Sopa konflikter och problem under mattan. skylla på individen -undkomma ansvar!

Sopa konflikter och problem under mattan. skylla på individen- undkomma ansvar!

"Diagnoser är ett påfund som man uppfunnit för att kunna skylla problem och konflikter som sker ute i samhället på enstaka individer! Det är samhällets sätt att skjuta ifrån sig ansvaret på individer.


Istället för att samhället ska ta tag i mobbning och annan diskriminering så säger man att "det där var inte mobbning - det där var hans störning/diagnos!!!"

Sen finns det säkert scizofreni osv.. Men diagnoser som autism/asperger/autistiska drag eller ADHD ges ut alldeles för lättvindigt och godtyckligt idag.. Ofta för att stryka över problem och sopa samhällets ansvar under mattan."

söndag 4 maj 2014

Riktiga biologiska föräldrar skulle inte enbart tänka på sig själva..!!!


Mina adoptivföräldrar var alltid omtänksamma, generösa och snälla.

Men i tonåren och ett år under barndomen så tog de mig och min syster till barnpsykiatrin..

De har sedan låtit barnpsykiatrins skit stå kvar eftersom de inte bemödade sig att kontrollera deras journal.

Vid flytten hemifrån för att få oss utflyttade snabbare så använde de sig av diagnoserna från barnpsykiatrin och skickade ett intyg från barnpsykiatrin till Sociala..

Jag har sedan placerats i en SOC-lägenhet med särskilt stöd som kommer vid varje måltid, fått god man/förvaltare och sen tvångsvårdats till följd av all skit som Barnpsykiatrin skrev.. Och till följd av diagnoserna!

Adoptivföräldrarna har inte bemödat sig att kontrollera vad barnpsykiatrin antecknat i min journal. De har inte reagerat på att något blivit galet då de inte läst någonting.. De har själva varit de ansvariga till att ha dels kontaktat barnpsykiatrin och sen även till att begära stöd och hjälp genom att lyssna på SOC som de hade kontakt med innan flytten trots mina råd att sluta med det.

Adoptivfarsan blev ju nära vän med en socialarbetare och han lyssnade mer på den personens råd än på mina när det gällde min flytt hemifrån..!

Det som kan hållas emot dem är hur de behandlat mig och min syster som normala barn/tonåringar hela livet i 19 år.

Sen för att få oss utflyttade snabbare så använde de sig av barnpsykiatrins diagnoser och skriverier trots att de egentligen inte höll med om dem. Men de blev intalade av SOC att ändamålet helgar medlen. Att det bara var något man skrev för att få lägenheten och pengar till den vi försäkringskassan.

Kanske ljög SOC för dem för de gjorde det för mig.. SOC-kontakten sa till mig att handikappstämpeln var inget att bry sig om, det var bara något man kryssade i för att få lägenheten och aktifitetsersättningen, de skulle inte spela någon roll i praktiken..

Men fortfarande så var hela min historia förvanskad i BUP-intyget och jag framstår/framstod som en helt annan person..

Det värsta är att de fortfarande går efter den skiten..

Så jag lever ett liv som om jag levt någon annans liv..

Och får stöd och hjälp eftersom att denna andra  av barnpsykiatrin uppdiktade person bedömdes ha detta behov.

Ja, de har bland annat misstolkat en assistent i klassen under låg- och mellanstadiet som min assistent, tolkat in felaktigt att jag hade extraresurser på raster och i klassrummen, hela skolgången var full med svårigheter osv..

När jag var en helt vanlig elev fast mörkhyad. Och det var enbart i lågstadiet och första halvan av årskurs 4 mellanstadiet som det var bråk då jag blev utsatt för rasism av äldre. Och i sjuan och åttan så var det tjafs hemma då jag inte hamnat i rätt klass och vantrivdes i skolan, samt bråkade med syrran om datorer. I nian så blev det ryktesspridningar om mig och med tanke på att BUP fått en felaktig bild om mig baserat på allt som tidigare behandlats där så såg de mig som skyldig även till de rykten som spreds gällande sexuella trakasserier i skolan mot yngre tjejer.

Jag blev misstänkt men förundersökningen lades ner när alla utom en tjej tog tillbaka vittnesmålen. De hade ju bara svartmålat mig för att djävlas med mig, genom att ljuga för rektorer och skolkurator.

Samma tjejer mobbade min syster och jag hade sagt till dem på skarpen.. Vilket ledde till ryktesspridningen att jag skulle ha tafsat på dem och annat..

Mina adoptivföräldrar har inte brytt sig om att läsa journalen, har lyssnat på sociala att det var en bra ide att få mig och syrran utflyttade med hjälp av BUP-handlingarna, har lurat mig att skriva under intyget och sen så har de skickat in det. När saker blivit galet så har de tagit på sig noll ansvar och har bara skyllt ifrån sig och låtit mig strida mot SOC, myndigheter och förvaltare självmant. Jag blev så klart överkörd.

Adoptivföräldrarna gick ju även till barnpsykiatrin från början eftersom de inte kunde handskas med depressioner hos barnen eller agera föräldrar som stöttar sina barn.

Att leta fel på barnen var deras sätt att hjälpa barnen.

Och det är att stjälpa, inte att hjälpa..

Psykiatrin dömde oss på förhand och ville aldrig ta reda på de egentliga orsakerna till mobbning. Rasism blev handikapp i deras handlingar.

Vi blir behandlade som handikappade när vi flyttat hemifrån trots att vi var fullt normala och levde fullt normalt innan flytten hemifrån.

Adoptivföräldrarna lät/låter detta ske..

Klart man inte ser dem som föräldrar längre.. De var föräldrar till fullt normala barn. Är vi inte samma fullt normala individer längre så var de föräldrar till några andra barn uppenbarligen..!!

Jag vill leva ett normalt liv, inte ha diagnoser och jag vill inte ha en bakgrundshistoria som barnpsykiatrin dikterat. Jag vill att min bakgrundshistoria skall vara den korrekta och inte något som främmande tjänstemän kladdat ned på papper.

Min adoptivfarsa har på senare tid insett saker och ting. Men han gör inget annat än att beklaga sig muntligt och hoppas på förlåtelse.

Jag delar inte ut förlåt..

Jag kräver att han och adoptivmorsan skall aktivt informera psykiatrin, SOC, överförmyndarnämnden och andra att jag levt ett annat liv än det som barnpsykiatrin antecknat och vinklat mitt liv till, och att jag var normal.

När de inte gör detta så får de bara hat och förakt.

Riktiga föräldrar som bryr sig om barnens bästa skulle så klart ha undvikit psykiatrin eftersom att psykiatrin bara ställer till problem. De skulle även ha försvarat mig och syrran med näbbar och klor när någon skriver att vårt liv sett ut på ett felaktigt sätt och att vi är handikappade vilket inte de heller anser att vi är.

Riktiga biologiska föräldrar skulle inte enbart tänka på sig själva..!!!

De tror att de tänker på oss eftersom de kommit med mat och prylar.. Likt när husse kommer med ett hundben till sin hund..

Men nejdå..

De adopterade oss för sin egen skull då de egoistiskt ville bli föräldrar, de gick till BUP för sin egen skull eftersom de tyckte det blev för jobbigt för dem med en kille som utagerar i hemmet mot prylar och en ung tjej som skadar sig själv med kniv, de hade ingen tanke på att det var jobbigt för oss i skolan pga mobbing, och de brydde sig heller inte om att kontrollera vad det berodde på att jag utagerade eller att syrran hade ett självskadebeteende..
De letade egoistiskt efter diagnoser hos oss för att kunna få "avlastning från föräldraansvaret" (som de själva frivilligt tagit på sig via adoptionen) då vi var så jobbiga vilket de fick av barnpsykiatrin som gjorde precis det de ville, adoptivföräldrarna mottog även ekonomisk ersättning efter att vi fått diagnoser..
Varken barnpsykiatrin eller föräldrarna försökte förstå varför syrran skadade sig själv eller varför jag utagerade, och om de ställde sig frågan så var svaret ett mentalt handikapp av något slag och man tänkte aldrig längre än så...
Att vår hudfärg skulle kunna leda till att vi blir mobbade för ett annorlunda utseende vilket innebär rasism i  den nästintill helvita skolan mot oss fanns inte på kartan. Psykiatrin kunde inte tänka sig att det finns rasism i en kommunal skola.. Och föräldrarna kunde inte tänka sig att vi som var "deras svenska barn" kunde bli betraktade som "utlänningar" av de som enbart ser vita som svenskar..

Det var föräldrarnas egoistiska intressen som ledde till att vi fick flytta ut redan som 19-åringar. Det var för att det gynnade dem (att få oss utflyttade snabbt utan att behöva vänta några år i lägenhetskön) som de accepterade socialtjänstens förslag att använda BUP-diagnoser som argument vid flytten. Helt utan tanke på att våra liv blir helt förändrade och i min mening förstörda eftersom vi vill leva normala liv och betraktar oss själva som normala svenska medborgare, då vill vi inte bli Aspergare, lindrigt utvecklingsstörda eller psykiskt sjuka för att sådana diagnoser bidrar till en snabbare flytt hemifrån...

Ja, om man har diagnoser som lindrig utvecklingsstörning och autistiska drag/asperger vilket barnpsyk påstod att vi led av så får man hjälp av socialtjänsten och försäkringskassan samt LSS-handläggare med en snabbare flytt till ett särskilt boende eller en SOC-lägenhet med LSS-stöd vissa tider.. Sen när man försöker kriga sig fri efter att man har insett vad boendet handlar om för boende så blir man psykiskt sjuk stämplad. För socialtjänster förskönade bilden av boendet som en lägenhet via socialtjänsten där man erbjuds lyxig service vad gäller matlagning, städ och tvätt.. De sa inget om stödboende för handikappade utan här lät det som någonting lyxigt..

19-åringar som saknar koll går enkelt i fällan.. Man lyssnar på äldre.. Men SOC var lögnare.. Oärliga tjänstemän som förskönade bilden av LSS och god man.. Har man noll koll och aldrig haft med sociala att göra under barn- och ungdomen så litar man på dem...

Det var föräldrarnas ego som hela tiden var i fokus för föräldrarna. Adoptivföräldrarna tänkte enbart på sig själva och sina behov.. Att våra liv blir förstörda på köpet i deras strävan att få bli "fria från föräldraskapet" genom att "få oss utflyttade från föräldrahemmet snabbare" tänkte de aldrig på.

Bara deras ego i fokus hela tiden..

Vi var barn de hämtat till Sverige för deras egen skull då de ville leka föräldrar, vi hämtades inte för vår skull så att vi skulle få ett bättre liv..

Vi togs till psykiatrin så att adoptivföräldrarna själva skulle få en lugnare tillvaro i hemmet och inte behöva handskas med mobbing och rasism. De ville lägga över det ansvaret på barnpsykiatrin som inte var intresserade av att ta ansvaret att hjälpa oss mot mobbing och rasism, istället började de psykiskt att mobba oss genom att stämpla med diagnoser och sen påstå i anteckningar att vi behöver särskilt stöd och hjälp..

Vi blev utflyttade med hjälp av psykdiagnoser till särskilt boende/boende med LSS-insatser eftersom föräldrarna hade ett intresse av att bli av med oss och få bo själva hemma i villan. Syrran hade i och för sig varit på behandlingshem hela 08 (flyttade i mars 09) och innan det så hade hon slagits med farsan. Men jag däremot hade ingen sådan historik nära inpå flytten, och hade aldrig placerats. Vår kontakt med BUP var ju samtal med kurator eller psykolog typ två gånger varannan vecka eller mindre. Vi var aldrig inlåsta eller så.. Jag skulle bara flytta samtidigt som syrran i mars 09 tyckte adoptivföräldrarna..

Vad gäller god man/förvaltare så var det deras ego som ledde till att mina pengar skulle skyddas. Morsan hade ju stått för försäkringen och var rädd att alla pengar skulle försvinna till brudar.. Att hela makten över mitt liv och min egen rättshandlingsförmåga strök med tänkte hon inte på..

Så oavsett generositet osv så ser jag dem inte som mina föräldrar..

Djävla ansvarslösa idioter som beblandar barnen med BUP istället för att försöka ta tag i mobbingen själva genom dialog med enbart skolan och om så behövts diskrimineringsombudsmannen.... Och förrädare som låter två normala barn/unga vuxna bli behandlade som handikappade bara för att barnpsykiatrin medvetet eller omedvetet misstolkat handlingar och stämplat felaktigt.

Psykiatrins förtalsjournal, och DEMONISERINGSKAMPANJ emot mig framför allt men även gentemot min tvillingsyster tillåts att diktera villkoren för mitt och syrrans liv än idag..

Och de gör inget.. De så kallade adoptivföräldrarna!

Förmyndare kallades dem i adoptionshandlingarna.. De är knappast mer än så!

När de inte ens kämpar för sina adoptivbarns bästa..

Och inte försvarar dem mot förtalsjournaler och häxprocesser via demoniseringskampanjer utförda av barnpsykiatrin och sen fortsatta av alla som tror på skiten senare.. SOC, Vuxen/Rehabpsyk, Rättspsyk, Domstolen, Överförmyndarnämnden med mera deltar alla i häxprocessen utan att förstå att de gör det.. Barnpsykiatrins personal startade den säkert medvetna om vad konsekvenserna skulle bli.. Alla efterföljande går i fällan och agerar så som  idioterna på barnpsyk tänkt sig.. Okritiskt bygger man på demoniseringen av mig och min syster och bidrar till en enorm häxprocess.

HÄXPROCESSER PÅGÅR MOT TVÅ ADOPTERADE TVILLINGAR OCH ADOPTIVFÖRÄLDRARNA GÖR INGENTING.....

Känns som att mina föräldrar finns i Brasilien..

Som att adoptiv"föräldrarna" inte förstår vad en förälder har för ansvar och skyldigheter..

Att beskydda sina barn från direkta demoniseringsattacker och förtal ifrån barnpsykiatrins sida vore en start. Om resten av myndigheterna och psykiatriavdelningarna fortsätter så blir det bara ännu mer viktigt att de agerar.

När de inte agerar så visar de att de saknar det där "föräldrar beskyddar sina barn"-tänket, men de var ju inga föräldrar..

Bara två vita svenskar som tog hit två bruna brasilianare. De känslor de har för oss är de som kan benämnas med Stockholmssyndromet. Att de har fäst sig vid oss med tiden likt jag skulle fästa mig vid ett husdjur och en kidnappare till den kidnappade efter lång tid..

Riktga föräldrar agerar mer som en Björnhona gentemot sin unge.

Och skulle rytit ifrån för längesedan...

Förrädare? Veklingar?

Jag är inte nöjd med dem..

8 kommentarer:

  1. Busigt inlägg,på dem bara! När kommer nästa videoinlägg?

    SvaraRadera
  2. Videoinlägg dröjer nog tills jag är helt fri från rättspsykiatrin.

    Visst känner jag för att göra agitationsinlägg med hjälp av webbkamera men det ser nog inte helt friskt ut. Ilska när man är inom psykiatrin kan ju vara "psykiskt sjukt" beteende..

    Jo, de förtjänar faktiskt skiten jag skriver sett till allt de ställt till med!

    Jag skiter i hur GODA deras motiv var..

    Får man mig placerad i "handikappfacket" när jag annars förblivit NORMAL i samhällets ögon så ska man få för det på något sätt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Nygren, Tack!!!!Efter
      att av misstag trillat in på din blogg för någon månad sen via flashback, så fick jag syn på bilder av sköna, vackra Ilona. Hon måste bli min tänkte jag!!Blond som solen med hud som snö!blev tipsad om hennes blogg, och hon har utvecklats till en riktig pärla!!!började skicka mail, och vips hade vi kontakt och bilder (Vilka pattar hon har =) ) och telefonnummer byttes (SEXY SMS), hon har det fint i Grekland, vackra Ilona! Hon tyckte jag var snygg på bilderna, ville vi skulle träffas i stan, där hon nu arbetar som modell!!!!!JAG SKA DEJTA EN MODELL OM TVÅ MÅNADER!!!!Är så spänd, har med mig mycket cash (is the king) så shopping blir det! Tack Nygren för din blogg,utan dina tips hade jag aldrig fått kontakt med denn skönhet! Visste du att hon har modelljobb nu? SNART BLIR DET SEX ON THE BEACH!!! // Tony

      Radera
  3. Tråkigt att du känner som du gör! Det är ju dock inte dina föräldrar som kan avgöra vad som skall stå och inte stå i dina sjukjournaler. Om du inte anser att det som där står är rätt så kan du ju göra en ny utredning, kanske visar den något annat? Skall du få dom felaktigheter som finns i dina sjukjournaler raderade skall du vända dig till socialstyrelsen. Räkna med en ganska lång process, men jag tror det är det bästa du kan göra faktiskt i din sits. Lycka till!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mina föräldrar kunde ha förklarat deras syn på saken direkt diagnoserna antecknades. Utöver att det var adoptivföräldrarna som gick till BUP från början och därmed förorsakade att journalen kom till så har de ju även visat noll intresse för det som antecknats av BUP. De läste knappt journalen.. Som jag sa tidigare (kanske var det inte nog tydligt) så har jag levt ett helt normalt liv i 19 år, det var först efter flytten som jag började behandlas som om jag vore lindrigt psykiskt utvecklingsstörd samt en aspergare.

      Hur kommer det sig?

      Jo, jag fick i och för sig diagnoserna 06 som 16 åring men när jag inte blev särskilt glad över att det stod handikapp i något utredningsresultat så valde adoptivföräldrarna att ignorera resultatet och fortsätta likt alla tidigare år som om jag inte led av diagnoser. Morsan hörde av sig till "Kuratorn på BUP" och önskade t.ex. att handikapp skulle ändras till "svårigheter" men sen så hade ju hon och adoptivfarsan ingen förståelse för rasismen på skolan.

      Sammanfattningsvis så fick jag diagnoser 06 i årskurs nio men de fick ingen större påverkan. Möjligen förorsakade de att Tegs Centralskola och BUP ansåg att jag skulle byta skola till IV-programmet istället för till en vanlig skola, och det påverkade väl också till att jag fick en personlig assistent. Men det som verkligen påverkade var nog mer att personal på BUP misstolkat ännu äldre BUP-handlingar från 00-01 där jag framstod som "omognare i klassen än andra", "haft assistent i klassen och på raster" med mera felaktiga tolkningar. Det var ju inte så att psykologen som skrivit anteckningarna 00-01 gick in på detaljer vem i klassen som hade assistent och sånt. Klart att BUP-personal 06 misstolkade att jag var en sådan "särskoleelev" som gått i vanlig skola när jag egentligen var en normal mörkhyad elev som pluggat vanlig skola.

      BUP, SOC och samhället skapade sig 06 en felaktig bild att jag skulle ha haft det i mitt förflutna på ett sätt som jag inte haft det, att jag var handikappad likt de som normalt placeras på särskola och att jag till följd av mina handikapp och diagnoser hamnat i trubbel, misstolkat sociala signaler, bråkat hemma, sexuellt trakasserat tjejer i sjuan, haft assistent och andra verklighets från vända resonemang.

      Mina adoptivföräldrar har här alltså känt till sanningen och har själva aldrig ansett mig lindrigt utvecklingsstörd, handikappad eller liknande. De har aldrig trott att jag haft assistent för de har hela tiden vetat att assistenten i låg- och mellanstadiet var en annan elevs assistent. De har alltid känt till att jag hade mycket kompisar i barndomen, var som alla andra och att jag presterat bra i skolan på nationella prov. De har inte kunnat förklara utbrotten hemma under högstadiet och syrrans självskadebeteende. Det är här de sökte svar.. Att svaren skulle vara en felaktig historia är inget de skulle ha tagit till sig, men de har ju knappt läst journalen och sett felen som blivit av att de sökt sig till BUP för svar. Att svaren skulle vara diagnoser kunde de tänka sig.. T.ex. autistiska drag.. Men lindrig psykisk utvecklingsstörning nej..!

      Adoptivföräldrarna har i slutändan ignorerat resultaten från BUP som de orsakade genom att vända sig dit. De har fortsatt att påtala till mig och min tvillingsyster att vi är "fullt normala svenska medborgare" och jag och syrran har behandlats så i tre år till efter diagnoserna antecknades i BUP-journalen. Syrran blev måhända placerad 08 på grund utav konflikter med föräldrarna i hemmet men jag orsakade aldrig sådan stor oreda i hemmet att jag blev placerad någonstans. Jag var aldrig på fosterhem, behandlingshem eller institution. Inte heller ungdomsvård!


      Radera
    2. Du anser inte att det är problematiskt att adoptivföräldrarna säger till oss adoptivbarn att vi är normala hela uppväxten och sen dessutom behandlar oss soom fullt normala, men säger till psykiatrin en massa skit som leder till att psykiatrin och SOC får en annan uppfattning av mig och syrran att vi skulle vara handikappade? Och är det inte problematiskt att vi behandlas efter diagnoserna ställts som fullt normala och friska individer? Men de säger inte till BUP och SOC att vi är fullt friska individer likt de påstår till mig och min syster utan de säger till dem att de vill ha ekonomisk ersättning då "vi har diagnoser". Diagnoser de till oss förmedlar att vi saknar.

      Normalt brukar en person som stämplas med lindrig utvecklingsstörning bli satt på särskola eller få andra sär behov tillfredsställda. Vi fortsatte som om inga diagnoser ställts. Jag har och hade inget problem med detta sett till att jag aldrig uppfattats som onormal av klasskompisar och vänner (undantaget rasister och ovänner) eller vuxna ute i samhället. Just för att jag förmodligen varit normal hela tiden.

      Problemet har blivit adoptivföräldrarnas dubbla budskap. Till oss förmedlar de att vi är fullt normala och till BUP och SOC förmedlar de att vi är handikappade, lindrigt utvecklingsstörda och autistiska.

      Att de behandlat mig och syrran som fullt normala var bra enligt min mening. De levde efter verkligheten! Att de däremot inte försökt ge en verklighetstrogen bild till beslutsfattarna är det som ställt till problem. När vi flyttade ut 09 som 19-åringar så läste SOC innantill i BUP-intyg och sånt att vi var handikappade och hade diagnoserna. Då blev vi också lämpliga för LSS, gode män och "stöd och hjälp" av olika slag.. Ifall föräldrarna gett dem en korrekt bild av oss så hade detta naturligtvis inte inträffat.

      Att de dessutom snurrade runt 180 grader vid flytten hemifrån från att ha ansett oss och behandlat oss som fullt normala svenskar till att peka på BUP-diagnoserna som de dittills ignorerat och börja be om snabbare lägenhet och pengar till den samt "stöd och hjälp" med diagnoserna/handikappen som grund var ett stort svek.

      Antingen så är vi fullt normala eller så är vi handikappade.

      Har vi intalats i 19 år att vi är, och fått känna oss i 19 år som fullt normala så skall man inte göra helt om vid flytten hemifrån och peka på att "kolla här, våra barn är handikappade och i behov av stöd och hjälp från kommunen".

      Ett sjukt agerande och ett stort svek.

      Har de dessutom ansett oss fullständigt normala så bör de ju ge den bilden till BUP så att BUP kan ge de bilden till SOC och andra.. Här har de gett handikappbilden till myndigheter och psykiatrin medan de gett oss adoptivbarn en helt annan bild.

      Vi uppskattar inte 19 år som fullständigt normala att de byts mot handikappskit!

      De som får diagnoser blir normalt behandlade som om de lider av dessa direkt efteråt. Vad skiljer mig från dem som har fått felaktiga diagnoser och tvingats leva som utvecklingsstörda eller aspergare felaktigt under hela barndomen?

      Jo, att jag levt som om jag inte haft några diagnoser inte bara innan de ställdes utan även efteråt. Jag har alltså alltid känt mig och betraktats av folk i min omgivning som fullständigt normal. Jag hade ingen erfarenhet av att bli betraktad som en aspergare eller en lindrigt utvecklingsstörd, och jag har aldrig betraktat mig själv som en sådan person heller.

      När jag nu efter fem års helvete med LSS, gode män/förvaltare och tvångsvård vill få bort skiten så är det inte en person som blivit stämplad som 16 åring som vill få upprättelse för alla år därefter.. Nej, jag är en ung man som levt i 19 år som fullständigt normal och som efter flytten hemifrån blivit behandlad som om jag levt ett liv som utvecklingsstörd eller aspergare.. Jag vill alltså inte få upprättelse för flera år som handikappad utan snarare så vill jag tillbaka till att vara en normal person likt jag var fram tills jag flyttade hemifrån som 19 år.


      Radera
    3. Känns som om jag levde ett liv innan flytten hemifrån och ett helt annat efteråt. Och eftersom att min historia är förvrängd av BUP så tror myndigheter att de gör rätt.. Tidigare skit har lett till nyare skit som påverkat domar. Hade den skiten varit korrekt hade jag inte dömts till slutenvård.

      Adoptivföräldrarna har inte tagit sitt föräldraansvar och förklarat för kommunen jag och syrran lever i dels vilka liv vi levt och dels hur vår bakgrund sett ut, det enda de förklarat är hur vi betett oss och agerat vid konflikter och sen så har dessa historier lett till beslut tagna baserat på fördomar hos personal om personer som agerar på ett visst sätt.

      Bara för att jag antas ha agerat på ett visst sätt så får jag en stämpel. Den stämpeln leder till att myndigheter antar att jag levt ett liv med assistent och en massa stödinsatser och det var inte fallet. Man antar även att jag har ett sådant behov av fortsatta stödinsatser.

      När min mening är att jag har samma behov som alla normala i samhället. Då jag levde ett normalt liv! Och föräldrarna har helt enkelt inte varit bra på att försvara mig och syrran vad gäller hur vi levt vårt liv och hur normalt vi agerat under uppväxten alla tillfällen när det inte var konflikter.

      Adoptivföräldrarna skulle ha agerat så fort de förstod att något blivit galet.. Hade de snackat till BUP direkt och med SOC så hade saker aldrig gått så här långt... Men istället har de visat en nonchalans för att ställa tillrätta de missförstånd de själva orsakat hos myndigheterna och barnpsykiatrin.. Det är klart att de inte kan tvinga psykiatrin att ändra något i en journal men hade de agerat i tid hade man kunnat anmäla (nu är det preskriberat) och hade de haft lite koll så hade de kanske kunnat säga emot skiten direkt den antecknades vilket hade förhindrat dagens situation.

      Genom att t.ex. intala mig och syrran att vi är fullt normala och behandla oss därefter så har vi lurats att tro att vi är betraktade som fullständigt normala av kommunen vilket inneburit att vi aldrig tagit strid eller satt oss ner och läst igenom journalen innan preskriptionstiden gick ut. Hade föräldrarna börjat behandla oss i enlighet med diagnoserna redan 06 så hade jag tagit strid redan då.. Och då hade inget varit preskriberat.. Klart man blir förbannad på deras inkompetens.

      Det var kanske det de var rädda för så de lät mig leva i tron att jag vunnit (jag var nöjd med att bli behandlad som alla andra och betraktad som alla andra) och sen så hugger de mig i ryggen 09 när jag flyttar hemifrån. Vid den tidpunkten har det gått tre år sedan skiten antecknades och preskriptionen har inträtt..!

      Man har ju undrat varför man bedömts annorlunda av myndigheter i Umeå efter årskurs 9 vid konflikter. Har förstått att det berott på BUP:s diagnoser.. Och att adoptivföräldrarna enbart till mig påstått att jag är fullt normal, till BUP och SOC hade de inte påtalat detta så de använde fortfarande journalen som fakta man kunde gå efter.

      Adoptivföräldrarna borde ha förklarat ett och annat för dem. sagt till dem det de sagt till mig och min syster och eventuellt sett till att strida om de inte lyssnade. Men nejdå, till mig säger man en sak och till dem säger man inget..

      Man behandlar mig som nromal men låter myndigheterna tro att jag och syrran är lindrigt utvecklingsstörda på samma gång.. Vilken djävla dubbelmoral.. Ett förräderi...

      Vad gäller en ny utredning så sa min advokat i rätten detsamma att en rättspsykiatrisk utredning var en bra ide om man ville bevisa att man inte led av lindrig utvecklingsstörning eler autistiska drag/asperger.. Ja, men då ersatte de skiten med allvarlig psykisk störning istället.. Och hur tusan skall man få till stånd en utredning som säger emot det? För med psykisk störning kan man behålla samma insatser som tidigare vilket de också gör.. De insatser jag ville och vill ha bort..!!


      Radera
    4. Sen att det är enkelt att motbevisa diagnoser som utvecklingsstörning via tester av olika slag det är sant. Men allvarlig psykisk störning bedömd efter godtycke baserat på en hel del faktorer.. Inte minst allt i journalen som är vinklat, överdrivet eller felaktigt..! Gör jag en ny psykutredning så blir resultatet detsamma så till vida man inte hittar nytt underlag eller ändrar i det gamla. Man måste alltså ta bort alla felaktigheter i journalerna för att få ett nytt resultat. Hade jag inte gjort en RPU och istället gjort en ny utredning på vanliga psyk utan samröre till brottslig gärning så hade så klart de felaktiga diagnoserna strukits och jag hade blivit normalstämplad och en fri man från LSS och förvaltare.

      Det var på gång en sådan utredning på vuxenpsyk.. Men på grund utav Ilonas anmälan om olaga hot så blev det en RPU där de ersatte diagnoser mot en annan diagnos. Dessutom så blev jag inte helt av med autismspektrumstörningen. Jag anses fortfarnde ha autistiska drag: icke verbala inlärningssvårigheter. Det var asperger som ströks och utvecklingsstörningen! Man använde autistiska drag som grund för impulsstörningar som i samband med brott utgjorde en allvarlig psykisk störning vilken föranledde rättspsykiatrisk slutenvård.

      Utan autistiska drag hade jag så klart sluppit psykisk störning.:!

      Men hur skall man bli av med en sådan diagnos? Den är ju inte korrekt men de kan ju bara mena på att om man sitter mycket vid en dator så lider man av det. Eller om man hamnat i konflikter och de får för sig att det beror på sociala svårigheter verbalt eller icke verbalt..

      Mina adoptivföräldrar känner till att jag aldrig haft problem verbalt.. Men på BUP och rättspsyk vid utredningar kanske man inte visat sin bästa och mest sociala sida. Framför allt inte på rättspsyk när man var deprimerad och sned över häktningen och allt runt det.

      Men med kompisar på fritiden under uppväxten var jag väldigt social. Liksom jag kan vara nuförtiden om jag är på bra humör och har någon att vara social med. Men det är svårare att vara social med myndigheter än med kompisar i sin egen ålder vilket de inte förstår.

      En ny utredning i dagsläget gör ingen nytta. Att rätta till felen skulle göra nytta och efter det en ny utredning baserad på de nya uppgifterna.

      Ja, man måste nog göra en sådan anmälan till inspektionen för vård och omsorg.

      Radera