Sopa konflikter och problem under mattan. skylla på individen -undkomma ansvar!

Sopa konflikter och problem under mattan. skylla på individen- undkomma ansvar!

"Diagnoser är ett påfund som man uppfunnit för att kunna skylla problem och konflikter som sker ute i samhället på enstaka individer! Det är samhällets sätt att skjuta ifrån sig ansvaret på individer.


Istället för att samhället ska ta tag i mobbning och annan diskriminering så säger man att "det där var inte mobbning - det där var hans störning/diagnos!!!"

Sen finns det säkert scizofreni osv.. Men diagnoser som autism/asperger/autistiska drag eller ADHD ges ut alldeles för lättvindigt och godtyckligt idag.. Ofta för att stryka över problem och sopa samhällets ansvar under mattan."

tisdag 22 oktober 2013

Diskussion med en kompis till syrran angående diagnoser ledde till en viktig poäng, en poäng som psykiatrin och de Sociala myndigheterna lätt missar och därför får man fel diagnos eller behandling från deras sida!

Diskussionen behandlar diagnoser, mig osv.
Syrrans kompis:

"Du menar de som tror att du har aspergers?
Du måste förklara , så jag förstår."

Jag:
Ja, eller framför allt de som 2006 stämplade mig med "marginell mental retardation/Lindrig psykisk utvecklingsstörning" på barnpsyk..

Förra året bevisades diagnosen inte stämma för jag var för intelligent enligt tester..

Men de har inte precis lyssnat de senaste sex åren.. Man har behandlats som en retard sen den dagen man flyttade ut 09 ;P..
Och visst, de trodde även att jag lidit av asperger ;P

Bägge har strukits."

Syrrans kompis:
"Jag förstår att det är jobbigt!! Men människor med ADHD och Asp är precis lika intelligenta, som andra. Vissa kanske till och med mer!

Du tycker alltid olika. Det du kommenterade nu på bilden.

Jag kan bara se ur mitt egna perspektiv när det gäller min adhd.

Jag vet allt det du skrev nyss. Jag vet att det är jävla jobbigt... Men, du måste inte alltid ta upp vad du har varit med om...

Du kan se ur andra perspektiv, t.ex hur det är för oss med ADHD.

Hur vet du att du inte har Aspergers?

Jag har ADHD. Jag vet alla mina svårigheter. Jag vet att jag är smart och klarar det mesta som alla andra. Vissa saker är bara svårare. Jag är inte efterbliven för det."


Jag:
"Men de anser fortfarande att jag lider av "en genomgripande störning i utvecklingen med autistiska drag", det är i praktiken en diagnos som innebär att man har autistiska drag men att det inte uppfyller alla krav för autism eller asperger.

Jag är lite osäker på om jag verkligen lider av diagnosen..

Men jag har en del punkter som stämmer. Typ att jag lätt fixerar mig vid särintressen.

Hm, sen är det ju den här "allvarliga psykiska störningen" de stämplade mig med förra året. Den stämmer ju inte alls.

Det som gör genomgripande störningen tvivelaktig är att de skriver att man har verbala och icke verbala svårigheter.. Och jag har inga verbala svårigheter då jag kan prata och är bra på att skriva ;P..

Jag tror att utredare inom barnpsykiatrin har för lite kunskap om sina patienter. De är ju inte med i skolorna eller på fritiden.. Allt de får veta är väl om någon konflikt och den konflikten som det samtalas om är all kunskap de har.

Sen kan de kanske höra föräldrar och skolpersonal.. Men ofta kan de misstolka och skriva fel.. Nej, det är nog vanligt att de stämplar ut diagnoser folk inte lider av.

Förövrigt helt rätt att de med ADHD inte behöver vara farliga osv. Men psykiatrin verkar se på folk med diagnoser som farliga eller konstiga."

Syrrans kompis:
"Eller så måste du få mer insikt och kanske förstå att du har det utredningen visar.. För jävligt om det är dock verkligen inte är så. Du kanske har aspergers och ADHD. Det ÄR en störning i utvecklingen.
Om det inte var det skulle alla ha de här svårigheterna som ADHD och andra diagnoser innebär."


Jag:
"Och vad gäller de med ADHD så kan de utagera för småsaker. Stål som misshandlade mig grovt hade ADHD, Ilona har flertalet gånger utagerat och hon har ADHD..

Men visst, hon är inte ointelligent.. Du har aldrig varit våldsam när jag sett det, och du är garanterat inte ointelligent.

Men de med ADHD har lättare till att ta till våld."

Syrrans kompis:
"Jag har inga aggressionsproblem, så det är bara fördomar..Vissa kanske är våldsamma, andra är mer hyper, andra kanske har extrema svårigheter att fokusera. Det är olika från person till person."

Jag:
"Ok, då är det ju olika symptom på diagnosen.

Alla jag träffat med adhd har varit lättaggressiva. Bortsett från dig."

Syrrans kompis:
"När jag var i tonåren kunde jag lätt bli arg, på mamma, t.ex, men det var för att jag inte förstod vad jag hade för problem, och att det var bråkigt och jobbigt hemma.

Det blev lätt missförstånd, osv, för att JAG inte förstod. Hon gjorde inget fel. Det var jag som var glömsk, inte uppmärksam, osv."

Jag:
"Okej, jag förstår.

I vissa fall stämmer naturligtvis diagnoser..

Och jag har säkert drag av autism!"

Syrrans kompis:
"Ja, jag är inte aggressiv. Dock kan mitt humör gå väldigt upp och ner och jag är nästan aldrig nöjd med något..

Eller, det är en sån period nu, eftersom det är mycket annat som spelar in, jag är less på bo hemma, osv..Skulle må bättre om saker löste sig=).

Ja! Det gör dem."

Jag:
"Men det är för djävligt att psykpersonal stämplat folk utan att kontrollera allt ordentligt.

Så om jag kissar i en mössa och slänger den på någon så är jag efterbliven? I 15 års åldern. Så resonerade de i mitt fall.

Sanningen var ju mer att man var lite barnslig, fortfarande intelligent när det kom till skolprestationer.

I många fall så stämmer säkert diagnoserna, i många fall stämplar de folk för att de är rent ut sagt elaka."

Syrrans kompis:
"Inte elaka, okunskap, tror jag. De förstår inte varför du gjorde så, osv.."

Jag:
"Mjo, det kan du ju ha rätt i. Svårt för tanter i 45+ åldern att förstå hur 15 åringar resonerar.
Aldrig nöjd?"

Syrrans kompis:
"Ja! Och på deras tid, var det mer lugnt och korrekt.. Du vet.. Samhället ser helt annorlunda ut idag.."

Jag:
"Det också.. De förstår inte att livet är helt förändrat för en ung i dag."

Syrrans kompis:
"Precis!

Nu när du vet att du har en diagnos borde du istället koncentrera dig på att visa att det inte är något fel att ha en funktionsnedsättning. Alla är olika. Alla kan inte vara lika. Det finns många fördomar i samhället, och det är dem man ska lägga sin energi på.

Försöka få folk att förstå..

Hjälpa andra!"

Jag:
"Min farsa och jag hamnade i ett läge där vi höjde rösten till varandra..

Han försvarade deras beslut att gå till BUP och att utreda mig med att han aldrig slagit sina föräldrar, och att det därför är något fel på mig som slog honom vid något vredesutbrott.

Men seriöst, det är inte samma samhälle i dag.

Han kan inte jämföra med sin barndom. Kristendomen var större då, en religion där man skall vända andra kinden till. Och på hans tid fick föräldrar ta i med hårdhandskarna, liksom lärarna.."

Syrrans kompis:
"Ja! Och om man provoceras kan det sluta med att man slår till någon!

Jag har gjort det..

Man ångrar sig, man skäms.

Det kan ju bli så också. Att man inte har någon att prata med. Föräldrarna är pissföräldrar. Allt är jobbigt, man mår dåligt och har ingen att prata med. Då kan man ta till våld. För att få ut sina aggressioner!!"

Jag:
"Mm.

Så sant som det är sagt!

Föräldrar och psykpersonal förstår ju inte att saker och ting har förändrats.
Det är därför det är fel att stämpla med diagnoser till höger och vänster..

Det kanske är en helt vanlig individ som använder våld."

Syrrans kompis:
"Ja!"

Jag:
"På deras tid kanske alla som använde våld hade en diagnos."

Syrrans kompis:
"Jävla fördomar.."

Jag:
"Mm ;P..

Ärligt talat så tror jag ingen som utreds klarar sig helt utan diagnos.

Alla har väl någon gång gjort något dumt.

Tolka inte mitt inlägg som kritiskt mot folk med ADHD. Jag är kritisk mot diagnoser i allmänhet, anser att de flesta skulle må bättre utan diagnos.

Sen finns det ju undantag, men det är fallen där man ser att någon individ har något fel.

Om de rycker, pratar med sig själva osv. "

Syrrans kompis:
"Jag tror att det är bra att få en diagnos, om man själv vet att man har det jävligt jobbigt, vardagen fungerar inte , osv.

Man kan få hjälp och stöd som man behöver.

Otroligt många, eller ja, de flesta mår bra av att få en diagnos. De förstår varför varför de betett sig si och så och får svar på frågor som de alltid undrat över!"


Jag:
"Där man inte vid första anblicken kan se ngt fel så skall man inte skrika fel.

Man kan få "hjälp och stöd" som man inte behöver men som myndigheter eller läkare anser att man behöver också tyvärr..

Inte roligt. Inskränkande hjälp som inskränker ens frihet och beslutanderätt.

Bättre då att inte få en diagnos innan man bett om en själv. Föräldrarna skall inte be om en åt en."

Syrrans kompis:
"Men du tror ju att du har asp?

Hade du tagit tag i utredningen själv eller bara låtit det vara?

Vad har du för svårigheter?"

Jag:
"Nej, jag kan möjligen ha drag av autism. Typ att jag har lätt att fastna för specifika särintressen, kan bli lite manisk, besatt av vissa områden och har svårt att släppa deessa områden.

Är också en så kallad hämnare som brukar vilja hämnas på oförrätter.

Men jag har inga problem med det sociala samspelet, verbal eller icke verbal kommunikation och jag är och var aldrig psykiskt utvecklingsstörd.

Hm, sen har jag alltid haft svårigheter socialt med det kvinnliga könet.. Delvis, har aldrig förstått hur jag ska charma en brud.. Så det finns sociala svårigheter gentemot tjejer/kvinnor kanske.

Men har aldrig haft problem med att få manliga kompisar.

Psykiatrin har sagt att man haft problem med all form av socialt samspel, enbart med mina problem att samspela med det motsatta könet som grund.

Visst har jag haft tjejkompisar. Men har aldrig lyckats mer än så.. "

Syrrans kompis:
"Okej! Men.. Det praktiska då? Tvätta, laga mat? Ta tag i saker? Dålig motivation?"

Jag:
"Hehe"

Syrrans kompis:
"Allt stämmer?

Jag har märkt att du är väldigt långsam, och du drar dig undan. Iaf när jag var hos er. Det är inget fel med det! Menar bara att det är typiskt asp..

Alltså, dina rörelser. Hur du rör dig.

Tyst du blev!"

Jag:
"Idioterna på psykiatrin och inom SOC har utgått ifrån att jag och min syster måste vara lindrigt utvecklingsstörda eftersom vi inte tog ansvar, inte orkade städa, tvätta, diska och laga mat..

Sanningen är att våra adoptivföräldrar skämt bort oss och alltid gjort det, serverat maten och gjort allt i hemmet.

Blir lite av en chock att flytta ut och förväntas kunna allt det.

Där har föräldrarna inte tagit ansvar när det gäller att ställa några som helst krav på oss. De enda kraven vi hade på oss var att sköta skolarbetet. Morsan skötte maten, städning och diskning. Farsan skötte huset, bilen och gräsmattan.

Sen har jag ju ändå lärt mig att städa vid få tillfällen i hemmet. Mitt rum.. Och i högstadiet hade vi hemkunskap där vi lagade mat.. Så jag kan ju göra detta. Men efter år av att föräldrarna gjort det och serverat så kan det ha framstått som om man inte var så sugen, därav är man ju lite efter.

De utgår ifrån att alla unga i dag kan laga mat och tvätta.. Tänker inte på att i vissa familjer kanske barnen skäms bort lite extra.. Och slipper lära sig sådant.

I dag kan jag dock detta.. Men jag tror att deras okunskap om hur mycket vi skämts bort bidragit till retardationsdiagnos.

Syrrans kompis:
"Jag märkte det.. Hos er.. Din mamma gjorde alltid något att äta till er.. Hon skämde bort er, absolut.

Här, hemma hos mig, har mamma inte skämt bort oss. Pappa behöver jag inte ta upp.

Det är mamma som lärt oss att man ska laga mat, ha rent omkring sig, städa. Osv! Vi har alltid förstått att man ska sköta det själv."

Riktig mat, du vet. Inte nå jävla korv och makaroner.. Mat från grunden, nyttig mat!"

Jag:
"Hehe..

Jag brukar mest steka upp mat. Har aldrig lärt mig avancerade rätter.."

Syrrnss kompis:
"Så självklart blir det svårt när ens föräldrar inte uppfostrar en riktigt rätt.. Eller hur jag ska uttrycka mig..

Men du kan ju köpa en kokbok.

Och köpa ingridienser.

Hur det nu stavas..

Det ska jag göra när jag flyttar från det här pisshålet. Laga riktig mat, göra matlådor, osv! Det är roligt att lära sig något nytt. Har lagat mat med mamma ibland.."

Jag:
"Vad gäller att jag drog mig undan så måste jag erkänna att jag har alltid varit lite blyg för nytt folk. Du var ju en "ny" individ när du hälsade på sista tiden innan vi flyttade.

Plus att du ser bra ut, jag brukar vara lite blyg för att hälsa på personer som ser bra ut innan jag känner dem."

Syrrans kompis:
Ja, men det är ju typiskt folk med asperger Att de blir blyga och känner sig obekväma med nya människor.

Det handlar om det sociala!"

Jag:
"Hehe, jo.. Jag kan nog ha autistiska drag..

Vad menade du med att jag var lite långsam i mina rörelser?"

Syrrans kompis:
"Ja! Det har du nog! Men du är ändå Victor! Ingen är en diagnos..

Ja, som seg! Långsam. Alla med asperger är långsamma och tar sin tid..

Alla som jag träffat iaf!"

Jag:
"Ok, menar du i rörelser eller prat?"

Syrrans kompis:
"Både och!"

Jag:
"Ok ;P.

Och syrran då?

Om du jämför oss.."

Syrrans kompis:
Debby är också lite seg! Men lite mer lik mig kanske! Jag kan också vara seg ibland. Ofta fått höra det:

Du är så långsam, haha!

Jag kan vara sprallig och ha mycket energi ibland.

Det är upp och ner!

Men ni är ganska lika ändå Du och Debby."

Jag:
Det låter som om din morsa har tänkt lite mer framåt. Att du ska kunna klara dig när du flyttar hemifrån.

Mina föräldrar tänkte där och då.. Och sen bad de om SOL som skulle lära mig att laga mat och ta ansvar.. Nu ser vi resultatet av den strategin.. ;P

Fast det var bekvämt när jag bodde hemma.."

Syrrans kompis:
"Ja, såklart det var bekvämt! Och är man van vet man inget annat..

Har du svårt för förändringar också? Har du rutiner du måste göra?

Det är typisk asp också..

Lika som det är svårt för ADHD människor att planera och organisera..

Jag:
"Myndigheter och andra menar att saker blir enklare för mig om jag har rutiner. Själv har jag alltid varit impulsiv, vilket de tycker kan leda till mindre bra saker. Mer dem som vill ha rutiner i mitt liv.

Jag har dock stora problem vid förändringar.. Hatar när förändringar sker, om de inte är till det bättre.

Och som du säkert förstår så blev flytten med sol och förvaltare en förändring till det sämre.

Förändringar till det bättre, som om jag skulle vinna 90 miljoner, skulle jag dock inte ha något problem med."

Syrrans kompis:
"Hahaa!"


Jag:
"Psykiatrin har stämplat mig och syrran med liknande diagnoser.

Men faktum är att hon är mycket bättre på att prata och sjunga. Kvick på det sättet..

Jag är mer trögtänkt."

Syrrans kompis:
"Jag har smsat med Debby. Ska hälsa på henne framöver.."

Jag:
"Däremot kan jag i det långa loppet efter en hel del tanke komma fram till svar på frågor som hon inte kan komma fram till. Jag är mer intelligent rent IQ-mässigt."

Syrrans kompis:
"Hur vet du det?

