De vill gärna ha hit alla övergivna barn som i deras ögon ingen vill ha - de tänker sig att dessa ensamma barn som ingen vill ha de kan vi göra vad vi vill med, och ingen kommer att bry sig - Eles gostariam de ter todas as crianças abandonadas que aos seus olhos ninguém quer aqui - eles acham que essas crianças solitárias que ninguém quer podemos fazer o que quisermos com elas, e ninguém vai se importar -

Får inte äga eller ta hand om djur tills vidare (har gällt sedan 2011), fick inte besluta något själv kring pengar och vuxna beslut mellan 2009-2020, blev omskriven felaktigt av psykiatrin hela den perioden och är fortfarande på sjukersättning vilket förhindrar mig ifrån att få jobba - de ville aktivt ha in mig i systemet med sjukersättning och forcerade in mig genom att tvångsförvalta mig i mer än ett decennium, de har aktivt rapporterat falskt om bråk och konflikter till de andra vita svenskarnas fördel - där har vi grundproblemet - jag och Syrran fick bli syndabockar - samtidigt som adoptivföräldrarna lät det ske!

Det man kan säga är att vi behandlas som lägre stående än vita trots att vi hade jämställd familj och jämställd socio-ekonomisk klass med dem - vi var jämställda när allt var lugnt men vid bråk så helt plötsligt är vi invandrare och hanteras som om vi är långt under de andra.

Så med andra ord så är adoptivbarn i Sverige skräp de offrar till psykiatrin för minsta lilla bråk eller konflikt - samtidigt som man struntar i vad vita svenskar gjort eller gör mot oss.

Vi behandlas alltså som utlänningar kontra svenskar, och man struntar i medborgarskapet - svenskar adopterar flest barn i hela Europa (60k sedan 1960, vilket är flest adoptivbarn per capita) och tvekar inte att psykiskt sjuk-stämpla dessa barn så fort problem eller konflikter uppstår - psykvården är deras medicin mot konflikter som uppstår - noll rättvisa eller hänsyn till adoptivbarnen tas - utan det enda man bryr sig om är att beskydda de vita svenskarna, adoptivbarnen skiter de fullt ut i.

Socialtjänsten och Psykiatrin ger oss inte någon chans till objektiv bedömning utan det är vi mot dom där vi alltid är dom.

Rasismen är enorm vid konflikt, och för att dölja svenskars rashat så stämplar man med psykisk sjukdom på adoptivbarnen.

Då kan svensken skylla på offrets diagnos - och slipper se sin egen rasism.

Adoptivföräldern litar på vita experter inom psykiatrin och socialen - de är inte till någon hjälp vad gäller att beskydda våra rättigheter eller status som normala.

Att bli adopterad är således fördelaktigt fram tills det blir konflikt med en vit svensk, - efter det är allt man har att vänta psykisk sjukdoms-stämpel, då psykiatrin är alltid på jakt efter nya adoptivbarn och arbetar i samspel med Socialen!

Ja, de har satt i system att använda psykvården på det sättet. Och varken psykiatrin eller socialtjänsten är objektiva - det är endast adoptivbarnen eller den vuxne adopterade som är skurk - har andra gjort fel då struntar dem i att anteckna det.

De är helvidriga.

Vidare så vill jag säga att adoptivföräldrar saknar kunskap och kännedom kring den biologiska familjen, så de vet faktiskt inte vad som är normalt beteende och inte hos ett adoptivbarn - detta leder ofrånkomligen till att de frågar den rasistiska svenska psykiatrin om vad de anser när de får frågor i sina huvuden kring vår psykiska hälsa, ofta i tonåren för det är då vi hamnar i puberteten och ofta agerar våldsamt eller har mycket temperament.

Enligt min föredetta kontaktperson på Socialtjänsten i Sverige så var det hans mening att den typen av tonårsrevolt är normalt - det är normalt att som tonåring revoltera mot föräldrarna, att man bråkar med syskonen och så vidare - enligt honom var det vanligt tonårsbeteende.

Men mina adoptivföräldrar tänkte sig att vi agerade sjukt, framför allt adoptivmorsan som arbetade som barnskötare för små barn på sjukhuset - hon är väldigt snabb med att ifrågasätta folks psykiska hälsa - brukar ofta muttra "det är ju sjukt" till allt hon inte instämmer med..

I vilket fall, adoptivföräldrar vet ingenting om den biologiska släkten och kan av det skälet inte veta vad som är normalt för en person i vår släkt eller inte, så de jämför oss med vita svenska ungdomar och anser att vi har onormalt temperament och är betydligt mer hetlevrade och våldsamma jämfört med normala vita svenska barn - så detta leder ofrånkomligen till att de vänder sig till psykiatrin för att få deras bedömning!

Med andra ord så är adoptivföräldrar främlingar med andra gener och de anser att deras adoptivbarn är inte friska för att de inte agerat likadant själva i tonåren och inte förstår att ett adoptivbarns beteende kan vara normalt för det folk adoptivbarnet tillhör - alltså att mitt beteende kanske är normalt för folk av mitt folkslag, men inte för en vit svensk - att det finns genetiska skillnader i temperament mellan folk - där mitt heta temperament alltså inte är sjukt utan är fullt normalt - när man jämför med andra Brasilianare?

Men är onormalt vid jämförelse med lugna vita svenskar..

Adoptivföräldern vet inte vad som är normalt och vänder sig av det skälet till psykiatrin för svar - då får de alltid fel svar - att adoptivbarnet är handikappat socialt eller psykiskt.

En biologisk förälder känner igen sig själv i barnet/barnen och skulle av det skälet inte vända sig till psykiatrin när vi är tonåringar för de vet bättre än att göra så. Vita föräldrar gör det nästan aldrig med sina vita biologiska barn - för att de känner igen sig själva i barnen.

Så att bli adopterad av vita rasfrämlingar leder förr eller senare till att de tycker att man agerar "onormalt" och att de då vänder sig till rasisterna inom psykiatrin och det hela slutar med att adoptivbarnen blir stämplade som psykiskt sjuka..

En annan sak att nämna är att allt bra adoptivföräldrarna gör när vi är små och växer upp, det gör dem för deras egen skull - de vill att vi skall älska dem som föräldrar då de ville vara föräldrar, men inte kunde på grund utav att Farsan var potent - så de skämmer bort oss med kärlek, leksaker och svensk livsstil för att vi ska tycka om dem och bli tacksamma - vilket vi också blir - men sedan i tonåren när vi tonårsrevolterar så betraktas detta som nogonting konstigt och onormalt av adoptivföräldern samtidigt som konflikter i skolan med vita elever också leder adoptivföräldrarna till att omvärdera vår status som normala barn.

När de omvärderar den statusen då förlorar de också sin goda vilja, åtminstone adoptivmorsan, och börjar att agera som om de har hand om handikappade barn/ungdomar istället - med resultatet att de går till psykiatrin och får oss stämplade - sedan agerar de helt efter vad psykiatrins "experter" bedömer och skiter i vad vi vill, vår framtid, vår jämställdhet med vita - allt som betyder något då är vad psykiatrin och socialen sagt och sen förväntas vi vara tacksamma för att vi får "hjälp och stöd" för våra "handikapp".

Kort och gott, de tar oss till Sverige inte för vår skull - utan för deras skull då de vill bli föräldrar, samhället bryr sig enbart om föräldrarna och behandlar dem som svenska föräldrar - medans socialen och psykiatrin behandlar adoptivbarnen som invandrade barn trots att det strider mot gällande lagstiftning då vi borde behandlas som svenska barn i och med medborgarskapet och adoptionen - men det skiter dem i då hudfärg är viktigare än medborgarskap, adoptivföräldrarna skämmer bort oss för att de vill bli omtyckta av oss, allt de gör är för att vi ska gilla dem mer, när tonårsrevolter sker i tonåren betraktas det som onormalt, bråk i skolan skylls på oss och adoptivföräldrarna glömmer bort att vi är mörkhyade och tänker att det har att göra med handikapp hos deras adoptivbarn - snarare än rasism och främlingsfientlighet från enstaka svenska barn - så de får oss utredda/undersökta av den svenska psykiatrin för att de egoistiskt vill ha svar på sjuka frågor om vi kan ha ett handikapp - en fråga ingen borde ställt till att börja med eftersom att vi har inget att vinna på det - men allt att förlora - en förälder borde istället ha ifrågasatt andras agerande mot oss i skolan, snarare än om vi är normala eller inte.

Under mötena på barnpsykiatrin så är det bara föräldrarna som adoptivföräldrarna tänker på - det finns utskrifter på allt där adoptivföräldrarna bara pratar om hur rädda de är för att syrran självskadar med kniv och de är rädda att bli huggna, eller att jag utagerar och får vredesutbrott så de är rädda för vad jag ska ta mig till - det handlade aldrig om att jag och Syrran blev retade, slagna, mobbade, utsatta för falsk ryktesspridning på sociala medier i skolan med mera - utan bara föräldrarna i fokus konstant - de var totala narcissister, och psykiatrin tvekade inte en sekund att utmåla oss som de enda problemen både i skolan och i hemmet för att sedan stämpla med diagnoser!

Även senare i ung vuxen ålder med start år 2009 så har allt fokus legat på adoptivföräldrarna och vad de önskat sig - hur vi skulle få det efter flytten hemifrån beslutade adoptivmorsan helt oh hållet tillsammans med socialtjänsten - jag och Victoria blev inte ens tillfrågade om vad vi ville - de agerade som om vi var tioåringar när vi var 19 år gamla - allt för att psykiatrin satt diagnoser tre år tidigare efter konflikterna i hemmet och på skolan.

Poängen är att adoptivföräldrarna gör allt i egenintresse - och vi är här för att tillfredsställa dem och deras barnlöshet - har de gett oss något så är det också i egenintresse, för de har varit totalt likgiltiga till hur vi utsatts av andra, blivit omskrivna, stämplade - aldrig har min adoptivmor någonsin brytt sig om min synpunkt i något ärende - utan diverse experter så som psykiatrins personal, socialtjänstens personal eller lärare har alltid kommit först - mig har man hanterat som om jag var en ägodel och inte en individ med egen vilja och egen åsikt - normala föräldrar tillfrågar ju sina barn hur de känner, vad de tycker, vad de vill göra i framtiden - men adoptivföräldrarna de tillfrågade socialen och psykiatrin istället och sedan förväntade de sig tacksamhet efter att de gjort vad dessa ville - och inte vad jag själv eller min syster ville.

De är helt psykiskt störda när det kommer till hur de är totalt ointresserade av hur vi blivit behandlade, de vill bara tysta oss, adoptivmorsan främst då adoptivfarsan faktiskt lyssnade - men adoptivmorsan bara säger det man vill höra för att få tyst på en, men är aldrig likt en mor intresserad av orättvis behandling av hennes barn - en normal mor hade ju reagerat mot att hennes son eller dotter ensamt får hänga hästhuvudet även i situationer där det finns bevis för att andra var lika skyldiga till att ha brukat våld - men inte min adoptivmor - jag sitter på utskrifter, polisens förundersökningar och ibland även DOM:ar - trots detta har hon inte agerat på något sätt för att påtala för psykiatrin eller socialtjänsten att de glömt bort att nämna vad andra utsatte mig för - vilket resulterat i att jag sen utmålats som en person med aggressiva impulser, eftersom socialen och psykiatrin har nämnt mitt våld mot svenska ungdomar - men har enbart nämnt att dessa svenska ungdomar provocerat mig verbalt - så resultatet blev i vuxen ålder att jag är allvarligt psykiskt störd efter olaga hot för att jag har en historik av att utagera aggressivt mot folk efter verbal provokation, när sanningen var att de andra utagerade aggressivt mot mig i lika hög utsträckning - men det nämnde inte socialtjänsten i sin rapport eller psykiatrin i journalen - och adoptivmorsan har aldrig brytt sig om vad dessa antecknat - hon har lämnat till dem att hantera allt och struntat fullt ut i om de var 100% partiska med vita barn - här kan man även anklaga adoptivfarsan för att ha varit för feg för att utmana myndigheter och institutioner - men till skillnad från adoptivmorsan så lyssnade han, läste handlingar och höll med i att vi behandlats extremt orättvist - med adoptivmorsan däremot så vill hon inte ens ha informationen, utan tycker bara att man skal hålla tyst - så hon är av det skälen en sociopat i mina ögon som bara agerar i egenintresse och aldrig gett blanka fan i hur jag blir omskriven av socialen eller psykiatrin, men visst - de tar oss till deras land där alla är partiska med dem - ingen lyssnar på ett adoptivbarn som säger någonting negativt - vare sig om adoptivföräldrarna, om andra elever eller om någon - däremot om andra säger negativa saker om adoptivbarnen då skrivs det in i journaler och rapporter omedelbart!

Det är extremt hopplöst - man tas till ett samhälle och tvingas sedan att slåss mot hela systemet här som är väl förberedda på just detta.

Du förstår att de vet ju mycket väl att vi är ensamma och utlämnade till dem - vi är alltså enkla byten då vi inte har någon på vår sida.

De vill gärna ha hit alla övergivna barn som i deras ögon ingen vill ha - de tänker sig att dessa ensamma barn som ingen vill ha de kan vi göra vad vi vill med, och ingen kommer att bry sig - så tänker socialtjänsten och psykiatrin i Sverige - blev själv tillsagd att "ingen bryr sig" när jag var på rättspsyk 2012-2014 och försökte skina ljus på falska uppgifter i utredningen som grundade sig på uppgifter i tidigare journal - vi är övergivna, bortlämnade till Sverige, ensamma - de kan göra vad som helst mot oss - perfekt, då slipper vi bråkiga svenska föräldrar som slåss för sina biologiska barns rättigheter - "adoptivföräldrarna är antingen fegisar och veka och slåss inte för någon, eller så tror de på våra experter så de kommer tacka oss för den negativa särbehandlingen - kallad "hjälp och stöd" som vi delar ut till deras ensamma invandrarbarn" - Psykiatrin och Socialen.

Ok, så de vill ha hit adoptivbarn - för deras egna ändamål - och utnyttjar godtroende adoptivföräldrar som vill ha en familj.

I mitt fall verkar det finnas en Brasiliansk släkt, och jag har alla dokument från adoptionen.

I andras fall, och normen är - att det inte finns några dokument och att adoptivbarnet därmed får det extremt svårt att hitta sin biologiska släkt.

Normen är att vi är helt utlämnade till deras diskriminering och psykiska diagnoser.

I mitt fall har jag dokumenten och en Brasiliansk släkt. Vilket så klart är ovanligt. Men vad hjälper det i Sverige där hela systemet mobbat mig sedan tonåren.

De påstår gärna att de vill ge ensamma barn trygga och bra liv.

Vad de egentligen vill är att ge barnlösa svenskar utländska barn - sedan utsätta barnen för psykiatrin så fort de bedömer att barnet har något fel - vilket allt som oftast sker i tonåren då tonåren är en tid där puberteten slår in och vår pubertet skiljer sig från vita svenskars då vi är mer explosiva och utagerande.

Summa summarum så vill de ha adoptivbarn hit till Sverige - men inte för adoptivbarnens skull - utan för alla andra inblandades skull. Vi tas hit för att tillfredsställa adoptivföräldrar, psykiatrin, socialen - staten tjänar pengar på adoptionen - vi tas inte hit för att få våra behov tillfredsställda - dock så kan vi få det bra de första åren då adoptivföräldrarna vill ställa in sig och få oss att se dem som riktiga föräldrar genom att behandla oss som deras riktiga barn, men som sagt i tonåren bryter de kontraktet genom att ifrågasätta vår psykiska hälsa och får i slutänden ingen tacksamhet eftersom att vi blir förlorare i Sverige!

Man kan säga att de förlorade tacksamheten när de blandade in psykiatrin.

Em português

Não tenho permissão para possuir ou cuidar de animais até novo aviso (válido desde 2011), não tenho permissão para tomar nenhuma decisão por conta própria em relação a dinheiro e decisões de adultos entre 2009-2020, foi prescrito incorretamente pela psiquiatria durante todo esse período e é ainda com auxílio-doença que me impede de trabalhar - eles me queriam ativamente no sistema com auxílio-doença e me forçaram a isso me gerenciando à força por mais de uma década, eles relataram ativamente falsas brigas e conflitos em benefício do outros suecos brancos - aí temos o problema básico - eu e as irmãs tivemos que nos tornar bodes expiatórios - enquanto os pais adotivos deixaram isso acontecer!

O que você pode dizer é que somos tratados como inferiores aos brancos, embora tivéssemos família igual e classe socioeconômica igual à deles - éramos iguais quando tudo estava calmo, mas quando havia brigas, de repente, somos imigrantes e são tratados como se estivéssemos muito abaixo dos outros.

Em outras palavras, crianças adotadas na Suécia são lixo, elas se sacrificam à psiquiatria pela menor briga ou conflito - enquanto ignoram o que os suecos brancos fizeram ou estão fazendo conosco.

Somos, portanto, tratados como estrangeiros versus suecos, e a cidadania é ignorada - os suecos adotam o maior número de crianças em toda a Europa (60 mil desde 1960, que é o maior número de crianças adotadas per capita) e não hesitam em rotular essas crianças de doentes mentais assim que surgem problemas ou conflitos - os cuidados de saúde mental são o remédio contra os conflitos que surgem - justiça zero ou consideração pelos filhos adotivos é tomada - mas a única coisa com que eles se preocupam é proteger os suecos brancos, os filhos adotivos em que eles cagam completamente.

Os serviços sociais e a psiquiatria não nos dão nenhuma chance de avaliação objetiva, mas somos nós contra eles onde sempre somos eles.

O racismo é enorme durante o conflito e, para esconder o ódio racial dos suecos, eles rotulam as crianças adotadas com doenças mentais.

Então o sueco pode culpar o diagnóstico da vítima - e evita enxergar o próprio racismo.

O pai adotivo confia em especialistas brancos em psiquiatria e serviço social - eles não ajudam em nada quando se trata de proteger nossos direitos ou status como normais.

Ser adotado é, portanto, vantajoso até que haja um conflito com um sueco branco, - depois disso, tudo o que você tem que esperar é a doença mental, pois a psiquiatria está sempre à procura de novas crianças adotadas e trabalha em conjunto com o Serviço Social!

Du har skickat

Sim, eles criaram sistemas para usar os cuidados de saúde mental dessa forma. E nem a psiquiatria nem os serviços sociais são objetivos - são apenas as crianças adotadas ou o adulto adotado que são vilões - se outros fizeram algo errado, eles não se importam em registrar isso.

Eles são absolutamente nojentos.

Além disso, quero dizer que os pais adotivos carecem de conhecimento e familiaridade com a família biológica, então eles realmente não sabem o que é comportamento normal e o que não é em uma criança adotada - isso inevitavelmente os leva a perguntar à psiquiatria racista sueca sobre o que eles pense quando eles têm perguntas em suas cabeças sobre nossa saúde mental, geralmente na adolescência, porque é quando atingimos a puberdade e geralmente agimos com violência ou temos muito temperamento.

Segundo o meu antigo contacto nos Serviços Sociais na Suécia, era da sua opinião que este tipo de revolta adolescente é normal - é normal um adolescente revoltar-se contra os pais, discutir com os irmãos e assim por diante - segundo ele era normal comportamento adolescente.

Mas meus pais adotivos pensaram que estávamos agindo como doentes, especialmente a mãe adotiva que trabalhava como babá para crianças pequenas no hospital - ela é muito rápida em questionar a saúde mental das pessoas - muitas vezes murmura "isso é doentio" para tudo o que ela não concorda .

De qualquer forma, os pais adotivos não sabem nada sobre a família biológica e por isso não podem saber o que é normal para uma pessoa da nossa família ou não, então eles nos comparam com jovens suecos brancos e nos consideram de temperamento anormal e significativamente mais gostosos - temperamental e violento em comparação com crianças suecas brancas normais - então isso inevitavelmente os leva a recorrer à psiquiatria para sua avaliação!

Du har skickat

Em outras palavras, pais adotivos são estranhos com genes diferentes e acreditam que seus filhos adotivos não são saudáveis ​​porque eles não agiram da mesma forma na adolescência e não entendem que o comportamento de um filho adotivo pode ser normal para as pessoas adotadas. criança pertence - de modo que meu comportamento pode ser normal para pessoas da minha raça, mas não para um sueco branco - que existem diferenças genéticas de temperamento entre as pessoas - onde meu temperamento quente não é doente, mas completamente normal - quando comparado a outros Brasileiros?

Mas é anormal quando comparado aos calmos suecos brancos.

O pai adotivo não sabe o que é normal e por isso recorre à psiquiatria para obter respostas - então eles sempre obtêm a resposta errada - que a criança adotada é deficiente social ou psicologicamente.

Um pai biológico reconhece-se no(s) filho(s) e por isso não recorreria à psiquiatria quando somos adolescentes porque sabe que não o deve fazer. Os pais brancos quase nunca fazem isso com seus filhos biológicos brancos - porque se reconhecem nas crianças.

Portanto, ser adotado por estranhos raciais brancos, mais cedo ou mais tarde, leva-os a pensar que você está agindo de forma "anormal" e que eles se voltam para os racistas na psiquiatria e tudo termina com as crianças adotadas sendo rotuladas como doentes mentais.

Outra coisa a mencionar é que tudo de bom que os pais adotivos fazem quando somos pequenos e crescemos, eles o fazem para o seu próprio bem - eles querem que os amemos como pais porque eles queriam ser pais, mas não podiam porque o Pai era potente - então eles nos mimam com amor, brinquedos e o modo de vida sueco para que gostemos deles e sejamos gratos - o que seremos - mas então, em nossa adolescência, quando nos rebelamos, isso é considerado algo estranho e anormal pelo pai adotivo ao mesmo tempo em que os conflitos na escola com alunos brancos também levam os pais adotivos a reavaliar nossa condição de filhos normais.

Du har skickat

Quando eles reavaliam esse status, eles também perdem a boa vontade, pelo menos a mãe adotiva, e começam a agir como se estivessem cuidando de crianças/jovens deficientes - com o resultado de irem à psiquiatria e nos rotularem - então eles agem completamente de acordo com o que os "especialistas" da psiquiatria julgam e dão a mínima para o que queremos, nosso futuro, nossa igualdade com os brancos - tudo o que importa então é o que a psiquiatria e os serviços sociais dizem e então devemos ser gratos por recebermos "ajuda e apoio" para as nossas "deficiências".

Resumindo, eles nos levam para a Suécia não por nós - mas por eles, pois eles querem ser pais, a sociedade só se preocupa com os pais e os trata como pais suecos - enquanto os serviços sociais e a psiquiatria tratam os filhos adotivos como imigrantes filhos, embora contradiga a legislação atual, pois devemos ser tratados como crianças suecas com cidadania e adoção - mas é péssimo para eles, pois a cor da pele é mais importante do que a cidadania, os pais adotivos nos mimam porque querem ser queridos por nós, tudo o que eles fazem é para que gostemos mais deles, quando acontecem motins na adolescência é considerado anormal, as brigas na escola jogam a culpa em nós e os pais adotivos esquecem que somos morenos e acham que tem a ver com a deficiência deles crianças adotadas - em vez de racismo e xenofobia de crianças suecas individuais - então eles nos investigam/examinam pela psiquiatria sueca porque eles egoisticamente querem respostas para perguntas doentias sobre se podemos ter uma deficiência - uma pergunta que ninguém deveria ter feito, porque não temos nada a ganhar com isso - mas tudo a perder - um pai deveria ter questionado as ações dos outros em relação a nós na escola, em vez de se somos normais ou não.

Du har skickat

Nas reuniões da psiquiatria infantil, é só nos pais que os pais adotivos pensam - há transcrições de tudo em que os pais adotivos só falam que têm medo da irmã se machucar com uma faca e têm medo de ser esfaqueado, ou que eu aja e tenha explosões de raiva como se eles estivessem com medo do que eu faria - nunca foi sobre mim e Syrran sendo provocados, espancados, intimidados, expostos a falsos rumores nas redes sociais na escola e muito mais - mas apenas os pais em foco constantemente - eram narcisistas totais, e a psiquiatria não hesitou um segundo em nos pintar como os únicos problemas tanto na escola quanto em casa e depois carimbar com diagnósticos!

Mesmo mais tarde na idade adulta, a partir de 2009, todo o foco estava nos pais adotivos e no que eles queriam - como iríamos conseguir depois de nos mudarmos de casa, a mãe adotiva decidiu completamente em conjunto com o serviço social - eu e Victoria não éramos até perguntaram o que queríamos - eles agiram como se tivéssemos dez anos quando tínhamos 19 anos - tudo porque a psiquiatria fez diagnósticos três anos antes, após os conflitos em casa e na escola.

A questão é que os pais adotivos fazem tudo por interesse próprio - e nós estamos aqui para satisfazê-los e à sua falta de filhos - se eles nos deram algo, também é por interesse próprio, porque eles foram totalmente indiferentes à forma como nós sido vitimizado por outros, reescrito, rotulado - minha mãe adotiva nunca se importou com meu ponto de vista sobre qualquer assunto - mas vários especialistas, como equipe psiquiátrica, equipe de serviço social ou professores, sempre vieram em primeiro lugar - fui tratado como se fosse propriedade e não um indivíduo com vontade própria e opinião própria - os pais normais perguntam aos filhos como se sentem, o que pensam, o que querem fazer no futuro - mas os pais adotivos perguntaram ao serviço social e à psiquiatria e depois esperavam gratidão depois que eles fizeram o que queriam - e não o que eu ou minha irmã queríamos.

Du har skickat

Eles estão completamente perturbados mentalmente quando se trata de como eles estão totalmente desinteressados ​​em como fomos tratados, eles só querem nos calar, a mãe adotiva principalmente quando o pai adotivo realmente ouviu - mas a mãe adotiva só diz o que você quer ouvir para fazer você calar a boca, mas nunca é como uma mãe interessada no tratamento injusto de seu filho - uma mãe normal teria reagido contra seu filho ou filha sozinho sendo permitido pendurar a cabeça do cavalo mesmo em situações onde há evidências de que outros foram igualmente culpados de ter usado violência - mas não minha mãe adotiva - eu acompanho transcrições, investigações preliminares policiais e às vezes até DOMs - apesar disso, ela não agiu de forma alguma para dizer à psiquiatria ou ao serviço social que eles esqueceram de mencionar o que os outros me expus - o que resultou em mim retratado como uma pessoa com impulsos agressivos, porque os serviços sociais e a psiquiatria mencionaram minha violência contra a juventude sueca - mas apenas mencionaram que esses jovens suecos me provocaram g verbalmente - então o resultado foi na idade adulta que estou seriamente perturbado mentalmente após ameaças ilegais porque tenho um histórico de agir agressivamente com as pessoas após provocação verbal, quando a verdade é que os outros agiram agressivamente comigo em uma extensão igualmente alta - mas não mencionou serviços sociais em seu relatório ou psiquiatria no registro - e a mãe adotiva nunca se importou com o que escreveram - ela deixou para eles cuidar de tudo e ignorou completamente se eles fossem 100% tendenciosos com crianças brancas - aqui você também pode acusar o pai adotivo de ser covarde demais para desafiar as autoridades e instituições - mas, ao contrário da mãe adotiva, ele ouviu, leu documentos e concordou que fomos tratados de maneira extremamente injusta - com a mãe adotiva, no por outro lado, ela nem quer a informação, mas apenas pensa que você deve ficar quieto - então ela é por isso uma sociopata aos meus olhos que só age em seu próprio interesse e nunca deu a mínima para como eu sou descrito por s oficial ou psiquiátrica, mas com certeza - eles nos levam para o país deles onde todos são preconceituosos com eles - ninguém ouve uma criança adotada que diz algo negativo - seja sobre os pais adotivos, sobre outros alunos ou sobre qualquer pessoa - por outro lado, se outros dizem coisas negativas sobre os filhos adotivos, isso é registrado em diários e relatórios imediatamente!

É extremamente desesperador - você é levado para uma sociedade e então forçado a lutar contra todo o sistema aqui, que está bem preparado para isso.

Du har skickat

Você entende que eles sabem muito bem que estamos sozinhos e à mercê deles - somos, portanto, presas fáceis, pois não temos ninguém do nosso lado.

Eles gostariam de ter todas as crianças abandonadas que aos seus olhos ninguém quer aqui - eles acham que essas crianças solitárias que ninguém quer podemos fazer o que quisermos com elas, e ninguém vai se importar - é assim que os serviços sociais e psiquiatria na Suécia - disseram a mim mesmo que "ninguém se importa" quando eu estava em um hospital psiquiátrico forense em 2012-2014 e tentei esclarecer informações falsas na investigação baseada em informações de registros anteriores - estamos abandonados, partiu para a Suécia, sozinho - eles podem fazer qualquer coisa contra nós - perfeito, então evitamos pais suecos turbulentos que lutam pelos direitos de seus filhos biológicos - "os pais adotivos ou são covardes e fracos e não lutam por ninguém, ou eles acreditam em nossos especialistas para que nos agradeçam pelo tratamento especial negativo - chamado "ajuda e apoio" que distribuímos a seus filhos imigrantes solitários" - Psiquiatria e Serviços Sociais.

Ok, então eles querem filhos adotivos aqui - para seus próprios propósitos - e tiram proveito de pais adotivos crédulos que querem uma família.

No meu caso parece ser uma família brasileira, e tenho todos os documentos da adoção.

No caso de outros, e a norma é - que não haja documentos e que o filho adotivo tenha assim extrema dificuldade em encontrar os seus familiares biológicos.

A norma é que estamos completamente à mercê de sua discriminação e diagnósticos mentais.

No meu caso, tenho os documentos e um parente brasileiro. O que obviamente é incomum. Mas de que adianta na Suécia, onde todo o sistema me intimidou desde a adolescência?

Eles gostam de afirmar que querem dar uma vida boa e segura às crianças solitárias.

Du har skickat

O que eles realmente querem é dar crianças estrangeiras aos suecos sem filhos - e então expor as crianças à psiquiatria assim que julgarem que a criança tem algo errado - o que acontece com mais frequência na adolescência, quando a adolescência é uma época em que a puberdade atinge e a puberdade difere dos suecos brancos porque somos mais explosivos e expressivos.

Em suma, eles querem que os filhos adotivos venham para a Suécia - mas não pelo bem dos filhos adotivos - mas pelo bem de todos os outros envolvidos. Somos trazidos aqui para satisfazer pais adotivos, psiquiatria, serviços sociais - o estado ganha dinheiro com a adoção - não somos trazidos aqui para satisfazer nossas necessidades - entretanto, podemos nos divertir nos primeiros anos quando os pais adotivos querem para aparecer e nos fazer vê-los como pais de verdade, tratando-nos como seus filhos de verdade, mas como foi dito na adolescência, eles quebram o contrato questionando nossa saúde mental e no final não agradecem porque estamos doentes e com assistência social e nunca trabalharam por causa do contato com a psiquiatria.

Pode-se dizer que perderam a gratidão quando se misturaram à psiquiatria.