Den vita "flocken" förnekar sig inte.
Kolla in detta blogginlägg som jag blev illa berörd av och valde att svara på:
http://www.terra-pi.fi/blogi/2013/03/27/2
"Jag vill också i detta inlägg dra en parallell till de barn som är adopterade, liksom min son. Även de har upplevt en separation i barndomen från allt som var bekant för dem. Adopterade är överrepresenterade (åtminstone i Sverige) i statistiken över personer som söker hjälp av psykvården, men därmed ska vi inte dra slutsatsen att alla adopterade har problem och behöver vård. Hur väl barnen än blir mottagna och får chans att knyta an till en ny familj, så är det självklart igen en gång relevant att fundera på vilka nervkopplingar som barnet har skapat i fosterstadiet, i den tidiga barndomen och i samband med det trauma som separationen innebär. Det har visat sig att många adopterade har svårt med separationer och praktiska situationer som innebär förflyttning och övergångar från en situation till en annan (t.ex. att klä på sig och gå ut), och en del är mer beroende av rutiner och förutsägbarhet än andra barn. Andra har svårt att hitta rätt nivå på sina känsloyttringar, och kan få våldsamma utbrott. De kan även ha svårigheter med kognitiva förmågor, som t.ex. att förstå vad abstrakta ord som ”plus” eller ”visserligen” betyder. 2+2, vad blir det? Ingen konst att svara på, men om språkutvecklingen har fått en törn i samband med att man abrupt övergick från ett tankemönster på ett språk till ett annat, så kan det ske saker i hjärnan som vi inte förstår. Och då kanske + inte har någon betydelse i sig, trots att man klart förstår att två äpplen och två äpplen tillsammans blir fyra. Lätt som en plätt. De här och utmaningar på andra områden kan man vara uppmärksam på när det gäller adopterade barn, och jag tror att många av oss adoptivföräldrar skulle önska att personal i dagis och skola tog större hänsyn till de specialbehov, som ibland kan vara väldigt subtila, som många adopterade barn har.
För dem som bor i närheten av Borgå så vill jag välkomna er till min föreläsning ”Adoptionsresan till Kongo” den 4 april kl. 19-20.30 på Borgå Medborgarinstitut. Då kommer jag att kortfattat presentera kunskap om Kongo som land, min och min sons speciella historia, och saker att tänka på för dem som får glädjen att ha ett adopterat barn i sin bekantskapskrets. "
Agenten/Nygren/Fernando Dos Reis Silva:
"Hej, vill bara meddela att du tänker helt fel och har helt fel kring adopterade och deras problem..
Svenskar som du förstår noll hur det är att växa upp som adopterad i Sverige! I ett vitt rasistiskt land.
Jag läste din bloggtext "Krigsbarn VS Adopterade" och ville bara spy.
Det är dina tankar och ditt resonemang som leder till att vi får stämplar och hamnar inom psykiatrin!
Adopterade är fullt normala precis som alla andra svenskar.
Vi ska jämföras med svenskarna och inte med invandrarna.
Du är därför olämplig som adoptivförälder som gör skillnad på adoptivbarn och svenskt barn..!!
Det är rasistiskt..
Att jag som adopterades vid tre månaders ålder skulle ha några som helst minnen eller upplevelser som påverkat mig i Brasilien är bullshit. Dra inte alla adopterade över en kam är du snäll..
Alla mina upplevelser är från Sverige och hur jag upplevt det här landet. Mina biologiska föräldrar har inte påverkat utan det är adoptivföräldrarna som det gäller.
Du förstår inte att adopterade likt invandrare har annan hudfärg än vit hudfärg ofta?
Att detta kan orsaka mobbing och rasism från intoleranta vita ute i samhället eller på skolan?
Har du även missat den strukturella rasismen?
Om ditt mörka adoptivbarn och en vit svensk börjar bråka så ser man alltid mer misstänksamt mot ditt mörka barn för att han eller hon är mörkhyad.
Om en vit unge startar ett bråk så tenderar andra vita ungar att ansluta till den vita ungen och sen skyller de alla på den mörka ungen att denne var skurken som började alltihop.
Vilka tror du att de vita lärarna tror på? En adopterad "negerunge" eller den "vita" ungen...?
Förstå att när en adopterad blir falskeligen dömd på förhand av lärare eller andra vita myndiga personer i samhället så kan denne få våldsamma utbrott.
Att sen skillnader i gener kan innebära att utländska barn av annan "ras" har mer temperament är ju inte så konstigt. Det finns många olika hundar men vissa är mer aggressiva än andra. Raserna har lite olika drag.
Dock så skall man inte tro att utländska barn är dummare eller har "konstiga nervbildningar" för det... Men visst, de kanske blir förbannade snabbare pga mer temperament än en vit svensk.
Kom också ihåg att vita svenskar inte är lika beroende av de få personer man har nära sig. Vita är del av den vita "flocken" och hör samman i en "vit gemenskap" som förenar alla vita i Sverige. Även om ni vita svenskar inte får lyfta fram er kultur och historia så har ni samhörigheten av att vara del av samma folk etniskt.
Invandrare är del av en liknande gemenskap i ghetto-områdena..
Adopterade däremot är fast i fel flock och har inga som är genetiskt likadana som dem på plats. De blir då del av den familj och släkt som adopterat dem, men andra vita i den större vita gemenskapen kanske inte alls accepterar dem för de är ju av annan hudfärg.
Du måste inse att ditt resonemang snuddar mot rasbiologi och att många fördomar finns i ditt resonemang.
Rasismen är inte utdöd i Sverige enbart för att den smygs med och att antirasister lyckats skrämma de flesta till tystnad i det offentliga rummet.
I dagens Sverige vågar de sig fram mer och mer ut i offentligheten..
De har dock alltid funnits i samhället i skolorna, på stan och i kvarteret.. Varför tror du adopterade mår psykiskt dåligt? De är det svarta fåret i den vita flocken...
Rasism är inte precis trevligt att bli utsatt för på daglig basis.
Ibland förstår de adopterade inte ens själva att de är utsatta för rasism eftersom den smygs det med i Sverige.
En mörkhyad som är fullständigt normal kan få diagnoser då det finns fördomar och strukturell rasism.
Vita svenskar kan ju också slåss och ställa till problem.
Men eftersom vita föräldrar känner igen sig i sina vita barn och ser sig själva i dem så går de aldrig till psykiatrin med dem.
Adoptivföräldrar som inte kan se sig själva i barnen när de agerar "annorlunda" söker svaren (söker fel) hos psykiatrin som ibland illvilligt delat ut dessa av rasistiska "bevara vit makt" skäl.
Adopterade med diagnoser kan få LSS, förvaltare och tvångsvård. Kan till och med hamna på rättspsyk! De kan inte konkurrera med svenskar på lika villkor efter det.
Kommunen kan ha ett intresse rent ekonomiskt av att stryka över mobbing och rasism mot adopterade och då ger man dem skulden för utsattheten genom diagnoser, eller som i ditt fall att skylla på ovetenskapliga kopplingar till barndomen.
Det krävs väldigt mycket innan en biologisk förälder går till psykiatrin med sin unge.
Stegen för att en orolig och misstänksam adoptivförälder skall göra detsamma är inte lika hög.
Du kan inte dra kopplingar till din egen barndom när du ser din adopterade unges problem, delvis den ungen agerar inte som du gjorde alla gånger.. Så du vänder dig till psykiatrin för svar..
Vanliga biologiska föräldrar ser sig själva i barnet/barnen och resonerar att det måste handla om mobbing eller något och resonerar med barnen om saken.
När en adopterad utsätts för rasism så söker adoptivföräldern svaret hos psykiatrin till varför den adopterade är våldsam, deprimerad, självskadande eller upprörd. För ni vita adoptivföräldrar ser inte och kan inte tänka er att er unge är utsatt för rasism.
Färgblindhet..
Man tror att ungen ses på av andra som SVENSK, men enligt en ganska stor grupp så är ungen "UTLÄNNING/NEGER/SVARTSKALLE"....
Aja, du har nog fått poängen nu.
Den adopterade kanske är helt normal men utsatt för kränkningar av rasister. Då rasismen ibland är väldigt skickligt dold så kan det dröja tills den adopterade själv förstår att det handlar om rasism.. Man kan tro att det enbart är mobbing. Den adopterade själv är nämligen också färgblind ibland, då han eller hon indoktrinerats sedan bebisåldern eller tidiga barnsben att denne är svensk.
Eftersom personer som dig skyller på annat än rasism och mobbing mot den adopterade så får den adopterade i högre grad diagnoser och massa stöd och hjälp för sjukdomar som den adopterade oftast inte egentligen lider av.
Adopterade borde få växa upp i sina hemländer.. Inte i ett land där Svenskarnas Parti och Sverigedemokraterna går framåt, och där offren för deras rasistiska väljare stämplas med diagnoser för att psykpersonal och de egna adoptivföräldrarna inte förstår eller ser rasismen, och iställer går rasisters ärenden och skyller på offren för rasism att dessa har felen.
Tack för mig."
PS: Att adopterade är överrepresenterade i Sverige inom psykvården är väl ett bevis för den strukturella rasismen och för att adoptivföräldrar, psykiatri och skola inte ser de riktiga problemen adopterade stöter på i det svenska samhället.
Snacket om 2+2 och att "men därmed ska vi inte dra slutsatsen att alla adopterade har problem och behöver vård" bara skriker fördomar lång väg.
Skrämmande att en adoptivmamma pratar om "vi" som i att hon och andra vita svenskar tillhör gruppen "vi", och de adopterade tillhör en annan grupp (dem?).. "Vi och dem"- tänk från en adoptivmorsa... Skrämmande!!
Mina adoptivföräldrar må ha gjort samma misstag vad gäller att kontakta psykiatrin och annat, men de har aldrig pratat om adopterade som annat än fullständigt svenska barn.. Tyvärr har de missat rasismen och sökt handikappsvar istället vilket är mitt problem med dem. Jag som egentligen inte har ett endaste handikapp utöver hudfärgen som är ett handikapp i det här landet, och självfallet diabetesen.
Jag tycker synd om denna kvinnas adoptivbarn som har en adoptivmorsa som ser henne/honom som "främmande", och kallar sig själv och icke adopterade för "vi".
Det är fan A och O att adopterade individer innefattas i gruppen "vi/svenskar".
Jag kan inte uttala mig om invandrare från krigshärjade länder men jag tror att hon är lika fel ute där..
