Sopa konflikter och problem under mattan. skylla på individen -undkomma ansvar!

Sopa konflikter och problem under mattan. skylla på individen- undkomma ansvar!

"Diagnoser är ett påfund som man uppfunnit för att kunna skylla problem och konflikter som sker ute i samhället på enstaka individer! Det är samhällets sätt att skjuta ifrån sig ansvaret på individer.


Istället för att samhället ska ta tag i mobbning och annan diskriminering så säger man att "det där var inte mobbning - det där var hans störning/diagnos!!!"

Sen finns det säkert scizofreni osv.. Men diagnoser som autism/asperger/autistiska drag eller ADHD ges ut alldeles för lättvindigt och godtyckligt idag.. Ofta för att stryka över problem och sopa samhällets ansvar under mattan."

tisdag 10 februari 2015

Att jag sen inte levde upp till min egen önskan om att bli en av dem är jag djupt besviken på mig själv över... Men jag antar att det hade gått för många år emellan för att vi på riktigt skulle kunna bli "bra vänner" igen..

Red Roses i Skellefteå i november år 2004.

Konversationen på MSN med två TEG:are som visar mig vad riktig vänskap innebär:

Jag tog till mig det som sades i denna konversation och jag ville återknyta banden till killarna som deltog i den, och bli den gamla Victor igen. Men adoptivmorsan skrev under handlingarna vad gällde flytten ifrån Tegs Centralskola till IV, så jag kunde inte stanna kvar som dessa två hade önskat!

Gäller det att umgås med dem så stämmer det att vi träffades några gånger och såg film minst en gång.. Men ärligt talat så kände jag mig mest till besvär, och ville inte att de skulle behöva känna sig bundna till de uttalanden de gjorde i konversationen i länken ovan, så jag hörde inte av mig speciellt mycket. Jag var förbi och spelade tv-spel hos Wilkan vid ett tillfälle men inte mer än så!

Vad gäller "Carlén" så kändes det så konstigt att ha kontakt med honom. Vi hade trots allt ringt varandra nästan varje dag år 1995, men det var ju en livstid sedan.. Så jag drog mig ifrån att kontakta honom också. Slutligen så ville jag förändra på mig och hänga med dem, men klarade inte av att inte svara på kränkningar och fysiska angrepp!

Visst hade det varit smartast.. Men jag kände ett enormt behov av att ge igen och ge svar på tal.. Då jag annars kände det som om vissa individer kommit undan med att ha ställt till en hel del problem för mig! Tilläggas kan att utredningen på BUP påbörjades bara dagar efter denna konversation och den ledde till att jag bedömdes vara en "autistisk retard med sociala svårigheter"..

Jag ville helt enkelt ge igen på vissa elever, och hade ingenting emot att göra upp med andra.. Detta förhindrade aktivt att jag kunde återknyta med dessa två unga män.

Jag tog till mig av det som sades i diskussionen och det är därför som jag sparade den.

Idag känner jag så klart en sorgsenhet över att jag slarvade bort denna möjlighet.. Men med min dåtida mentalitet så hade jag aldrig ifall jag gått kvar på TC, kunnat stå emot begäret att ge svar på tal ifall någon gav sig på mig, särskilt inte ifall folk i klassen var fientligt inställda. I årskurs fyra lyckades jag ju ignorera kränkningar ifrån äldre elever, då jag hade vänner i min egen klass. Men i 9BIS så ville halva klassen ha bort mig (tjejerna), och dessutom så hade jag påtvingats assistent!

Att kunna stå ut med denna kränkning och allt hån från de som egentligen borde ha fått skulden för händelsen med mössan, och diverse lögner kring 6-trakasserier, hade jag nog aldrig klarat av..

Men jag inser så klart idag att det hade varit det bästa att göra då det vuxna vita samhället straffar ut mig och utmålar mig som skurk i nio fall av tio bara för att de kan, för att jag var ensam, född utomlands och ett enkelt offer. Mina adoptivföräldrar förstod ju noll och skyddade mig inte ifrån vare sig mobbare eller vuxna som ville göra mig till syndabock, tvärtom så spelade de aktivt dem i händerna utan att de själva förstått det.. Så det är klart att jag var en enkel syndabock att peka ut.. De andra eleverna hade ju föräldrar som försvarade dem med näbbar och klor mot minsta anklagelse! Så som mina adoptivföräldrar borde ha gjort..

TEGarna visade i vilket fall att de förstod mig, och det faktum att de skrev som de skrev bevisar att ifall jag följt med deras klass under skolåren så skulle förmodligen allt blivit bättre. Faktum är att jag fungerade bra med dem i förskolan, men sedan under lågstadietiden så blev man ju retad för att man "gick med yngre", vilket tydde på att man var "dummare än dem".. I högstadiet så ville de typ gottgöra en del av detta och jag upplever att de var riktiga vänner. (Därav min ilska över att jag inte fått följa dem osv).

Att jag sen inte levde upp till min egen önskan om att bli en av dem är jag djupt besviken på mig själv över... Men jag antar att det hade gått för många år emellan för att vi på riktigt skulle kunna bli "bra vänner" igen..

Det är dock "tanken som räknas".

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar