Adopterade offer för en underliggande rasistisk hierarki i samhället? Utomeuropeiskt adopterade från Afrika, Mellanöstern och Latin/Syd-Amerika är överrepresenterade i statistiken över ungdomsvårdsplacerade i Sverige!

Läs hela tråden här:

http://www.debatthuset.com/forums/showthread.php?t=8484

Ja.. Visst är det uppseendeväckande att en majoritet av de som hamnar i svensk ungdomsvård är utomeuropeiskt adopterade från länder så som Afrika, Mellanöstern och Latin/Syd-Amerika? När Koreaner eller andra ostasiater enligt artikeln inte hamnar inom ungdomsvården i samma höga utsträckning!

Jag tror inte heller att det handlar om "känslor pga att man blivit övergiven".. Så här ser det ut:

Om en person adopteras till ett annat land i tillräckligt ung ålder så har denna individ inte hunnit påverkas av hemlandet varken emotionellt eller minnesmässigt. Att adoptivföräldrarna lämnat bort en för adoption är inget som en bebis hinner reflektera över, är den adopterade 6-13 år gammal så kanske det påverkar honom eller henne.

Som adopterad i bebisåldern så växer man upp som om adoptivföräldrarna är ens riktiga föräldrar och alltid har varit. Man har inte en tanke på ursprunget om allt flyter på i barndomen och det är sådant som man kan börja fundera på längre fram i livet.

Om man som adopterad hamnar i en familj som inte behandlar en bra och som sviker sitt åtagande att ge kärlek och omtanke så ja då kan det leda till att man känner sig som en fånge i en "främmande familj", detta baserar jag på vad andra adopterade sagt. Man kan då få funderingar på födelselandet och om man fått det bättre där bland sitt eget folk. Har man istället fått en trygg och bra familj i det nya landet så får man inga sådana funderingar och mår inte det minsta dåligt över adoptionen eller att man adopterades bort av sina biologiska föräldrar. Detta baserar jag på egen erfarenhet.

Vad som kan leda till att man tar upp adoptionen med adoptivföräldrarna kan vara att man har frågetecken kring att man ser annorlunda ut. Då snackar man bara väldigt lite kring ens ursprung för att få den grundläggande förståelsen till varför man ser annorlunda ut och inte delar adoptivföräldrarnas utseende.

Blir man utsatt eller mobbad ute i samhället eller i skolan så kan detta leda till depressioner där man funderar på om man inte hör hemma i det nya landet, om man passat in bättre i födelselandet och om man verkligen är så annorlunda som folk i det nya landet påstår. Då kan man t.ex. må dåligt över adoptionen om man vet att mobbningen beror på att man ser annorlunda ut eftersom att i födelselandet hade man inte sett annorlunda ut jämfört med de flesta andra i ens område. Depressioner och mobbing kan leda till att man önskar att man vuxit upp i födelselandet, medan dåliga adoptivföräldrar kan leda till att man mår dåligt över att de biologiska föräldrarna adopterade bort en.

Flyter allt på och livet fungerar som det ska så känner den adopterade individen sig som en  medborgare av det nya landet och tänker aldrig att det var hemskt att han eller hon blev bort adopterad. Tvärtom så ser man det som någonting bra att man fått möjligheter i livet som man kanske inte haft i födelselandet och som man då fått i det nya landet. Och man gillar sin familj och den nya släkten.

I mitt fall så handlade aldrig mina besök på BUP under 00-01 lågstadiet-mellanstadiet eller 04-06 högstadiet om att jag skulle ha "mått dåligt pga känslor av att man blivit övergiven". Nej, det handlade om hur jag hade det där och då i Sverige i min dagliga livssituation på skolan och ute i samhället. Hade inte en tanke på att jag adopterats hit. Däremot kunde kanske tankar på att man blev utsatt för att man ser annorlunda ut förekomma! Men det skyller man inte på de biologiska föräldrarna.. Man skyller det på de intoleranta rasisterna.

Om vi hoppar framåt några år till när jag flyttade hemifrån 09 så är det en helt annan situation.

Självklart så kände/känner både jag och syrran oss övergivna till myndigheter så som SOC, förvaltare och psykiatri av våra adoptivföräldrar. Det kan ju leda till att den depression vi känt över att få LSS-stöd, förvaltare och beblandas med psykiatrin (även i vuxen ålder utan att ha gjort något annat än att ha flyttat hemifrån och lurats skriva på papper av SOC och föräldrar som intygade massa falska försäkringar innan papprena skrevs på), lett till tankar på att om vi inte adopterats hit så kanske vi sluppit SOC, förvaltare och psykiatrin och att man först i denna situation får tankar på att det var dåligt att adoptivföräldrarna adopterade oss alternativt att de biologiska föräldrarna adopterade bort oss. Då känner vi oss övergivna inte enbart av adoptivföräldrarna och de biologiska föräldrarna utan även utav samhället.

Men poängen här är alltså att adopterade i gemen får inte psykiska problem "pga känslor av att de blivit övergivna". Det krävs dåliga adoptivföräldrar, mobbning/rasism och/eller att adoptivföräldrarna samt samhället hugger de adopterade i ryggen längre fram för att de ska få psykiska problem till följd av ett "övergivande trauma". Adoptionen i sig utgör inget trauma för en bebis eller två, det kan vara annorlunda för någon som adopterats i senare år.

Det är känslan av att vara utstött som är den utlösande faktorn, att inte känna att man tillhör gemenskapen i Sverige med adoptivföräldrarna, med klasskamraterna eller andra. Att man blivit bort lämnad från sitt eget folk är en hemsk tanke, men den får man först när man inte längre känner sig som en del av det nya  folket i det nya landet som man adopterats till.

Om vi tar mig och Sverige som exempel så är det ju så att om en vit svensk blir utstött på grund utav felaktiga åsikter politiskt så har denne många andra att vända sig till som även de är utstötta. Andra som delar samma hudfärg med denne och som därför delar en gemenskap inte bara i utanförskapet utan även vad gäller hudfärg/etnicitet/ras med den vite svensken.

Om jag istället blir utfryst av någon orsak som till exempel fel åsikter politiskt så delar ju inte jag etnisk tillhörighet med andra utstötta svenskar, och kulturen i sig kanske jag delar men den är ju tabubelagd och kanske en av anledningarna till att man blev utfryst (att man försökte för mycket att visa på hur svensk man är kulturellt och framstod som högerextrem), detta leder till att jag till skillnad från en utfryst svensk känner mig utfryst från samhället eller landet där den vite svensken bara är utfryst från majoriteten i landet men fortfarande känner sig som en del av landet.

Det är värre som adopterad att bli utfryst då man inte delar RAS med vita svenskar, och när kulturen tydligen är rasistisk att ståta med så delar man ju inte längre någonting synligt med svenskar (bakgrunden känner inte främlingar till) eftersom man inte kan ståta med den.

Adopterade har ett dilemma, vi delar kultur med svenskar och ras/etnicitet/hudfärg med invandrare. Vi ses av andra svenskar som svenskar ofta, men klassas som andra generationens invandrare i statistiken. Om vi inte ståtar med svensk kultur och visar på hur svenska vi är så blir vi per automatik placerade i invandrarfacket då vi har samma utseende som invandrare. Har vi blivit mobbade för vår hudfärg bland annat under barn- ungdomen så kanske vi vill distansera oss från invandrare för att på så vis slippa skällsord som neger och svartskalle i framtiden. .

Det är väldigt viktigt för många adopterade att bli tagna som och sedda som svenskar. Hur skall vi som inte är vita bli sedda som svenskar? Jo, vi måste visa att vi är och för oss så som svenskar gör. Går man ännu ett steg längre så kämpar man stenhårt för svenska traditioner, svensk kultur och svenska värden politiskt.

Det är här det kan bli problem när samhället inte förstår våra annorlunda motiv jämfört med en nazist.

En nazist tror på den vite mannens överlägsenhet, vill förbjuda alla andra folkgrupper från att kunna påverka Sverige som land, värderar svensk kultur och svenska värden som bättre än utländska värden och utländsk kultur och lyfter dessa värden av skäl som syftar till att ena alla vita mot alla "de andra". De vill ha ett rasrent samhälle, men även ett samhälle där enbart svenska traditioner, värden och religioner tillåts. Man lyfter nationella värden för att man vill skapa en "svensk medvetenhet" om det svenska och få folk att bekämpa det som inte är svenskt. Man vill framställa sig själva och andra svenskar som bättre än de som har andra värderingar och följer andra kulturer än den svenska.

De måste inte lyfta svensk kultur för att framstå som svenskar eftersom att de är vita så alla ser dem per automatik som svenskar, de lyfter den svenska kulturen för att kunna angripa utländska kulturer och återskapa en enhetlig folkmajoritet baserad på ras och kultur där ingen får avvika.

De adopterade har helt anda skäl till att lyfta de svenska kulturella värdena (vi lyfter inte de etniska då vi är lika mörkhyade som andra från utlandet) då vi inte per automatik betraktas som svenskar och därmed måste lyfta fram oss som svenskar genom att lyfta fram svenska traditioner, värden och svensk historia som då kan sammanfattas med orden "svensk kultur".

Vi vill inte samma saker som nazister. Men vi lyfter samma svenska värden för att visa alla att "kolla hur svenska vi är, vi är precis som er trots vår annorlunda hudfärg". Skulle vi istället låta bli så blir vi möjligen betraktade som utlänningar och det vill vi ju inte då vi levt hela våra liv i det nya landet, och då vill vi inte bli betraktade som främlingar.

Men eftersom att vita inte kan förstå hur det är att bli betraktad i första hand efter sitt utseende så drar de ofta en adopterad med ett svenskt namn över samma kam som en nazist när denne lyfter den svenska kulturen. Särskilt i en kommun som Umeå. Man tror att adopterade har samma anledning att lyfta svensk kultur som rasister och nazister vilket inte är fallet.

Varför känner sig många adopterade som stolta svenskar? Något vanliga vita svenskar inte ska göra..?

Jo, eftersom att adoptioner går ut på att den som adopterats skall assimileras in i det nya landet så anpassar den adopterade sig så mycket som möjligt. Detta med assimilation var tanken med invandring också en gång i tiden men har urvattnats och idag anpassar de sig inte då Sverige vill ha mångkultur. Den adopterade anpassar sig och blir svensk i allra högsta grad, mycket beroende på de inhemska vita adoptivföräldrarna. När de kommer till att älska sitt land så visar de det genom att bli  patrioter, nationalister eller liknande. Inte för att de hatar utlänningar utan för att de vill visa sin kärlek till det nya landet och att de är lika svenska som vilken annan svensk som helst!

Kan inte adopterade vara stolta svenskar och visa detta utan att bli patrioter, nationalister eller allmänt högerextrema?

Jo, men där en vit svensk alltid kan antas vara stolt över sitt land innerst inne (se på sport osv) så kan man ifrågasätta adopterades lojaliteter. Vi har ett behov då vi saknar etnisk svenskhet att lyfta fram vår kulturella svenskhet. Just den svenskhet som nazister och rasister lyfter fram av mycket sämre skäl.

Med detta vill jag säga att när då vita myndighetspersoner i till exempel en röd kommun som Umeå drar stolta svenska adopterade över samma kam som högerextrema nazister så blir också dessa adopterade utfrysta precis som de högerextrema. Skillnaden blir då att den adopterade känner sig utfryst från samhället, där den vite nazisten har en hel del rasfränder att ansluta sig till som också är utstötta.

Jag har inte alls blivit utsatt under barndomen eller i högstadiet pga extrema åsikter utan det handlade om rasism och rykten. Men efter att jag fått byta skola, fått diagnoser och allmänt blivit utfryst så fick jag en del extrema åsikter där omkring 06. Så det kan ha spelat in i det som hänt efteråt eftersom jag i svenskars ögon här i Umeå kan ha framstått som något jag inte var, nämligen någon form av neger-nazist/rasist. Trots att jag alltid förkastat nazister och rasister samt deras ideologi.

Vad gäller SD så handlar allt om hur man ser på sig själv.. De vill värna svenskarna och den svenska kulturen och om den adopterade ser sig själv som en svensk som lever efter svensk kultur så ja, då kan den adopterade lägga sin röst på SD. Om det däremot blir så att den adopterade inte längre ser sig själv som svensk till följd av sin kulturella tillhörighet, och istället börjar se sig som en invandrare/utlänning så kan man tvärtom tappa intresset för SD och söka sig till Vänstern eller liknande parti istället.

För den adopterade handlar det om ifall den etniska eller kulturella tillhörigheten är störst, är den etniska störst så blir man invandrarvänlig och röd i högre utsträckning, och är den kulturella störst så kan man lockas av partier som SD. Blir det tydligt att SD skulle vara ett rasistiskt parti som bara lotsas att mörkhyade är välkomna så skulle den adopterade så klart lämna partiet. Men så länge man tror att man är en sådan svensk som de säger sig förespråka så kan man mycket väl sympatisera med dem.

Och när man uttrycker sådana sympatier på internet samt hamnat i olika problem även av andra orsaker så kan man bli utfryst i en röd stad. Blir man det som adopterad så är det långt mycket värre än om man är vit inhemsk svensk eftersom man saknar andra utfrysta landsmän i kommunen eller landet.. Då kan man må psykiskt dåligt över att man ens blev adopterad hit. Det enda brottet man gjort har ju varit att anpassa sig, assimileras och sedan lyfta fram hur svensk man är och har blivit. Sen var det så klart alltid ett brott att vara mörkhyad vilket orsakade behovet av att lyfta fram hur svensk man nu var och är eller kände sig.

Att adopterade barn som har sitt ursprung i mellanöstern (terroriststämplat), Afrika (terrorist och neger/slav-stämplat), och latin/sydamerika (knark- och drogstämplat) är överrepresenterade jämfört med barn adopterade från t.ex. Korea eller Kina (mer civiliserade länder som går framåt mer) är inte så konstigt.

Först och främst så har vi fördomarna som spelar roll så fort man ser en person med ett visst utseende. Och sen i andra hand så menar jag att det finns en rasistisk rangordning där till exempel barn från Korea är högre stående än barn från Somalia. Det handlar dels om hur mörka barnen är (ju mörkare desto lägre stående) och dels om hur efter landet de kommer ifrån är. Korea är betydligt längre fram än många afrikanska länder, mellanöstern länder eller t.ex. Mexico.

När en vit person i Sverige ser en korean så kan  individen med koreanskt ursprung som adopterats till Sverige säkert stöta på rasism, men en adopterad person från Somalia stöter på en ännu kraftigare rasism.

Allt handlar om hur civiliserade födelseländerna är, om fördomar om folket från ett visst land och om en färgskala där ljus hudfärg står högst i kurs och mörk lägst. Mitt emellan är bättre än längst ner på skalan vilket förklarar att koreaner i högre utsträckning missar ungdomsvård i Sverige. Det är ju de folkgrupper som stöter på mest rasism som blir mest deprimerade och mår psykiskt dåligt i högre utsträckning!

Så ja, det beror nog till allra högsta grad på en underliggande rasistisk hierarki i samhället som är underliggande i Sverige och som det därför smygs med, och den får adopterade med utomeuropeiskt ursprung att må dåligt då den kan påverka dem i vardagen. Smygrasismen finns i skolorna och ute i samhället, klart adopterade mår dåligt när de får skulden för bråk som de inte startat, när de döms på förhand av vita vuxna och när deras egna adoptivföräldrar eller psykiatrin inte kan förstå deras problem eller se de riktiga orsakerna till problemen.

När jag läste upp raderna angående att "adoptivföräldrar i högre utsträckning vänder sig till psykiatrin för svar" samt att de är mer "uppmärksamma på eventuell psykisk ohälsa" så instämde min adoptivfarsa. Han instämde även i att det låg någonting i att "biologiska föräldrar tänker väl ganska sällan att deras barn behöver institutionaliserad vård".

Det beror antagligen på att adoptivföräldrar kan inte se sig själva i adoptivbarnen på samma sätt som biologiska föräldrar kan göra det. Och de är alltid oroliga att något inte stått/står rätt till med adoptivbarnen till skillnad från biologiska föräldrar som inte behöver oroa sig i onödan. Okunskapen om adopterades biologiska föräldrar och släkt skapar en oro som leder till ökade misstankar.

"Kriminalitet, missbruk och andra beteendestörningar är vanliga orsaker för att ungdomar tas om hand för institutionsvård".

-Ja, och här menar jag att kriminalitet och missbruk ökar när man blir utsatt under uppväxten för rasism och mobbning. Ibland kan ju den som är adopterad få skulden i olika konflikter och sen leder det till domar mot den adopterade. Klart statistiken påverkas dåligt av sådant. Missbruk är en konsekvens av dåligt mående och naturligtvis kan en mobbad eller på andra sätt utstött adopterad individ som kanske hamnat i en familj som är elaka mot honom eller henne börja ta droger för att milda ångesten eller depressionen.

Men det är rätt så ovanligt ändå att adopterade börjar med missbruk eller kriminalitet och till följd av det får ungdomsvård.

Det vanligaste är "beteendestörningar" av olika slag. Här menar jag att psykiatrin skyller mobbning och rasism på beteendestörningar hos den adopterade. Beteendestörningar så som asperger, autism, autistiska drag, lindrig utvecklingsstörning, psykisk sjukdom, personlighetsstörning, scizofreni och annat.

Det handlar om svensk psykiatri som felstämplar adopterade i mycket hög utsträckning.. Barnpsykiatrin i Sverige kanske arbetar rasistiskt? De stryker i vilket fall över mobbningen som drabbar adopterade, ofta till följd av rasism, med diagnoser av olika slag hos de adopterade själva!

Att överrepresentationen i kriminalitet inte bara gäller invandrare utan även adopterade från utomeuropeiska länder beror på en gemensam nämnare. Annorlunda utseende eller hudfärg/ras/etnicitet.

Samma rasism som drabbar invandrare som ej adopterats drabbar naturligtvis adopterade. Det är till och med värre för adopterade ibland då de växer upp själva i helt vita områden i många fall och är helt utelämnade i de vitas våld där en invandrare som invandrat med sin familj bor med många andra invandrare i segregerade områden (förorter) och därmed skyddas från den rasism som drabbar adopterade i helt vita enklaver. Sen att invandrare stöter på rasism ändå hela tiden ute i samhället och av poliser, arbetsgivare och tjänstemän är ett faktum.

Men den gemensamma nämnaren mellan invandrare och adopterade är utomeuropeiskt ursprung och utseende, och som leder till att de blir utsatta för rasism. Att personer som blir utsatta för rasism kan begå kriminella handlingar som t.ex. att spöa en rasist eller slå till en rasist är inte så konstigt. Om då rasisten enbart sagt fula ord och trakasserat muntligt så kanske den adopterade blir den som blir dömd för misshandel eller liknande. Kan även vara så att rasisten begår liknande brott men att lärare, personal och andra i den adopterades omgivning vinklar och vänder allt till rasistens fördel.

Det är så det sköts inom barnpsykiatrin till exempel.. Man döljer och stryker över mobbing och rasism genom att skylla på offren som påstås felaktigt lida av diagnoser. Man kan även strunta i att nämna vita elevers delaktighet i en konflikt och enbart nämna invandrarens delaktighet eller den adopterades. Då får utredare och domstol bilden av att enbart den mörkhyade oavsett invandrad eller adopterad var skyldig till brott.

Kanske vit personal skyddar vita elever på vissa ställen runtom i Sverige. Manipulerar handlingar till vitas fördel..

Sen är det självklart att den rasistiska hierarkin påverkar där alltså en neger/svart individ betraktas som lägre stående än en sydamerikan/brun, som i sin tur betraktas som lägre stående än en korean/gul. Alla är så klart lägre än de vita.

"Hur barnet haft det den första tiden i ursprungslandet spelar nog en viktig roll för att förklara den ökade risken för ungdomsvård".

- Eh, nej..!!!

Det är en svensk bortförklaring för att man inte vill erkänna att händelser eller situationer i landet Sverige, som inträffat efter att barnen kommit till Sverige under barnens tid inom Sveriges gränser påverkar barnen till att må psykiskt dåligt.

Istället för att ta reda på vad som orsakar psykiskt dåligt månde hos adopterade barn med utländskt utseende i Sverige, så försöker man komma med tafatta bortförklaringar om att "barnens tid i födelselandet" påverkat barnen på ett sätt i hjärnan (t.ex. nervkopplingar) som resulterat i ungdomsvård flera decennier senare.

Här kan jag förklara att jag adopterades vid tre månaders ålder och ansågs fullständigt frisk vid adoptionen, min tvillingsyster samma situation, och vi har bägge fått problem med psykvården. Vi har inga upplevelser eller minnen från födelselandet och allt som vi upplevt kommer från tiden i Sverige! Svaren finns i Sverige till det dåliga psykiska tillståndet i ungdomen och inte i att vi tillbringade tre månader som bebisar i Brasilien.

Eftersom varken jag eller min tvillingsyster "upplevt Brasilien" så påverkar det inte alls.

Vad som påverkar är hur vi får/fått det i det nya landet.

Hur väl blir vi mottagna av våra adoptivföräldrar och den nya släkten?

Hur fungerar det för oss i svensk skola?

Är allt bra i kvarteret där vi bor?

Blir vi retade, mobbade eller utsatta för rasism?

Blir vi dömda på förhand av vita vuxna?

Behandlas vi som riktiga svenska medborgare av alla?

Alla dessa frågor kan ge svar på varför den adopterade mår dåligt psykiskt. Att försöka skjuta över skulden för tillståndet eller depressionen  på födelselandet är bara att skylla ifrån sig.

Sveriges tjänstemän och myndigheter vill inte se rasismen, blundar för mobbing och skyller på allt möjligt för att slippa erkänna att SVERIGE ÄR ETT RASISTISKT LAND kanske inte politiskt men ute i samhället. FOLK ÄR RASISTER på flera ställen.. MOBBNING FÖREKOMMER i skolor... ADOPTERADE DÖMS PÅ FÖRHAND av vit personal... Har INGET med tiden i födelselandet att göra..

De måste lära sig att se problemen i vitögat och inte sopa dem under mattan och skylla på helt orimliga orsaker till den höga andelen adopterade inom svensk ungdomsvård (Barnpsykiatrin BUP).

Jag och syrran har upplevt mycket skit i Sverige och har därför mått dåligt. Vi har däremot inte påverkats över huvud taget av Brasilien de tre månader vi var där.

Att sedan skylla adopterades kontakt med ungdomsvården på krig och sånt fungerar inte eftersom att Brasilien t.ex. har inte varit  inblandat i krig under 1900-talet. Så det är ingen förklaring. Att våld är mer accepterat i Brasilien kanske är en annan femma. Men jag tror inte en adopterad som aldrig upplevt deras kultur påverkas av eventuell våldskultur där. Det sitter i alla människors gener att kunna vara våldsamma. Kanske får adopterade mer anledningar att ta till våld då de i högre utsträckning stigmatiseras än etniska svenskar likt invandrare.

Läste ni resten av forum inläggen så förklarar de väldigt bra hur situationen kan te sig för adopterade. Dels att vi bedöms i första hand efter vår hudfärg, och först när vi visat oss svenska så bedöms vi som svenskar.. Dels så känner vi oss ofta som stigmatiserade och utsatta, eftersom vi är just stigmatiserade och utsatta.

Rasismen påverkar och det är klart att smygrasismen som finns överallt i Sverige kan få oss liksom invandrare att känna oss som andra klassens medborgare i Sverige. Detta gäller inte de av oss som undviker trubbel i livet eller har turen att slippa stöta på rasister i sin skola.

Med vänliga hälsningar. =)

Problemet har blivit adoptivföräldrarnas dubbla budskap. Till oss förmedlar de att vi är fullt normala och till BUP och SOC förmedlar de att vi är handikappade, lindrigt utvecklingsstörda och autistiska.

Inlägget där kommentarerna lades:

http://mrnygrenfan.blogspot.se/2014/05/riktiga-biologiska-foraldrar-skulle.html

Anonym:

"Tråkigt att du känner som du gör! Det är ju dock inte dina föräldrar som kan avgöra vad som skall stå och inte stå i dina sjukjournaler. Om du inte anser att det som där står är rätt så kan du ju göra en ny utredning, kanske visar den något annat? Skall du få dom felaktigheter som finns i dina sjukjournaler raderade skall du vända dig till socialstyrelsen. Räkna med en ganska lång process, men jag tror det är det bästa du kan göra faktiskt i din sits. Lycka till!"

Agent Nygren/Victor Nygren/Fernando Dos Reis Silva:

"Mina föräldrar kunde ha förklarat deras syn på saken direkt diagnoserna antecknades. Utöver att det var adoptivföräldrarna som gick till BUP från början och därmed förorsakade att journalen kom till så har de ju även visat noll intresse för det som antecknats av BUP. De läste knappt journalen.. Som jag sa tidigare (kanske var det inte nog tydligt) så har jag levt ett helt normalt liv i 19 år, det var först efter flytten som jag började behandlas som om jag vore lindrigt psykiskt utvecklingsstörd samt en aspergare.

Hur kommer det sig?

Jo, jag fick i och för sig diagnoserna 06 som 16 åring men när jag inte blev särskilt glad över att det stod handikapp i något utredningsresultat så valde adoptivföräldrarna att ignorera resultatet och fortsätta likt alla tidigare år som om jag inte led av diagnoser. Morsan hörde av sig till "Kuratorn på BUP" och önskade t.ex. att handikapp skulle ändras till "svårigheter" men sen så hade ju hon och adoptivfarsan ingen förståelse för rasismen på skolan.

Sammanfattningsvis så fick jag diagnoser 06 i årskurs nio men de fick ingen större påverkan. Möjligen förorsakade de att Tegs Centralskola och BUP ansåg att jag skulle byta skola till IV-programmet istället för till en vanlig skola, och det påverkade väl också till att jag fick en personlig assistent. Men det som verkligen påverkade var nog mer att personal på BUP misstolkat ännu äldre BUP-handlingar från 00-01 där jag framstod som "omognare i klassen än andra", "haft assistent i klassen och på raster" med mera felaktiga tolkningar. Det var ju inte så att psykologen som skrivit anteckningarna 00-01 gick in på detaljer vem i klassen som hade assistent och sånt. Klart att BUP-personal 06 misstolkade att jag var en sådan "särskoleelev" som gått i vanlig skola när jag egentligen var en normal mörkhyad elev som pluggat vanlig skola.

BUP, SOC och samhället skapade sig 06 en felaktig bild att jag skulle ha haft det i mitt förflutna på ett sätt som jag inte haft det, att jag var handikappad likt de som normalt placeras på särskola och att jag till följd av mina handikapp och diagnoser hamnat i trubbel, misstolkat sociala signaler, bråkat hemma, sexuellt trakasserat tjejer i sjuan, haft assistent och andra verklighets från vända resonemang.

Mina adoptivföräldrar har här alltså känt till sanningen och har själva aldrig ansett mig lindrigt utvecklingsstörd, handikappad eller liknande. De har aldrig trott att jag haft assistent för de har hela tiden vetat att assistenten i låg- och mellanstadiet var en annan elevs assistent. De har alltid känt till att jag hade mycket kompisar i barndomen, var som alla andra och att jag presterat bra i skolan på nationella prov. De har inte kunnat förklara utbrotten hemma under högstadiet och syrrans självskadebeteende. Det är här de sökte svar.. Att svaren skulle vara en felaktig historia är inget de skulle ha tagit till sig, men de har ju knappt läst journalen och sett felen som blivit av att de sökt sig till BUP för svar. Att svaren skulle vara diagnoser kunde de tänka sig.. T.ex. autistiska drag.. Men lindrig psykisk utvecklingsstörning nej..!

Adoptivföräldrarna har i slutändan ignorerat resultaten från BUP som de orsakade genom att vända sig dit. De har fortsatt att påtala till mig och min tvillingsyster att vi är "fullt normala svenska medborgare" och jag och syrran har behandlats så i tre år till efter diagnoserna antecknades i BUP-journalen. Syrran blev måhända placerad 08 på grund utav konflikter med föräldrarna i hemmet men jag orsakade aldrig sådan stor oreda i hemmet att jag blev placerad någonstans. Jag var aldrig på fosterhem, behandlingshem eller institution. Inte heller ungdomsvård!

Du anser inte att det är problematiskt att adoptivföräldrarna säger till oss adoptivbarn att vi är normala hela uppväxten och sen dessutom behandlar oss soom fullt normala, men säger till psykiatrin en massa skit som leder till att psykiatrin och SOC får en annan uppfattning av mig och syrran att vi skulle vara handikappade? Och är det inte problematiskt att vi behandlas efter diagnoserna ställts som fullt normala och friska individer? Men de säger inte till BUP och SOC att vi är fullt friska individer likt de påstår till mig och min syster utan de säger till dem att de vill ha ekonomisk ersättning då "vi har diagnoser". Diagnoser de till oss förmedlar att vi saknar.

Normalt brukar en person som stämplas med lindrig utvecklingsstörning bli satt på särskola eller få andra sär behov tillfredsställda. Vi fortsatte som om inga diagnoser ställts. Jag har och hade inget problem med detta sett till att jag aldrig uppfattats som onormal av klasskompisar och vänner (undantaget rasister och ovänner) eller vuxna ute i samhället. Just för att jag förmodligen varit normal hela tiden.

Problemet har blivit adoptivföräldrarnas dubbla budskap. Till oss förmedlar de att vi är fullt normala och till BUP och SOC förmedlar de att vi är handikappade, lindrigt utvecklingsstörda och autistiska.

Att de behandlat mig och syrran som fullt normala var bra enligt min mening. De levde efter verkligheten! Att de däremot inte försökt ge en verklighetstrogen bild till beslutsfattarna är det som ställt till problem. När vi flyttade ut 09 som 19-åringar så läste SOC innantill i BUP-intyg och sånt att vi var handikappade och hade diagnoserna. Då blev vi också lämpliga för LSS, gode män och "stöd och hjälp" av olika slag.. Ifall föräldrarna gett dem en korrekt bild av oss så hade detta naturligtvis inte inträffat.

Att de dessutom snurrade runt 180 grader vid flytten hemifrån från att ha ansett oss och behandlat oss som fullt normala svenskar till att peka på BUP-diagnoserna som de dittills ignorerat och börja be om snabbare lägenhet och pengar till den samt "stöd och hjälp" med diagnoserna/handikappen som grund var ett stort svek.

Antingen så är vi fullt normala eller så är vi handikappade.

Har vi intalats i 19 år att vi är, och fått känna oss i 19 år som fullt normala så skall man inte göra helt om vid flytten hemifrån och peka på att "kolla här, våra barn är handikappade och i behov av stöd och hjälp från kommunen".

Ett sjukt agerande och ett stort svek.

Har de dessutom ansett oss fullständigt normala så bör de ju ge den bilden till BUP så att BUP kan ge de bilden till SOC och andra.. Här har de gett handikappbilden till myndigheter och psykiatrin medan de gett oss adoptivbarn en helt annan bild.

Vi uppskattar inte 19 år som fullständigt normala att de byts mot handikappskit!

De som får diagnoser blir normalt behandlade som om de lider av dessa direkt efteråt. Vad skiljer mig från dem som har fått felaktiga diagnoser och tvingats leva som utvecklingsstörda eller aspergare felaktigt under hela barndomen?

Jo, att jag levt som om jag inte haft några diagnoser inte bara innan de ställdes utan även efteråt. Jag har alltså alltid känt mig och betraktats av folk i min omgivning som fullständigt normal. Jag hade ingen erfarenhet av att bli betraktad som en aspergare eller en lindrigt utvecklingsstörd, och jag har aldrig betraktat mig själv som en sådan person heller.

När jag nu efter fem års helvete med LSS, gode män/förvaltare och tvångsvård vill få bort skiten så är det inte en person som blivit stämplad som 16 åring som vill få upprättelse för alla år därefter.. Nej, jag är en ung man som levt i 19 år som fullständigt normal och som efter flytten hemifrån blivit behandlad som om jag levt ett liv som utvecklingsstörd eller aspergare.. Jag vill alltså inte få upprättelse för flera år som handikappad utan snarare så vill jag tillbaka till att vara en normal person likt jag var fram tills jag flyttade hemifrån som 19 år.

Känns som om jag levde ett liv innan flytten hemifrån och ett helt annat efteråt. Och eftersom att min historia är förvrängd av BUP så tror myndigheter att de gör rätt.. Tidigare skit har lett till nyare skit som påverkat domar. Hade den skiten varit korrekt hade jag inte dömts till slutenvård.

Adoptivföräldrarna har inte tagit sitt föräldraansvar och förklarat för kommunen jag och syrran lever i dels vilka liv vi levt och dels hur vår bakgrund sett ut, det enda de förklarat är hur vi betett oss och agerat vid konflikter och sen så har dessa historier lett till beslut tagna baserat på fördomar hos personal om personer som agerar på ett visst sätt.

Bara för att jag antas ha agerat på ett visst sätt så får jag en stämpel. Den stämpeln leder till att myndigheter antar att jag levt ett liv med assistent och en massa stödinsatser och det var inte fallet. Man antar även att jag har ett sådant behov av fortsatta stödinsatser.

När min mening är att jag har samma behov som alla normala i samhället. Då jag levde ett normalt liv! Och föräldrarna har helt enkelt inte varit bra på att försvara mig och syrran vad gäller hur vi levt vårt liv och hur normalt vi agerat under uppväxten alla tillfällen när det inte var konflikter.

Adoptivföräldrarna skulle ha agerat så fort de förstod att något blivit galet.. Hade de snackat till BUP direkt och med SOC så hade saker aldrig gått så här långt... Men istället har de visat en nonchalans för att ställa tillrätta de missförstånd de själva orsakat hos myndigheterna och barnpsykiatrin.. Det är klart att de inte kan tvinga psykiatrin att ändra något i en journal men hade de agerat i tid hade man kunnat anmäla (nu är det preskriberat) och hade de haft lite koll så hade de kanske kunnat säga emot skiten direkt den antecknades vilket hade förhindrat dagens situation.

Genom att t.ex. intala mig och syrran att vi är fullt normala och behandla oss därefter så har vi lurats att tro att vi är betraktade som fullständigt normala av kommunen vilket inneburit att vi aldrig tagit strid eller satt oss ner och läst igenom journalen innan preskriptionstiden gick ut. Hade föräldrarna börjat behandla oss i enlighet med diagnoserna redan 06 så hade jag tagit strid redan då.. Och då hade inget varit preskriberat.. Klart man blir förbannad på deras inkompetens.

Det var kanske det de var rädda för så de lät mig leva i tron att jag vunnit (jag var nöjd med att bli behandlad som alla andra och betraktad som alla andra) och sen så hugger de mig i ryggen 09 när jag flyttar hemifrån. Vid den tidpunkten har det gått tre år sedan skiten antecknades och preskriptionen har inträtt..!

Man har ju undrat varför man bedömts annorlunda av myndigheter i Umeå efter årskurs 9 vid konflikter. Har förstått att det berott på BUP:s diagnoser.. Och att adoptivföräldrarna enbart till mig påstått att jag är fullt normal, till BUP och SOC hade de inte påtalat detta så de använde fortfarande journalen som fakta man kunde gå efter.

Adoptivföräldrarna borde ha förklarat ett och annat för dem. sagt till dem det de sagt till mig och min syster och eventuellt sett till att strida om de inte lyssnade. Men nejdå, till mig säger man en sak och till dem säger man inget..

Man behandlar mig som normal men låter myndigheterna tro att jag och syrran är lindrigt utvecklingsstörda på samma gång.. Vilken djävla dubbelmoral.. Ett förräderi...

Vad gäller en ny utredning så sa min advokat i rätten detsamma att en rättspsykiatrisk utredning var en bra ide om man ville bevisa att man inte led av lindrig utvecklingsstörning eler autistiska drag/asperger.. Ja, men då ersatte de skiten med allvarlig psykisk störning istället.. Och hur tusan skall man få till stånd en utredning som säger emot det? För med psykisk störning kan man behålla samma insatser som tidigare vilket de också gör.. De insatser jag ville och vill ha bort..!!

Sen att det är enkelt att motbevisa diagnoser som utvecklingsstörning via tester av olika slag det är sant. Men allvarlig psykisk störning bedömd efter godtycke baserat på en hel del faktorer.. Inte minst allt i journalen som är vinklat, överdrivet eller felaktigt..! Gör jag en ny psykutredning så blir resultatet detsamma så till vida man inte hittar nytt underlag eller ändrar i det gamla. Man måste alltså ta bort alla felaktigheter i journalerna för att få ett nytt resultat. Hade jag inte gjort en RPU och istället gjort en ny utredning på vanliga psyk utan samröre till brottslig gärning så hade så klart de felaktiga diagnoserna strukits och jag hade blivit normalstämplad och en fri man från LSS och förvaltare.

Det var på gång en sådan utredning på vuxenpsyk.. Men på grund utav Ilonas anmälan om olaga hot så blev det en RPU där de ersatte diagnoser mot en annan diagnos. Dessutom så blev jag inte helt av med autismspektrumstörningen. Jag anses fortfarnde ha autistiska drag: icke verbala inlärningssvårigheter. Det var asperger som ströks och utvecklingsstörningen! Man använde autistiska drag som grund för impulsstörningar som i samband med brott utgjorde en allvarlig psykisk störning vilken föranledde rättspsykiatrisk slutenvård.

Utan autistiska drag hade jag så klart sluppit psykisk störning.:!

Men hur skall man bli av med en sådan diagnos? Den är ju inte korrekt men de kan ju bara mena på att om man sitter mycket vid en dator så lider man av det. Eller om man hamnat i konflikter och de får för sig att det beror på sociala svårigheter verbalt eller icke verbalt..

Mina adoptivföräldrar känner till att jag aldrig haft problem verbalt.. Men på BUP och rättspsyk vid utredningar kanske man inte visat sin bästa och mest sociala sida. Framför allt inte på rättspsyk när man var deprimerad och sned över häktningen och allt runt det.

Men med kompisar på fritiden under uppväxten var jag väldigt social. Liksom jag kan vara nuförtiden om jag är på bra humör och har någon att vara social med. Men det är svårare att vara social med myndigheter än med kompisar i sin egen ålder vilket de inte förstår.

En ny utredning i dagsläget gör ingen nytta. Att rätta till felen skulle göra nytta och efter det en ny utredning baserad på de nya uppgifterna.

Ja, man måste nog göra en sådan anmälan till inspektionen för vård och omsorg."

Där adoptivföräldrarna i alla fall velat gott men orsakat mycket ont, där har barnpsykiatrin och andra velat ont hela tiden!!!

Läs följande inlägg för att förstå vart kommentarerna lades:

http://mrnygrenfan.blogspot.se/2014/05/adoptivforaldrarna-alltid-i-fokus-bade.html

Anna Klintenberg skriver:

"Tycker s synd om dig, Victor. Fattar inte att detta kan drabba en människa. Hade du levt i tex min stad, Malmö så hade du sluppit all mobbning, där är fler personer av annan kultur än "etniska svenskar" . Du hade garanterat haft en massa flickvänner då de blonda tjejer som finns här faktiskt föredrar killar som är mörkhyade, finns fler dessutom.Speiellt med tanke på alla mörkhyad idrottskillar.Du hade kanske drivet Malmlös största blogg, eller rentav varit politiker. I Umeå finns kanske mest "etniska svenskar", vilket fått dig att känna dig annorlunda. Flytta ifrån bonnhålan du bor i Victor. Läste din senare senare kommentar på inlägget och måste då även kommentera denna, hur ska du kunna hämnas genom att bara sitta och vara tyst, som en slav? Att isolera sig från dina föräldrar (fienden) kommer ju enbart göra dem lyckligare, det är det de vill att få tyst på dig med hot om "sluten vård" om du konfronterar dem. Så länge du bara är tyst behöver de ju inte ta sina följer av sin felaktiga behandling av dig. Just nu sitter dina föräldrar och skrattar för sig själva medans hela Umeå är på DERAS SIDA! Alla tycker synd om dina föräldrar och du blir utpekad som bov i dramat. Synd, för de har förstört ditt liv, Victor. Nu kanske du aldrig kan flytta till något bättre ställe, ta ut egna pengar eller lån, eller gifta dig, för att dina egna föräldrar som skulle varit på din sida har huggit dig i ryggen och gör det fortfarande medans myndigheter kallar dig utvecklingsstörd. Du har all rätt i världen till hämnd, Victor. Vilken normal person skulle inte bli utåtagerande i ditt fall. Dina föräldrar måste ta sina kosekvenser av sitt förräderi."

Agent Nygren/Victor Nygren/Fernando Dos Reis Silva skriver:

"Hej Anna,

Tackar för kommentaren.

Jag är inte så säker på att jag i egenskap av adopterad individ skulle ha haft det bättre i Malmö. Där jag visserligen delar etnisk tillhörighet/ras/hudfärg med invandrare som invandrat senare i livet (jag adopterades redan som 3 månaders bebis) så delar jag ju kulturen med svenska folket. Detta innebär att om jag växt upp i Malmö så hade jag sett ut som de flesta och förmodligen sluppit bli retad för min hudfärgs skull, det är sant =). Men jag hade haft ett svenskt leverne med svenska ideal, traditioner och värderingar. Då kanske man blivit utfryst av den anledningen istället? Eller känner du till om adopterade trivs bättre i Malmö än i mer "etniskt svenska" städer? Det var inte kulturen jag inte delade med vita utan snarare hudfärgen. Man kan säga att jag blivit "rasifierad" precis som min tvillingsyster och eventuellt invandrare blir som kommer från utomeuropeiska länder.

Medd det ovanstående sagt så är jag inte helt säker på att jag "garanterat skulle haft en massa blonda flickvänner". Jag äär nämligen rätt säker på att de dras till den machokultur och machopersonlighet som utländska män uppvisar i Malmö och på andra ställen där folk med annan hudfärg och annan kulturell bakgrund finns. Jag själv som enbart delar hudfärgen med de flesta i Malmö skulle tyvärr ha upplevts alldeles för "försvenskad" av svenska blonda tjejer. De dras inte till mörkhyade i första hand utan till macho. En mörkhyad kille som saknar machokulturen är lika ointressant som en vit svensk eller mer ointressant än en vit svensk.

Är rätt säker på att vita kvinnor helst skulle vilja ha vita män om de hade denna exotiska machokultur. Men då de flesta vita män blivit "mesiga" eller "tråkiga" och saknar "macho" i sig till följd av feminismen som deras morsor indoktrinerar/indoktrinerat dem med så antar jag att de är mindre attraktiva. Och att machomännen från utlandet därför blir mycket mera attraktiva. Jag som en försvenskad utlänning skulle med andra ord sakna "macho" och vara lika oattraktiv som vita svenskar är där. Mer till och med då vita kvinnor säkert väljer en mesig svensk före en mesig utlänning. Sen är jag inte mes som i "tönt, men mes som i "svensk". Adoptivföräldrarna har ju gjort mig till sitt barn kulturellt och det hade så klart varit helt annorlunda om jag vuxit upp i Brasilien med dess kultur och sen invandrat hit till Sverige. Då hade jag nog haft den där sexigheten som många blonda tjejer ser i invandrarkillar.

Ja, du kan ha rätt givetvis i att jag kanske hade haft det enklare där till följd av att jag trots allt delat hudfärgen med alla andra mörkhyade där. Då hade risken för tillmälen som "svartskalle" och "neger" blivit mer sällsynta. Och kanske hade lärare i skolor inte alltid missat starten av konflikter (t.ex. sådana ord) och låtit bli att alltid ge mig skulden i skolan. Då hade så klart utagerandet hemma uteblivit också.. Och inga besök på BUP hade blivit av.. Du kan säkert ha en poäng.

I Umeå finns en hel del utlänningar/invandrare. Men på TEG där jag växte upp så fanns det nästan inga. De finns i ett annat bostadsområde. På TEG var man en av väldigt få mörkhyade och det fanns inga mörkhyade lärare på skolorna på TEG. I mindre välbärgade områden fanns det så klart invandrare men jag växte inte upp i dem.

Visst har man känt sig annorlunda så fort man fått skällsord som anspelat på hudfärg mot sig. Ja, du kan ha rätt i att om jag växt upp i Malmö kanske allt detta kunnat undvikas :/. Vem vet.. Det gäller ju även min syster till stora delar så jag är inte ett enskilt fall.

Svarar på andra halvan senare. Mvh

Anna:

Det är just det man inte kan om man sitter och är tyst likt en slav, alltså så skriver jag vilket innebär att jag inte är tyst.

Du har missförstått. Det är inte adoptivföräldrarna som är "fienden" utan fienden är naturligtvis de som beslutat en massa saker och skrivit skit i utredningar och journaler. Adoptivföräldrarna är bara de godtrogna, naiva och fördomsfulla idioter som gått till psykiatrin och SOC (de riktiga fienderna eftersom de gjort allt för att demonisera mig och aldrig lyssnat på mig) och tvingat med mig och syrran dit för att de velat få ett slut på utagerande och annat i hemmet samt varit blinda för den rasism som riktats mot oss utanför hemmet i bland annat skolan.

Det är alltså rättspsykiatrin och inte föräldrarna som hotat med fortsatt "slutenvård" om man processat mot dem under tiden som man var inlagd, och självklart kan man inte gå över gränsen nu heller eftersom att man kan bli intagen från öppenvården då. Men det är rättspsykiatrin som försöker tysta bloggen då de vill förhindra mig från att kritisera systemet och psykiatrin. Det som har hänt har hänt och jag skall bara gå vidare och släppa allt och gilla läget.. Självklart är jag av en helt annan uppfattning och vill ha upprättelse vad gäller diagnoser och felaktiga skriverier.

Adoptivföräldrarna har aldrig hatat mig eller syrran och de har säkert försökt att göra det bästa för oss. Dock så har de inte insett rasismen i skolan och reagerat på fel sätt när vi utagerat eller skadat oss själva. Att de är egoister innebär inte att de inte varit generösa och kört oss till ställen, köpt presenter eller på annat vis försökt visa omtanke genom att skämma bort oss. De har varit egoister vid konflikter där de har velat ta oss till psykiatrin för att snabbt få en lösning på konflikterna där då psykiatrin skall stämpla oss och sen så skall vi få den hjälp vi har behov av och föräldrarna skall få avlastning.

Att vi inte var eller är handikappade och att problemet inte låg hos oss missade de ju på grund av färgblindhet. Vita adoptivföräldrar förstår sig inte på mörkhyade individers problem om de är kopplade till hudfärgen eftersom de själva aldrig upplevt problemet. Vid flytten hemifrån var det viktigare att vi skulle flytta ut snabbt än att vi skulle flytta ut som normala svenska medborgare i pappren. De ville helt enkelt av egoistiska skäl få oss utflyttade snabbt. Men de ansåg inte själva att vi var handikappade utan trodde säkert att det bara var något man kryssade i för att få en lägenhet och pengar till den snabbare. Lika blåsta av SOC som vi andra. Sen så är de överbeskyddande och ansåg på fullt allvar att god man och stödboende var en bra tanke.

De ansåg säkert inte att jag var handikappad psykiskt och i behov av stöd och hjälp.

De ansåg istället att jag som en normal ung man kunde behöva utbildas i matlagning, städ och tvätt i en period i början efter flytten hemifrån, och trodde då felaktigt att SOL-team och LSS-stöd var sådan uppfostrande hjälp. SOC skönmålade ju LSS-insatserna som något lyxigt servicestöd som vi kunde få.. Att jag och syrran kunde behöva lite stöd i början för att bli självständiga. De hade ju själva skämt bort oss i alla år och hade låga tankar om vår förmåga att ta ansvar och sköta oss själva på egen hand. Jag som har diabetes behövde ett team som kunde kontrollera att jag tar mina sprutor. Det var diabetesen och inte lindrig utvecklingsstörning eller asperger/autistiska drag som var deras främsta skäl.
Men SOC kanske ljög för dem.. För SOC skickade in ett intyg från BUP där de två senare diagnoserna nämndes som skäl och inte diabetesen..

Jag hade blivit utnyttjad lite av brudar åren innan flytten 07-09.. Men knappast i den grad att jag var i behov av en förvaltare! God man kunde jag acceptera eftersom det rörde sig om en rådgivare.. Ja, problemet blev att den gode mannen som fick uppdraget inte agerade rådgivare utan beslutsfattare.. Och den rollen ville jag naturligtvis ha själv...

Adoptivföräldrarna har egoistiskt löst konflikter på fel sätt eftersom de haft fel utgångsläge att jag och syrran förmodligen agerar som vi gör till följd av mentala handikapp. När de borde ha insett att det var mobbning i skolan som berodde på rasism som var orsaken. De har egoistiskt tagit massor av beslut som slagit bakut och skadat mig och min syster i förlängningen. Sen har de inte hjälpt oss ett dugg..

Psykiatrin och SOC däremot är de som valt att förstora upp allting de hört från föräldrar och andra, det är dem som stämplade oss med felaktiga diagnoser och det är dem som låtit rykten bli sanningar genom att de antecknats i journalen, överdrivit fakta har de gjort och vinklat allt som hänt eller inte hänt mot mig och min syster.

Där de erkände att syrran blev mobbad i skolan så vände de allt mot mig som om jag var djävulen själv. De erkände kanske att syrran blev mobbad av andra men de skyllde detta på henne genom att ge henne diagnoser.. Precis som de skyllde mitt agerande mot andra på mig att jag led av diagnoser. Andras agerande mot mig nonchalerades och antecknades inte.. Andras agerande mot syrran nämndes ibland men det var hennes fel för hon led av diagnos..

Det är föräldrarnas fel att man hamnade i härvan och det är även föräldrarnas fel att de väljer att svika och inte kämpar på vår sida mot de idioter som demoniserat oss och drivit häxprocesser mot oss. Adoptivföräldrarna har huggit oss i ryggen på flera olika sätt utan att förstå det själva. Ibland har de säkert förstått att vi skulle få problem med psykiatrin och SOC, men de har ansett att vi varit i behov av hjälp och att det var för vårt eget bästa. Och det är ett svek! För vårt eller mitt bästa hade varit att de tog tag i mobbningen i skolan och sen absolut inte tog mig till BUP eller fick mig utflyttad snabbare med diagnoser.. Och jag ville verkligen inte ha god man/förvaltare eller "stödteam". Att inte bidra i kampen att bli fri från allt var det största sveket, nu då de klantigt nog orsakat allt genom att lösa konflikter på fel sätt. Det var knappast rätt sätt att ta offren till BUP så att offren får diagnoser och all skuld. Vi borde naturligtvis ha blivit försvarade och vissa andra skulle ha fått skulden.

I dagsläget så är det i mina ögon ett förräderi från adoptivföräldrarnas sida att de låter mig och syrran ha det som vi har det. De borde rimligtvis förklara för beslutsfattarna vad som gått snett tidigare och även själva påpeka vad som är felaktigt i gamla journaluppgifter som överförts till moderna utredningar inom psykiatrin.

Det är rättspsykiatrin som inte vill att systemet skall ta "sina följder av den felaktiga behandlingen av mig". Det är därför de hotar med fortsatt slutenvård och annat ifall man processar mot dem som inneliggande.

Mina föräldrar sitter nog inte och skrattar. De har "velat mitt och syrrans bästa" men agerat på helt fel sätt så att resultatet blivit "vårt sämsta".. De önskar säkert att de agerat annorlunda och är mycket uppgivna över hur det ser ut i dagsläget. De försöker t.ex. komma med ursäkter och sånt till mig. Jag förlåter inte någon som saboterat min framtid enbart för att denne begått ett misstag och för att tanken med misstaget var god.. Goda tankar är inte ett dugg intressanta om inte slutresultatet är gott. Hade de tänkt på vad konsekvenserna kunde bli så kanske de agerat annorlunda. Men en godtrogen och naiv inställning till myndigheter och psykiatri påverkade deras beslut.

Adoptivföräldrarna vill säkert bli förlåtna och skulle bli väldigt ledsna om jag och syrran sa upp kontakten. Det är just därför jag vägrar förlåta dem och funderar på att straffa dem genom att säga upp kontakten ifall de inte börjar ta sitt ansvar som föräldrar och ställa till rätta den skit som psykiatrin ställt till med men som de utan ont uppsåt av egoistiska skäl orsakade.

Adoptivföräldrarna är inga onda rasister, men de har helt klart haft omedvetna rasistiska fördomar om att jag och syrran måste ha varit efterblivna eller handikappade mentalt som agerade som vi gjorde hemma i tonåren. Noll förståelse för hur frustration till följd av mobbning kan ta sig för uttryck fanns hos dem..

Samhället var på deras sida i det förflutna genom att samhällets institutioner enbart lyssnade på dem. Naturligtvis om jag skulle slå till någon av mina föräldrar idag så skulle de direkt backa upp dem och jag skulle bli inlåst på psyket. Jag har ju blivit ett psykfall i samhällets ögon till följd av psykiatrins skriverier och föräldrarna är fortfarande normala. Så om jag nitar någon av dem så tycker naturligtvis Umeå Kommuns myndigheter synd om dem och jag blir utpekad som boven.

Dock i mitt ärende 2012 när jag blev dömd till slutenvård så var det ex-förvaltaren och en tjej som utnyttjat mig som de tyckte så synd om medan jag blev dömd som den enda boven i dramat, när ex-förvaltaren och den här tjejen var mycket större bovar.. Framför allt ex-förvaltaren som ställt till med all skit i min vuxenpsyk-journal med få undantag.
Jag gissar på att tjänstemännen i kommunen skrattade när jag blev dömd till slutenvård och de riktiga gärningsmännen fick skadestånd. Adoptivföräldrarna var inte mina fiender då och har aldrig varit.

Men adoptivföräldrarna har gått till barnpsykiatrin och gett dem en negativ bild eller uppfattning av mig som lett till alla beslut om LSS, förvaltare och diagnoser. Och som slutligen resulterade i slutenvården! Det är deras fel att härvan kom till även fast de inte menade något illa och trodde att de agerade i mitt intresse..

När det blir uppenbart att saker och ting slagit fel så borde de ju ställa upp och hjälpa mig bli av med skiten. Det är här de agerar fientligt förrädiskt som inte ställer upp och hjälper mig att få upprättelse mot all den skit som psykiatrin och andra kommit med efter att adoptivföräldrarna själva sökte upp dem och bad dem att "hjälpa/stjälpa" för oss.

Där adoptivföräldrarna i alla fall velat gott men orsakat mycket ont, där har barnpsykiatrin och andra velat ont hela tiden!!!

"Synd, för de har förstört ditt liv, Victor. Nu kanske du aldrig kan flytta till något bättre ställe, ta ut egna pengar eller lån, eller gifta dig, för att dina egna föräldrar som skulle varit på din sida har huggit dig i ryggen och gör det fortfarande medans myndigheter kallar dig utvecklingsstörd."

Sant, de högg mig i ryggen genom att försöka lösa problemen på fel sätt. Och genom att inte rätta till den skit som blivit..! Det är helt sant det du säger varför jag i dagsläget hyser ett kallt hat mot dem..

Utvecklingsstörningen gällde dock 06-2012 men jag behandlades efter den efter flytten hemifrån 09 när SOC tog över ansvaret från föräldrarna över mig och min syster. Den lindriga utvecklingsstörningen gäller visserligen fortfarande för min tvillingsyster men slutade gälla för mig 2012, då ersattes den med "allvarlig psykisk störning" vilket inte precis är en bättre diagnos..

Ingenting blev ju bättre av att asperger och den andra störningen ströks.. Med allvarlig psykisk störning som grund så håller de fortfarande kvar LSS och förvaltarskap som om jag fortfarande har behovet.. De bytte en felaktig och kränkande diagnos mot en annan lika felaktig och kränkande diagnos istället för att ta bort diagnosen och låta mig förbli normal..

Att adoptivföräldrarna inte hjälper mig i allt detta gör i all fall att de blir hatade och att jag anser mig tvungen att berätta om deras beteende. De kanske inte ville mig något ont men deras dumhet har lett till allt detta.. Inga besök hos psykiatrin hade inneburit inga diagnoser vilket hade inneburit inga tvångsåtgärder, inget "stöd och hjälp" som man inte har behov av och ingen tvångsvård.

Att man skall behöva vara rädd för att hamna på slutenvården för småbrott är inte så behagligt, då straffen är otidsbestämda, bara för att idioter skapat en felaktig historia angående mitt liv som resulterat i felaktiga diagnoser, inom psykiatrins alla avdelningar.

Tack för ditt inlägg. :)

"Vilken normal person skulle inte bli utåtagerande i ditt fall. Dina föräldrar måste ta sina kosekvenser av sitt förräderi."

Precis min tanke. Mvh :)

Vill tydliggöra att det är min adoptivmorsa som agerat felaktigt i det förflutna när hon kontaktat BUP och andra för minsta lilla utan tanke på vilka konsekvenser det kan ge mig och syrran. Adoptivfarsan däremot har agerat förkastligt i mindre hög utsträckning. Bägge agerar förkastligt i nuläget som inte bidrar aktivt till att försöka ställa allt tillrätta.

Allt jag skrev i de tidigare inläggen eller kommentarerna står jag för men jag tillrättalagde bara vissa missförstånd i de senaste kommentarerna.

Där jag faktiskt rättar till missförstånd som mina läsare kan göra, där har mina adoptivföräldrar inte försökt att rätta till de missförstånd som BUP och andra gjort..

Jag anser att "rätt ska vara rätt" och det gäller givetvis allt jag gör. Och som andra gör om det gäller mig..

Att som adoptivföräldrarna inte agera för att tillrätta lägga de missförstånd och felaktigheter som blivit är ett stort svek från deras sida. Jag kunde om jag varit dem ha låtit Annas kommentar stå utan svar vilket hade inneburit att mina adoptivföräldrar hade framstått som större skurkar."