för det finns socialtjänstemän som inte alls fattar att du varit jämställd med vita barn och vuxit upp bland dem, utan de ser en invandrare som de bedömer på grund av hudfärg och ursprung är lägre än vita barn - så de motarbetar aktivt adoptivbarnet och skriver i journaler och rapporter på ett sätt som riktar all skuld mot adoptivbarnet - man vill inte att några av de andra ska ta något som helst ansvar, men adoptivbarnet skall ta ALLT ansvar - man respekterar inte adoptivfamiljen, adoptionen, adoptivbarnets status/klass/juridiska rättigheter utan allt man gör är att behandla adoptivbarnet efter hur denne ser ut och därmed så gör man extremt partiska illvilliga utredningar och rapporter som alltid gynnar vita och missgynar adoptivbarnen!
Så det jag säger är att man har det bra som adoptivbarn fram tills det blir konflikt - när det blir konflikt så spelar det ingen roll vilken familj du tillhör, vilken status du har socio-ekonomiskt eller vilka juridiska rättigheter du har enligt den svenska lagen som adopterad - allt som spelar roll då är ditt ursprung och din hudfärg - vilket leder till att i situationer där du och andra slagit varandra och använt lika mycket våld mot varandra - så sitter socialtjänstemännen och nämner att du använt våld mot svenska barn - men spelar ner de vita svenska barnens våld mot adoptivbarnet!
Och nej, en adopterad är inte i konflikt med 100% av de vita eleverna, utan kanske 2% - alltså om det är 200 elever på en skola och 190 är vita - då kanske konflikten berör 7-15st av dessa högst - dock kan man kanske även nämna att går det rykten om att till exempel jag själv taffsat på en tjej i skolan så finns det ju en risk för att ryktet sprids på sociala medier och därmed når elever på andra skolor där jag själv aldrig satt min fot - när det sker så kan det även tänkas att vänner från andra skolor till flickan som anklagar också blir inblandade, sedan om jag nekar till anklagelserna hindrade inte lärarna, socialen eller BUP från att tro på tjejen - och deras skriverier ändrades inte efter att polisen lagt ner ärendet - och tjejen i fråga var ledare för ett mobbargäng som mobbade min tvillingsyster - det enda skälet till att ryktet spreds var att jag närvarat på ett möte mellan tjejerna och min Syster där även lärare och rektor närvarat efter Syrrans önskan - hon involverade mig i sina problem och jag begick misstaget att närvara när jag skulle låtit henne ensamt få hantera sina mobbare - bara att närvara till stöd för henne var tillräckligt för att tjejerna skulle sprida incestrykten om mig och min tvillingsyster, rykten som inte var sanna, och som snabbt vreds till att jag skulle ha haft sex med min syster - efter att först ha handlat om att min syster skulle ha haft sex med mig - till saken kan tilläggas att året innan under årskurs 8 så hade bilder/filmer spridits där min Syster blev sexuellt utnyttjad av en man som lurat henne att han varit modellfotograf - dessa bilder och filmer spreds på det lokala communityt apberget med resultatet att alla ungdomar i Umeå Stad sett dem - och naturligtvis blev resultatet mobbning av min tvillingsyster för detta.
Jag drogs in då jag närvarat på ett möte till stöd för min syster. Det började med rykten om incest som till och med handläggare på Barn- och ungdomspsykiatrin tog seriöst (de skrev att "det finns skäl att utreda Victors sexuella gränslöshet") trots att jag aldrig haft sex och var oskuld - men för att en mobbare sprider ett rykte att Syrran haft sex med mig - vilket fick kraft av tidigare nämnda nakenbilder/filmer - så drabbades jag eftersom att ryktet snart hette att det var jag som haft incest - detta rykte förföljde mig fortfarande år 2011 eftersom att jag fortfarande fick frågan av vissa om det stämde.. Var det allt tjejen och hennes gäng gjorde? Naturligtvis inte. De spred sedan uppgifter om att jag tagit tjejen på brösten, något lärarna och rektorn trodde på så de uppmanade henne att polisanmäla - något som hela hennes gäng ställde upp som vittnen för - efter denna anmälan skrev socialen och BUP en massa ofördelaktiga saker så som att man eventuellt var skyldig, men även när jag blev misshandlad i en situation med 15 pojkar mot mig på stan (där det var endast tre av dessa som slogs skall nämnas, medans resten stod i en ring runt omkring oss) så spelade alltså Socialen ner deras ageranden men nämnde mitt agerande utan att minska ner det - med resultatet att endast jag framstod som våldsbrukare - detta kan så klart misstänkas ha med ett bias mot mig att göra - de tyckte ju redan illa om mig efter de rykten som gick, och att man är mörkhyad och adopterad gjorde inte saken bättre. Tjejens anmälan ledde inte till åtal och lades ner i brist på bevis, detta när samtliga flickor i hennes gäng tog tillbaka sina vittnesmål och endast hon själv vidhöll anklagelsen - det var efter detta som polisen inte ansåg att bevis fanns - från början var det ju ett antal tjejer som sa samma sak - sedan blev det bara den här tjejen - som dessutom var ökänd hos polisen och hade varit på hem osv - hon var i aktiv konflikt med min syster vilket stöds av Syrrans BUP-journal och det hade pågått hela årskurs 9.
Så... Oavsett om det var ryktena, min hudfärg, mitt ursprung eller vad det nu kan ha varit som gjorde Socialen partisk mot mig, så är det ett faktum att de var inte objektiva och behandlade mig som om jag var skurken i varje ärende även när det var jag mot 15 pojkar varav endast tre använt våld av dessa - men socialen skrev "verbal provokation" - psykiatrin har senare skrivit att jag skulle ha aggressionsproblem till följd av impulser då de förklarar mitt våld efter dessa verbala provokationer med impulser...
Så socialtjänsten ljuger aktivt om mig och andra adoptivbarn för att gynna de vita elever som de verkar ha ett enormt jäv med - att bli adopterad till Sverige är med andra ord som att importeras till ett land som ser ner på adoptivbarn och sedan behandlas därefter - det spelar ingen roll om de flesta svenskar är bra personer inklusive föräldrarna - om de som jobbar inom socialen och psykiatrin alltid är jäviga med vita barn så har vi inget annat att vänta oss i Sverige än psykiska diagnoser, skuld, syndabocksroll och marginalisering - helt ärligt så är det som om dessa tjänstemän bara väntar på rätt tillfälle att få sänka adoptivbarnen då de verkar tycka att vi har för hög status i samhället, de vill inte att vi skall vara jämlikar med deras biologiska svenska barn och ungdomar - så de väntar på rätt tillfälle att sänka oss så att vi i vuxen ålder blir marginaliserade, får förvaltarskap, LSS och allmänt hamnar i ett sämre läge än de vita svenskar vi växt upp med och bland.
Det finns strukturell diskriminering baserad på ursprung och ras som vi utsätts för av socialtjänstemän. Psykiatrin är väldigt duktig på att ta emot rapporter från socialen och aldrig ompröva dessa senare - det är helt omöjligt att få till korrigeringar, rättelser eller dylikt - de anser aldrig att något är fel, missvisande eller så - man tvingas att leva ett sämre liv i Sverige efter socialens och psykiatrins vridna och vinklade dokument där de tagit parti för vita mot oss adopterade när vi växte upp - något som drabbar oss negativt som unga vuxna.
Vi förväntar oss självfallet inte att socialen eller psykiatrin ska ta vårt parti före vita barn, men vi förväntar oss objektivitet - neutralitet - att vi alla behandlas som svenskar - och att ingen blir behandlad som en invandrare man kan offra!
- Jag förväntar mig att om jag och en annan slagit varandra, då nämner socialen att vi slagit varandra - de nämner inte att jag slagit den andre personen, men att han endast verbalt provocerat mig - det är falsk rapportering som gynnar honom och missgynnar mig som adopterad.
Så i en situation där jag är ensam mot 15 vita svenskar (och för övrigt blev gänget dömt i slutet av år 2006 för upprepade misshandlar av oskyldiga i Umeå Kommun - under drogpåverkan - de ville helt enkelt slåss) för att dessa tror på rykten där jag anklagas för att ha tafsat på en flicka de känners bröst vilket var falskt men vilket de så klart inte kan veta - så väljer Socialen att utmåla dessa 15 som om de endast verbalt provocerat, och mig som om jag brukat våld ensamt - så man lyckas alltså göra 15 vita svenskar till offer och en ensam adopterad till skurken...
Det säger något om deras jäv - det borde vara uppenbart att den som är ensam är offret i en sådan situation.
- Erfarenheten är att Socialen och Psykiatrin aldrig ville se den mörke killen som offret utan tvärtom alltid ville göra mig till skurken oavsett läge.
Av det skälet kan jag säga att jag fått offra ett bra normalt liv i Brasilien, om än lite hårdare under barndomen - mot ett sämre liv i Sverige till följd av att här i Sverige är det vi mot dem och vi adoptivbarn är "DEM" i socialens och psykiatrins ögon - helt i strid med vilken familj vi tillhör.
Vill du bli adopterad till Sverige? Du erbjuds en underbar barndom, men vid varje konflikt kommer vi att motarbeta dig för att som grädden på moset säga att du är psykiskt sjuk sen - alla de vita svenskar som använt våld mot dig de ska vi skydda - som mest har de "provocerat dig verbalt" - låter toppen va?
Du får lyxen att bli syndabock.
Och till den som påstår att det var mina autistiska drag eller den nu sedan år 2012 borttagna "marginell mental retardation" - alltså diagnoserna från psykiatrin - som orsakade den negativa särbehandlingen?
Jag hade inte tilldelats diagnoser innan februari år 2006 när jag var 16 år gammal och pluggade i årskurs 9 - trots detta var det ständigt jag som fick skulden även i lågstadiet och fram tills dess. Diagnosen känns mer som en efterkonstruktion för att dölja rashatet. Så att de kan säga att det är diagnosen som är skälet till behandlingen - och inte ursprung eller ras - likt jag är övertygad om!
Jag var inte en av de adoptivbarn som adopterades sent utan jag var 2½ månad gammal - tvillingsyrran lika så.
- Jag ansågs frisk vid adoptionen och därefter, och endast efter konflikterna i nian tilldelades jag diagnos.
Vi var så kallade friska adoptivbarn som var svårare att få adoptera - detta har jag papper på från år 1990.
Det man kan se är att oavsett hur frisk eller ung du är så blir du psykiskt sjuk-stämplad i Sverige vid konflikt av en mycket rasistisk och jävig socialtjänst och psykiatri.
Tycker inte alls det är rätt att jag ska tvingas leva i Sverige under denna situation för att mina adoptivföräldrar ville ha barn - så syftet med mitt liv är att leva på botten av det svenska samhället för adoptivmorsans skull - när jag annars hade kunnat, likt min biologisa bror i Brasilien - ha fru, hus och bil nu!
Vår biologiska mor hade 14 barn, en alkoholiserad man och var fattig - hon kunde inte ge alla 14 barnen ett värdigt liv med sina begränsade resurser - och jag och Syrran adopterades.
Våra adoptivföräldrar kunde ge oss en bra barndom, men med tanke på hur socialen och psykiatrin agerar gentemot adoptivbarn här i Sverige så hade nog vuxenlivet blivit bättre även om man tvingats kämpa i Brasilien.
"Det vet vi inte" kanske någon vill inflika - Jo, det vet jag - mina syskon i Brasilien verkar ha familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar