Adopterade offer för en underliggande rasistisk hierarki i samhället? Utomeuropeiskt adopterade från Afrika, Mellanöstern och Latin/Syd-Amerika är överrepresenterade i statistiken över ungdomsvårdsplacerade i Sverige!

Läs hela tråden här:

http://www.debatthuset.com/forums/showthread.php?t=8484

Ja.. Visst är det uppseendeväckande att en majoritet av de som hamnar i svensk ungdomsvård är utomeuropeiskt adopterade från länder så som Afrika, Mellanöstern och Latin/Syd-Amerika? När Koreaner eller andra ostasiater enligt artikeln inte hamnar inom ungdomsvården i samma höga utsträckning!

Jag tror inte heller att det handlar om "känslor pga att man blivit övergiven".. Så här ser det ut:

Om en person adopteras till ett annat land i tillräckligt ung ålder så har denna individ inte hunnit påverkas av hemlandet varken emotionellt eller minnesmässigt. Att adoptivföräldrarna lämnat bort en för adoption är inget som en bebis hinner reflektera över, är den adopterade 6-13 år gammal så kanske det påverkar honom eller henne.

Som adopterad i bebisåldern så växer man upp som om adoptivföräldrarna är ens riktiga föräldrar och alltid har varit. Man har inte en tanke på ursprunget om allt flyter på i barndomen och det är sådant som man kan börja fundera på längre fram i livet.

Om man som adopterad hamnar i en familj som inte behandlar en bra och som sviker sitt åtagande att ge kärlek och omtanke så ja då kan det leda till att man känner sig som en fånge i en "främmande familj", detta baserar jag på vad andra adopterade sagt. Man kan då få funderingar på födelselandet och om man fått det bättre där bland sitt eget folk. Har man istället fått en trygg och bra familj i det nya landet så får man inga sådana funderingar och mår inte det minsta dåligt över adoptionen eller att man adopterades bort av sina biologiska föräldrar. Detta baserar jag på egen erfarenhet.

Vad som kan leda till att man tar upp adoptionen med adoptivföräldrarna kan vara att man har frågetecken kring att man ser annorlunda ut. Då snackar man bara väldigt lite kring ens ursprung för att få den grundläggande förståelsen till varför man ser annorlunda ut och inte delar adoptivföräldrarnas utseende.

Blir man utsatt eller mobbad ute i samhället eller i skolan så kan detta leda till depressioner där man funderar på om man inte hör hemma i det nya landet, om man passat in bättre i födelselandet och om man verkligen är så annorlunda som folk i det nya landet påstår. Då kan man t.ex. må dåligt över adoptionen om man vet att mobbningen beror på att man ser annorlunda ut eftersom att i födelselandet hade man inte sett annorlunda ut jämfört med de flesta andra i ens område. Depressioner och mobbing kan leda till att man önskar att man vuxit upp i födelselandet, medan dåliga adoptivföräldrar kan leda till att man mår dåligt över att de biologiska föräldrarna adopterade bort en.

Flyter allt på och livet fungerar som det ska så känner den adopterade individen sig som en  medborgare av det nya landet och tänker aldrig att det var hemskt att han eller hon blev bort adopterad. Tvärtom så ser man det som någonting bra att man fått möjligheter i livet som man kanske inte haft i födelselandet och som man då fått i det nya landet. Och man gillar sin familj och den nya släkten.

I mitt fall så handlade aldrig mina besök på BUP under 00-01 lågstadiet-mellanstadiet eller 04-06 högstadiet om att jag skulle ha "mått dåligt pga känslor av att man blivit övergiven". Nej, det handlade om hur jag hade det där och då i Sverige i min dagliga livssituation på skolan och ute i samhället. Hade inte en tanke på att jag adopterats hit. Däremot kunde kanske tankar på att man blev utsatt för att man ser annorlunda ut förekomma! Men det skyller man inte på de biologiska föräldrarna.. Man skyller det på de intoleranta rasisterna.

Om vi hoppar framåt några år till när jag flyttade hemifrån 09 så är det en helt annan situation.

Självklart så kände/känner både jag och syrran oss övergivna till myndigheter så som SOC, förvaltare och psykiatri av våra adoptivföräldrar. Det kan ju leda till att den depression vi känt över att få LSS-stöd, förvaltare och beblandas med psykiatrin (även i vuxen ålder utan att ha gjort något annat än att ha flyttat hemifrån och lurats skriva på papper av SOC och föräldrar som intygade massa falska försäkringar innan papprena skrevs på), lett till tankar på att om vi inte adopterats hit så kanske vi sluppit SOC, förvaltare och psykiatrin och att man först i denna situation får tankar på att det var dåligt att adoptivföräldrarna adopterade oss alternativt att de biologiska föräldrarna adopterade bort oss. Då känner vi oss övergivna inte enbart av adoptivföräldrarna och de biologiska föräldrarna utan även utav samhället.

Men poängen här är alltså att adopterade i gemen får inte psykiska problem "pga känslor av att de blivit övergivna". Det krävs dåliga adoptivföräldrar, mobbning/rasism och/eller att adoptivföräldrarna samt samhället hugger de adopterade i ryggen längre fram för att de ska få psykiska problem till följd av ett "övergivande trauma". Adoptionen i sig utgör inget trauma för en bebis eller två, det kan vara annorlunda för någon som adopterats i senare år.

Det är känslan av att vara utstött som är den utlösande faktorn, att inte känna att man tillhör gemenskapen i Sverige med adoptivföräldrarna, med klasskamraterna eller andra. Att man blivit bort lämnad från sitt eget folk är en hemsk tanke, men den får man först när man inte längre känner sig som en del av det nya  folket i det nya landet som man adopterats till.

Om vi tar mig och Sverige som exempel så är det ju så att om en vit svensk blir utstött på grund utav felaktiga åsikter politiskt så har denne många andra att vända sig till som även de är utstötta. Andra som delar samma hudfärg med denne och som därför delar en gemenskap inte bara i utanförskapet utan även vad gäller hudfärg/etnicitet/ras med den vite svensken.

Om jag istället blir utfryst av någon orsak som till exempel fel åsikter politiskt så delar ju inte jag etnisk tillhörighet med andra utstötta svenskar, och kulturen i sig kanske jag delar men den är ju tabubelagd och kanske en av anledningarna till att man blev utfryst (att man försökte för mycket att visa på hur svensk man är kulturellt och framstod som högerextrem), detta leder till att jag till skillnad från en utfryst svensk känner mig utfryst från samhället eller landet där den vite svensken bara är utfryst från majoriteten i landet men fortfarande känner sig som en del av landet.

Det är värre som adopterad att bli utfryst då man inte delar RAS med vita svenskar, och när kulturen tydligen är rasistisk att ståta med så delar man ju inte längre någonting synligt med svenskar (bakgrunden känner inte främlingar till) eftersom man inte kan ståta med den.

Adopterade har ett dilemma, vi delar kultur med svenskar och ras/etnicitet/hudfärg med invandrare. Vi ses av andra svenskar som svenskar ofta, men klassas som andra generationens invandrare i statistiken. Om vi inte ståtar med svensk kultur och visar på hur svenska vi är så blir vi per automatik placerade i invandrarfacket då vi har samma utseende som invandrare. Har vi blivit mobbade för vår hudfärg bland annat under barn- ungdomen så kanske vi vill distansera oss från invandrare för att på så vis slippa skällsord som neger och svartskalle i framtiden. .

Det är väldigt viktigt för många adopterade att bli tagna som och sedda som svenskar. Hur skall vi som inte är vita bli sedda som svenskar? Jo, vi måste visa att vi är och för oss så som svenskar gör. Går man ännu ett steg längre så kämpar man stenhårt för svenska traditioner, svensk kultur och svenska värden politiskt.

Det är här det kan bli problem när samhället inte förstår våra annorlunda motiv jämfört med en nazist.

En nazist tror på den vite mannens överlägsenhet, vill förbjuda alla andra folkgrupper från att kunna påverka Sverige som land, värderar svensk kultur och svenska värden som bättre än utländska värden och utländsk kultur och lyfter dessa värden av skäl som syftar till att ena alla vita mot alla "de andra". De vill ha ett rasrent samhälle, men även ett samhälle där enbart svenska traditioner, värden och religioner tillåts. Man lyfter nationella värden för att man vill skapa en "svensk medvetenhet" om det svenska och få folk att bekämpa det som inte är svenskt. Man vill framställa sig själva och andra svenskar som bättre än de som har andra värderingar och följer andra kulturer än den svenska.

De måste inte lyfta svensk kultur för att framstå som svenskar eftersom att de är vita så alla ser dem per automatik som svenskar, de lyfter den svenska kulturen för att kunna angripa utländska kulturer och återskapa en enhetlig folkmajoritet baserad på ras och kultur där ingen får avvika.

De adopterade har helt anda skäl till att lyfta de svenska kulturella värdena (vi lyfter inte de etniska då vi är lika mörkhyade som andra från utlandet) då vi inte per automatik betraktas som svenskar och därmed måste lyfta fram oss som svenskar genom att lyfta fram svenska traditioner, värden och svensk historia som då kan sammanfattas med orden "svensk kultur".

Vi vill inte samma saker som nazister. Men vi lyfter samma svenska värden för att visa alla att "kolla hur svenska vi är, vi är precis som er trots vår annorlunda hudfärg". Skulle vi istället låta bli så blir vi möjligen betraktade som utlänningar och det vill vi ju inte då vi levt hela våra liv i det nya landet, och då vill vi inte bli betraktade som främlingar.

Men eftersom att vita inte kan förstå hur det är att bli betraktad i första hand efter sitt utseende så drar de ofta en adopterad med ett svenskt namn över samma kam som en nazist när denne lyfter den svenska kulturen. Särskilt i en kommun som Umeå. Man tror att adopterade har samma anledning att lyfta svensk kultur som rasister och nazister vilket inte är fallet.

Varför känner sig många adopterade som stolta svenskar? Något vanliga vita svenskar inte ska göra..?

Jo, eftersom att adoptioner går ut på att den som adopterats skall assimileras in i det nya landet så anpassar den adopterade sig så mycket som möjligt. Detta med assimilation var tanken med invandring också en gång i tiden men har urvattnats och idag anpassar de sig inte då Sverige vill ha mångkultur. Den adopterade anpassar sig och blir svensk i allra högsta grad, mycket beroende på de inhemska vita adoptivföräldrarna. När de kommer till att älska sitt land så visar de det genom att bli  patrioter, nationalister eller liknande. Inte för att de hatar utlänningar utan för att de vill visa sin kärlek till det nya landet och att de är lika svenska som vilken annan svensk som helst!

Kan inte adopterade vara stolta svenskar och visa detta utan att bli patrioter, nationalister eller allmänt högerextrema?

Jo, men där en vit svensk alltid kan antas vara stolt över sitt land innerst inne (se på sport osv) så kan man ifrågasätta adopterades lojaliteter. Vi har ett behov då vi saknar etnisk svenskhet att lyfta fram vår kulturella svenskhet. Just den svenskhet som nazister och rasister lyfter fram av mycket sämre skäl.

Med detta vill jag säga att när då vita myndighetspersoner i till exempel en röd kommun som Umeå drar stolta svenska adopterade över samma kam som högerextrema nazister så blir också dessa adopterade utfrysta precis som de högerextrema. Skillnaden blir då att den adopterade känner sig utfryst från samhället, där den vite nazisten har en hel del rasfränder att ansluta sig till som också är utstötta.

Jag har inte alls blivit utsatt under barndomen eller i högstadiet pga extrema åsikter utan det handlade om rasism och rykten. Men efter att jag fått byta skola, fått diagnoser och allmänt blivit utfryst så fick jag en del extrema åsikter där omkring 06. Så det kan ha spelat in i det som hänt efteråt eftersom jag i svenskars ögon här i Umeå kan ha framstått som något jag inte var, nämligen någon form av neger-nazist/rasist. Trots att jag alltid förkastat nazister och rasister samt deras ideologi.

Vad gäller SD så handlar allt om hur man ser på sig själv.. De vill värna svenskarna och den svenska kulturen och om den adopterade ser sig själv som en svensk som lever efter svensk kultur så ja, då kan den adopterade lägga sin röst på SD. Om det däremot blir så att den adopterade inte längre ser sig själv som svensk till följd av sin kulturella tillhörighet, och istället börjar se sig som en invandrare/utlänning så kan man tvärtom tappa intresset för SD och söka sig till Vänstern eller liknande parti istället.

För den adopterade handlar det om ifall den etniska eller kulturella tillhörigheten är störst, är den etniska störst så blir man invandrarvänlig och röd i högre utsträckning, och är den kulturella störst så kan man lockas av partier som SD. Blir det tydligt att SD skulle vara ett rasistiskt parti som bara lotsas att mörkhyade är välkomna så skulle den adopterade så klart lämna partiet. Men så länge man tror att man är en sådan svensk som de säger sig förespråka så kan man mycket väl sympatisera med dem.

Och när man uttrycker sådana sympatier på internet samt hamnat i olika problem även av andra orsaker så kan man bli utfryst i en röd stad. Blir man det som adopterad så är det långt mycket värre än om man är vit inhemsk svensk eftersom man saknar andra utfrysta landsmän i kommunen eller landet.. Då kan man må psykiskt dåligt över att man ens blev adopterad hit. Det enda brottet man gjort har ju varit att anpassa sig, assimileras och sedan lyfta fram hur svensk man är och har blivit. Sen var det så klart alltid ett brott att vara mörkhyad vilket orsakade behovet av att lyfta fram hur svensk man nu var och är eller kände sig.

Att adopterade barn som har sitt ursprung i mellanöstern (terroriststämplat), Afrika (terrorist och neger/slav-stämplat), och latin/sydamerika (knark- och drogstämplat) är överrepresenterade jämfört med barn adopterade från t.ex. Korea eller Kina (mer civiliserade länder som går framåt mer) är inte så konstigt.

Först och främst så har vi fördomarna som spelar roll så fort man ser en person med ett visst utseende. Och sen i andra hand så menar jag att det finns en rasistisk rangordning där till exempel barn från Korea är högre stående än barn från Somalia. Det handlar dels om hur mörka barnen är (ju mörkare desto lägre stående) och dels om hur efter landet de kommer ifrån är. Korea är betydligt längre fram än många afrikanska länder, mellanöstern länder eller t.ex. Mexico.

När en vit person i Sverige ser en korean så kan  individen med koreanskt ursprung som adopterats till Sverige säkert stöta på rasism, men en adopterad person från Somalia stöter på en ännu kraftigare rasism.

Allt handlar om hur civiliserade födelseländerna är, om fördomar om folket från ett visst land och om en färgskala där ljus hudfärg står högst i kurs och mörk lägst. Mitt emellan är bättre än längst ner på skalan vilket förklarar att koreaner i högre utsträckning missar ungdomsvård i Sverige. Det är ju de folkgrupper som stöter på mest rasism som blir mest deprimerade och mår psykiskt dåligt i högre utsträckning!

Så ja, det beror nog till allra högsta grad på en underliggande rasistisk hierarki i samhället som är underliggande i Sverige och som det därför smygs med, och den får adopterade med utomeuropeiskt ursprung att må dåligt då den kan påverka dem i vardagen. Smygrasismen finns i skolorna och ute i samhället, klart adopterade mår dåligt när de får skulden för bråk som de inte startat, när de döms på förhand av vita vuxna och när deras egna adoptivföräldrar eller psykiatrin inte kan förstå deras problem eller se de riktiga orsakerna till problemen.

När jag läste upp raderna angående att "adoptivföräldrar i högre utsträckning vänder sig till psykiatrin för svar" samt att de är mer "uppmärksamma på eventuell psykisk ohälsa" så instämde min adoptivfarsa. Han instämde även i att det låg någonting i att "biologiska föräldrar tänker väl ganska sällan att deras barn behöver institutionaliserad vård".

Det beror antagligen på att adoptivföräldrar kan inte se sig själva i adoptivbarnen på samma sätt som biologiska föräldrar kan göra det. Och de är alltid oroliga att något inte stått/står rätt till med adoptivbarnen till skillnad från biologiska föräldrar som inte behöver oroa sig i onödan. Okunskapen om adopterades biologiska föräldrar och släkt skapar en oro som leder till ökade misstankar.

"Kriminalitet, missbruk och andra beteendestörningar är vanliga orsaker för att ungdomar tas om hand för institutionsvård".

-Ja, och här menar jag att kriminalitet och missbruk ökar när man blir utsatt under uppväxten för rasism och mobbning. Ibland kan ju den som är adopterad få skulden i olika konflikter och sen leder det till domar mot den adopterade. Klart statistiken påverkas dåligt av sådant. Missbruk är en konsekvens av dåligt mående och naturligtvis kan en mobbad eller på andra sätt utstött adopterad individ som kanske hamnat i en familj som är elaka mot honom eller henne börja ta droger för att milda ångesten eller depressionen.

Men det är rätt så ovanligt ändå att adopterade börjar med missbruk eller kriminalitet och till följd av det får ungdomsvård.

Det vanligaste är "beteendestörningar" av olika slag. Här menar jag att psykiatrin skyller mobbning och rasism på beteendestörningar hos den adopterade. Beteendestörningar så som asperger, autism, autistiska drag, lindrig utvecklingsstörning, psykisk sjukdom, personlighetsstörning, scizofreni och annat.

Det handlar om svensk psykiatri som felstämplar adopterade i mycket hög utsträckning.. Barnpsykiatrin i Sverige kanske arbetar rasistiskt? De stryker i vilket fall över mobbningen som drabbar adopterade, ofta till följd av rasism, med diagnoser av olika slag hos de adopterade själva!

Att överrepresentationen i kriminalitet inte bara gäller invandrare utan även adopterade från utomeuropeiska länder beror på en gemensam nämnare. Annorlunda utseende eller hudfärg/ras/etnicitet.

Samma rasism som drabbar invandrare som ej adopterats drabbar naturligtvis adopterade. Det är till och med värre för adopterade ibland då de växer upp själva i helt vita områden i många fall och är helt utelämnade i de vitas våld där en invandrare som invandrat med sin familj bor med många andra invandrare i segregerade områden (förorter) och därmed skyddas från den rasism som drabbar adopterade i helt vita enklaver. Sen att invandrare stöter på rasism ändå hela tiden ute i samhället och av poliser, arbetsgivare och tjänstemän är ett faktum.

Men den gemensamma nämnaren mellan invandrare och adopterade är utomeuropeiskt ursprung och utseende, och som leder till att de blir utsatta för rasism. Att personer som blir utsatta för rasism kan begå kriminella handlingar som t.ex. att spöa en rasist eller slå till en rasist är inte så konstigt. Om då rasisten enbart sagt fula ord och trakasserat muntligt så kanske den adopterade blir den som blir dömd för misshandel eller liknande. Kan även vara så att rasisten begår liknande brott men att lärare, personal och andra i den adopterades omgivning vinklar och vänder allt till rasistens fördel.

Det är så det sköts inom barnpsykiatrin till exempel.. Man döljer och stryker över mobbing och rasism genom att skylla på offren som påstås felaktigt lida av diagnoser. Man kan även strunta i att nämna vita elevers delaktighet i en konflikt och enbart nämna invandrarens delaktighet eller den adopterades. Då får utredare och domstol bilden av att enbart den mörkhyade oavsett invandrad eller adopterad var skyldig till brott.

Kanske vit personal skyddar vita elever på vissa ställen runtom i Sverige. Manipulerar handlingar till vitas fördel..

Sen är det självklart att den rasistiska hierarkin påverkar där alltså en neger/svart individ betraktas som lägre stående än en sydamerikan/brun, som i sin tur betraktas som lägre stående än en korean/gul. Alla är så klart lägre än de vita.

"Hur barnet haft det den första tiden i ursprungslandet spelar nog en viktig roll för att förklara den ökade risken för ungdomsvård".

- Eh, nej..!!!

Det är en svensk bortförklaring för att man inte vill erkänna att händelser eller situationer i landet Sverige, som inträffat efter att barnen kommit till Sverige under barnens tid inom Sveriges gränser påverkar barnen till att må psykiskt dåligt.

Istället för att ta reda på vad som orsakar psykiskt dåligt månde hos adopterade barn med utländskt utseende i Sverige, så försöker man komma med tafatta bortförklaringar om att "barnens tid i födelselandet" påverkat barnen på ett sätt i hjärnan (t.ex. nervkopplingar) som resulterat i ungdomsvård flera decennier senare.

Här kan jag förklara att jag adopterades vid tre månaders ålder och ansågs fullständigt frisk vid adoptionen, min tvillingsyster samma situation, och vi har bägge fått problem med psykvården. Vi har inga upplevelser eller minnen från födelselandet och allt som vi upplevt kommer från tiden i Sverige! Svaren finns i Sverige till det dåliga psykiska tillståndet i ungdomen och inte i att vi tillbringade tre månader som bebisar i Brasilien.

Eftersom varken jag eller min tvillingsyster "upplevt Brasilien" så påverkar det inte alls.

Vad som påverkar är hur vi får/fått det i det nya landet.

Hur väl blir vi mottagna av våra adoptivföräldrar och den nya släkten?

Hur fungerar det för oss i svensk skola?

Är allt bra i kvarteret där vi bor?

Blir vi retade, mobbade eller utsatta för rasism?

Blir vi dömda på förhand av vita vuxna?

Behandlas vi som riktiga svenska medborgare av alla?

Alla dessa frågor kan ge svar på varför den adopterade mår dåligt psykiskt. Att försöka skjuta över skulden för tillståndet eller depressionen  på födelselandet är bara att skylla ifrån sig.

Sveriges tjänstemän och myndigheter vill inte se rasismen, blundar för mobbing och skyller på allt möjligt för att slippa erkänna att SVERIGE ÄR ETT RASISTISKT LAND kanske inte politiskt men ute i samhället. FOLK ÄR RASISTER på flera ställen.. MOBBNING FÖREKOMMER i skolor... ADOPTERADE DÖMS PÅ FÖRHAND av vit personal... Har INGET med tiden i födelselandet att göra..

De måste lära sig att se problemen i vitögat och inte sopa dem under mattan och skylla på helt orimliga orsaker till den höga andelen adopterade inom svensk ungdomsvård (Barnpsykiatrin BUP).

Jag och syrran har upplevt mycket skit i Sverige och har därför mått dåligt. Vi har däremot inte påverkats över huvud taget av Brasilien de tre månader vi var där.

Att sedan skylla adopterades kontakt med ungdomsvården på krig och sånt fungerar inte eftersom att Brasilien t.ex. har inte varit  inblandat i krig under 1900-talet. Så det är ingen förklaring. Att våld är mer accepterat i Brasilien kanske är en annan femma. Men jag tror inte en adopterad som aldrig upplevt deras kultur påverkas av eventuell våldskultur där. Det sitter i alla människors gener att kunna vara våldsamma. Kanske får adopterade mer anledningar att ta till våld då de i högre utsträckning stigmatiseras än etniska svenskar likt invandrare.

Läste ni resten av forum inläggen så förklarar de väldigt bra hur situationen kan te sig för adopterade. Dels att vi bedöms i första hand efter vår hudfärg, och först när vi visat oss svenska så bedöms vi som svenskar.. Dels så känner vi oss ofta som stigmatiserade och utsatta, eftersom vi är just stigmatiserade och utsatta.

Rasismen påverkar och det är klart att smygrasismen som finns överallt i Sverige kan få oss liksom invandrare att känna oss som andra klassens medborgare i Sverige. Detta gäller inte de av oss som undviker trubbel i livet eller har turen att slippa stöta på rasister i sin skola.

Med vänliga hälsningar. =)