Jag tycker inte ett IQ test visar hur intelligent man är..."

Jag:
"Hm"

Syrrans kompis:
"Alla är intelligenta på något sätt, inom något område och det har inte med Iq att göra.

Blir upprörd, haha!

Tycker inte att Iq kan mäta hur intelligent någon är. Allas hjärnor fungerar olika."

Jag:
"Jag ansågs ha en iq på 96 om man bortser från långsamhet, 89 med långsamhet vad gäller att komma fram till ett svar. Jag är normalintelligent.

Enligt RPU:n från 2012.

Enligt BUP från 06 hade jag ett betydligt sämre resultat på mellan 73 och 83 i iq. Lindrig retardation.

Syrran fick lite sämre än mig av BUP, jag vet ej vad hon skulle prestera i dag.

Dock så vet jag att jag alltid enligt skolpersonal har presterat ett resultat inom normalnivån.

Syrran låg på under normalnivån och det snackades till och med om sär från BUP:s sida, men skolan höll inte med och inte heller föräldrarna. Dock så hade hon speciallektioner i vissa ämnen som typ matte vilket jag aldrig hade.

Föräldrarna har dessutom alltid sagt att de upplevt mig som mer av ett läshuvud än syrran.

Men hon är bättre verbalt anser jag.
Jag är dock bättre på att skriva."

Syrrans kompis:
"Det gillar jag inte. Att man ska sätta en stämpel på hur "smart någon är"... Som jag skrev, alla hjärnor fungerar olika... Debby är så jävla bra på annat, som att sjunga, skapa saker!"

Jag:
"Mm.

Det är viktigt att hon gör nya tester!"

Syrrans kompis:

"Jaaa! Absolut! Och man mognar genom åren. Hjärnan utvecklas!"

Jag:
"Som det är nu så har soc och psykiatrin åsikten att hon är på en 12 årings nivå..

Det stod i hennes beslut om förvaltare."

Syrrans kompis:
"Jag vet! Jag minns att hon berättade det för några år sedan..

Jag blev chockad..

Jag ser att hon har vissa svårigheter, som att koncentrera sig, osv.. Och hon har dåligt självförtroende.

Jag blev så ledsen när jag hörde att hon är på psyket...

Att hon inte lär sig! Hon måste bli bättre på läsa av människor och inte göra misstag om och om igen.. Nu menar jag killen..."

Jag:
"Och det vet ju alla som känner henne att det är hon ej!

Visst att hon ibland är barnslig, men inte efterbliven. Hon betedde sig kanske som en 15 åring när hon var 20.. Var på läger med 15 åringar.. Men 12 är långt under 15.. Och jag skulle säga att hon är inte heller som en 15 åring i huvudet, utan hon har bara mobbats i skolan och tryckts ner.. Så hon är lite förvirrad.. I själva verket är hon minst på en 20 årings nivå."

Syrrans kompis:
"Ja! Hon har varit med om mycket hemskt och inte haft någon att anförtro sig till.

Jag har varit bestämd med henne, när det gäller att inte bli utnyttjad och träffa hemska killar..

Men hon tar aldrig till sig det.. Det gör mig så frustrerad!"

Jag:
"Vad menar du med att hon är på psyket?

Jo, men många tjejer träffar fel snubbar och sen gör de slut och blir ihop igen under långa perioder innan de till slut äntligen gör slut för gott.

Förstår mig inte på det..

Fast jag har ju själv svårt att släppa Ilona så.."

Syrrans kompis:
"Hon har legat på psyk..

Hon skrev: Bor på sjukhuset. Sedan att hon bor vid sjukhuset..

Så missförstod kanske!"

Jag:
"Aha, jo tror du missförstod.

Hon bor i ett lägenhetshyreshus bredvid tågstationen i närheten av sjukhuset.

Självförtroendet har ju saboterats genom åren av diverse mobbare.

Blir inte starkare av diagnoser..

Och att hon skulle vara en 12 åring i huvudet!

I mitt fall började mina problem efter årskurs 9.. Så jag har alltid haft ett självförtroende.

"Under årskurs nio".

Hennes problem började på mellanstadiet eller lågstadiet".

Syrrans kompis:
"Ja, jag har läst! Det på din blogg. Synd att det blev så..."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar