Sopa konflikter och problem under mattan. skylla på individen -undkomma ansvar!

Sopa konflikter och problem under mattan. skylla på individen- undkomma ansvar!

"Diagnoser är ett påfund som man uppfunnit för att kunna skylla problem och konflikter som sker ute i samhället på enstaka individer! Det är samhällets sätt att skjuta ifrån sig ansvaret på individer.


Istället för att samhället ska ta tag i mobbning och annan diskriminering så säger man att "det där var inte mobbning - det där var hans störning/diagnos!!!"

Sen finns det säkert scizofreni osv.. Men diagnoser som autism/asperger/autistiska drag eller ADHD ges ut alldeles för lättvindigt och godtyckligt idag.. Ofta för att stryka över problem och sopa samhällets ansvar under mattan."

fredag 26 april 2013

Man med asperger berättar sin historia om sitt helvete efter flytten hemifrån med SOC- inte helt olik min egen historia men med SOC som skurk snarare än gode mannen!


Mannens berättelse:

Min boende situation i Västergötland

 "Nu ska jag berätta lite om sanningen om hur livet kan se ut för oss på "samhällets baksida" eller vad man ska kalla det. Jag vill inte att detta ska bli förtiget eller förljuget utan jag vill folk ska veta om vilka myndigheter det finns i det här landet.

Jag tänker för säkerhets skull inte återge några namn eller platser i denna berättelsen men allt jag kommer säga nu är sant och det är nåt som hänt mig personligen. Inget är överdrivet eller ändrat i själva historien i sig utan det är bara den kalla bistra verkligheten.
Jag har nånting som heter Asperger syndrom och för er som inte vet mer exakt vad det är och inte heller orkar slå upp det i nåt lexikon fullt med massa fackliga termer så kan jag sammanfatta det så här; Om man har detta så har man enligt kriterierna social fobi, motorisk klumpighet och starkt begränsade & "överdrivna" intressen. Det är en lindrig form av autism och räknas enligt svensk lag som ett "funktionshinder". När många tänker funktionshinder så tänker man folk som har svårt att röra på sig eller kanske t.o.m. sitter i rullstol men det är inte frågan om ett fysiskt handikapp.

Den som har Asperger Syndrom skiljer oftast inte utseendemässigt sig från andra "vanliga" och därför kan mitt beteende ses som "ohyfsat" och "oförskämt" i andras ögon ibland trots att det för mig förefaller som helt naturligt. Jag har iaf lärt mig att leva med det och inte sitta och gråta ut "åå det är så synd om mig". Till saken hör iaf att när man har detta "funktionshinder" så har man rätt till ersättning av försäkringskassan vilket haft åtskilliga olika namn men kan kort och gott kallas "sjukpenning" eftersom jag är sjukskriven och kan så fortsätta vara så länge jag vill eftersom detta handikapp är livslångt och inte går att medicinera bort.

Men för att få dessa pengar så har samhället och myndigheterna vissa motkrav tillbaka och det var för mig när jag var 21 år gammal och bodde hemma att jag var tvungen att ha god man (vilket inte gjorde mig så mycket) bland annat. Jag ville däremot precis som de allra flesta som bor hemma och är i den åldern flytta hemifrån och klara mig själv så att säga. Men eftersom jag har detta handikapp och allt myndigheterna gör är att se det i sina papper som en stämpel så var jag tvungen att bo på ett slags gruppboende med tillsyn som att jag vore förståndshandikappad eller allmänt efterbliven och farlig för mig själv ungefär. Jag hamnade på ett gruppboende där jag var den enda på stället som var under 60 som påstod sig vara en sluss ut i livet att få en riktig vanlig lägenhet bara man visade att man kunde sköta sig. Jag hade svårt att tro att det verkligen var så då det var mer som ett slags boende för dementa. Jag bodde i en "lägenhet" som kallades för "mitt utrymme". För fan bor jag i en garderob eller? tänkte jag många gånger när jag hörde socialen och andra myndigheter komma med detta uttryck. Mitt utrymme. Så jävla förnedrande som att man var nån slags laboratorieråtta eller annat försöksdjur.

Varenda steg jag tog skulle bokföras och skrivas ner. Jag kunde ligga och sova klockan 8 på morgonen på en lördag vilket nog 95 % av befolkningen gör vid den tiden när dom är lediga och då plötsligt bankade personalen på boendet på dörren som att elden vore lös ungefär. Först ignorerade man det naturligtvis för jag ville ju markera att jag knappast är vaken vid den tidpunkten men eftersom dom inte gav sig utan fortsatte knacka som besatta på dörren i flera minuter så släpade jag mig ur sängen yrvaken och öppnade dörren.

Ungefär denna konversation ägde rum mellan mig och personalen som knackade på.
-Ja vad är det?
-Hej du är visst nyinflyttad här.
-Ja. Och?
-Vi ville bara titta att du har det bra och allt funkar och du mår fint och så vidare.
-Ja jag mådde alldeles utmärkt fram till jag blev väckt kl 8 på morgonen som att det brann i huset.

Sen stängde jag och låste dörren och försökte somna om fast jag var uppspelt och nästan rädd för jag trodde ju det var nåt allvarligt som hade hänt för ingen normal människa knackar knappast på nåns dörr kl 8 på morgonen på en lördag utan att det är nåt väldigt viktigt är ju den första tanken man normalt får.

Sen var jag tvungen att ha möten med socialen ungefär en gång i månaden och Gud nåde om man råkade komma så mycket som en minut försenad till dessa möten. Vad som diskuterades på dessa möten var hur det funkade i lägenheten och i mitt liv ungefär. Den här soc-kärringen var väldigt nedlåtande mot mig och tilltalade mig som att jag var 5 år gammal ungefär och såg mig som nån slags försökskanin och satt och skrev i sina anteckningsblock o.s.v. om precis allt jag sa och berättade om. Det var som rena anstalten ungefär med andra ord som att jag skulle sona för nåt slags vidrigt brott jag hade gjort.

Jag bodde på andra våningen i detta huset i min "lägenhet" som bestod av en rätt stor kokvrå, ett badrum och ett vardagsrum ihopslaget med sovrum. Badrummet var ett skämt för det var inte vanligt badrumsgolv eller kakel utan det var som golvet i vilket rum som helst. När man hade duschat så var hela golvet plaskblött utan att det rann ner i avloppet eller liknande som ett normalt badrum. Nej vattnet bara låg där och förstörde golvet mer eller mindre. Man kunde försöka forsla ner det med nån slags fönsterputs-skaft men det hjälpte inte särskilt mycket.

Jag påtalade detta problemet för personalen vid åtskilliga tillfällen men då viftade dom bara bort det och/eller skrattade lite lätt. När sedan grannen under mig klagade på att det kom vatten från taket ner från min lägenhet så kom personalen däremot och klagade på mig att jag minsann fick göra nånting åt detta och jag förtydligade åter igen att jag försökt säga detta till personalen innan att vattnet hade ingenstans att ta vägen eftersom golvet inte lutade över avloppsmynningen eller vad man ska kalla det men det var naturligtvis "mitt fel" trots att det inte var jag som hade konstruerat detta otyg.

En annan sak som hände var att om jag t.ex. skulle gå ut nånstans och stängde dörren till lägenheten efter mig som vilken annan normal person helst brukar göra så "slämde jag så hårt" fast jag bara drog igen dörren med helt normal fart som krävs för att dörren verkligen ska bli stängd och inte stå på glänt. Det var som att man letade efter fel på mig och allt jag gjorde. På nedervåningen i huset fanns ett gemensamt kök där man fick ta bröd och mjölk bland annat. Ibland så brukade jag vakna mitt i natten av att jag var väldigt törstig så därför gick jag ner och tog mig 2 eller 3 glas mjölk ibland men det var naturligtvis "jättehemskt" det också. Sånt beteende fick man ju inte hänge sig åt. Nej Gud nåde den som verkligen dricker utav mjölken som var till för alla som bodde på detta ställe.

Eftersom jag är en fritt fungerande människa så brukar jag ibland umgås med mina vänner och även ibland ta med dem hem till mig precis som vilken annan fri människa som helst men det hade dom också naturligtvis problem med. Att jag hade ett socialt liv passade sig inte. En gång så satt jag och en polare nere i det gemensamma köket och jag bjöd honom på några glas saft från kylen. Men då fick jag mer eller mindre en utskällning av personalen för jag fick ju naturligtvis inte bjuda på några glas saft för det var bara till för dom som bodde där. Sen att jag lika gärna kunde ha druckit dessa glas saft själv var det ingen som tänkte på. Vad spelar det för roll om jag dricker t.ex. fem glas saft totalt eller om jag dricker 3 glas saft och bjuder min kompis på två glas saft. Det är fortfarande samma mängd hit eller dit. Jävla moralpanik utan dess like.

Att försöka få personalen och myndigheterna att visa nån som helst förståelse för att jag hade ett socialt fungerande privatliv var som att försöka diskutera allvarliga religiösa filosofier med en betongvägg. En gång så var min dåvarande flickvän hemma hos mig och hade sovit över.

Naturligtvis fick jag ju inte ha folk som sov över hos mig för det var ju "så hemskt" även fast vi hela kvällen och natten var inne i min lägenhet utan att störa nån annan eller ute på stan och så vidare. Till saken hör den iaf att jag hade ett av de sedvanliga mötena med soc och jag hade precis haft sex med min flickvän uppe hos mig. Jag var av förklarliga skäl rätt varm och lite svettig och tydligen lätt röd i ansiktet på grund av detta vilket man brukar bli om man är väldigt varm. Jag kom iaf ner till mötet och bad henne vänta där uppe på mig. Det första jag gör är att säga som det var till den personalen rån boendet som var närvarande på mötet att min flickvän hade faktiskt sovit över men att hon skulle åka hem den dagen. Jag tänkte väl att lite förståelse kan dom väl ändå ha och detta hörde också hon kärringen från socialen för det var liksom ingen hemlighet med det och speciellt inte när dom skulle skriva ner allt i sina fina små anteckningsblock. Allt skulle bara dokumeteras och föras journal på.

Vad tror ni det första soc-kärringen säger? Jo nåt i stil med "har du tandvärk eller nåt? Du är alldeles röd på kinden." och eftersom jag inte ville utelämna mitt privatliv helt så drog jag till med nåt i stil med "nej jag är bara andfådd, rätt varm bara." Självklart fördes också detta ner i anteckningsblock. Sen efter mötet var klart gick jag upp i lägenheten och samtalade med min flickvän som talade om att hon var tvungen att åka hem men att vi kunde käka nåt först.
Så vi gick gemensamt ner i köket på nedervåningen och tog några mackor och käkade och då var fortfarande soc-kärringen kvar där som kollade jättefundersamt på oss men inte sa nånting.
Det var som att hon tänkte nåt i stil med "har den där idioten vänner som frivilligt umgås med honom?" och man såg verkligen den förvånade uppsynen i ansiktet på fanskapet.

Nästa gång vi skulle ha möte med soc så öppnade hon naturligtvis med den oerhört idiotiska frågan vem denna tjejen var och jag som försökte att vara så trevlig som möjligt sa med någon lätt dold ilska i tonen "Ja det var ju min flickvän som jag sa sist. Hon hade sovit över hos mig då." och det var som att det var världens nyhet för kärringen. Jag har betydligt värre saker att berätta om den här soc-kärringen men det återkommer jag till senare.


Något av de sista som hände innan jag flyttade ifrån denna "anstalt" till boende var efter nästan ett år och jag åkte till min dåvarande flickvän (en annan tjej, inte hon som jag nämnde innan) och sov över hos henne i cirka en vecka. Självklart tyckte jag att det skulle dom ge blanka fan i vart jag var nånstans. Men när jag var hos henne fick jag ett samtal från min god man att jag mer eller mindre var utkastad från boendet och att jag inte fick vara kvar där.

Jag som vid tillfället inte skulle åka hem på flera dar sa att det fick vi lösa när jag kom hem igen.
När jag kom hem så fick jag gå på ett möte med ett annat gruppboende i en helt annan del av stan där jag nu istället skulle få bo och flyttade dit efter att ha bott på det första boendet i c:a 11 månader och så var det första kapitlet slut.

På det nya gruppboendet var det betydligt mer friare tyglar än det första. Här räckte det med att man hade möte med soc en gång i månaden ungefär men annars fick man sköta sig själv och ha sitt privatliv ifred. Dom hade också alkohol och övernattningsförbud men det såg dom lite mellan fingrarna med för visst kunde man ha övernattare så länge man inte sprang omkring på området utan att man höll sig i lägenheten. Det var däremot fortfarande ett gruppboende och jag fick nu bo med gamla interner och missbrukare. Trevliga grannar eller hur?

Poängen var iaf att detta verkligen var en sluss ut i livet till att få en vanlig lägenhet till skillnad från det andra stället som bara var nån slags "äldreboende" utan åldersgräns. Jag skulle med andra ord bo här och visa att jag kunde sköta mig utan att störa grannarna, använda några droger m.m. Normalt sett var det så att man bodde där ett halvår i stöten och om man hade skött sig klanderfritt i ett år så skulle man få en vanlig lägenhet när det fanns eftersom man då hade utmärkta referenser på att man var skötsam att visa upp. Men ingen på detta boendet fick bo där lika länge som jag. Jag bodde där i sammanlagt 25 månader vilket är helt sinnessjukt för ett korttidsboende. Efter cirka 16 månader fick jag reda på att socialen vägrade stå för omkostnaderna längre och att jag helt enkelt var tvungen att söka efter en vanlig lägenhet vilket jag alltså egentligen skulle fått göra efter max 1 år men dom ville ju hålla kvar mig så länge som möjligt för att "hålla koll" på mig.

De följande månaderna gick alltså ut på att jag med hjälp av min gode man skulle hitta en helt "vanlig" lägenhet och därför sökte vi hos en slags lägenhetsbyrå där man skulle få gå före alla andra i kön och ta första lägenhet som stod ledig på grund av min situation att om jag inte fick en lägenhet skulle jag bli kastad ut på gatan. Allt denna byrå krävde till baka var att dom skulle få ha tillsyn till lägenheten regelbundet och kolla att jag hade städat o.s.v. men annars var det ett helt vanlig kontrakt på en helt vanlig lägenhet. Med andra ord inget övernattningsförbud och inget alkoholförbud. Jag blev godkänd att söka en lägenhet via dem och nu var det bara en tidsfråga innan det skulle dyka upp en lägenhet för mig att flytta till.

Mitt uppe i sökandet så skulle jag däremot ha ett möte med soc och den här kärringen som förföljt mig hela livet kändes det som skulle vara med. Hon kom dit med nån till tant som jag aldrig sett innan och jag undrade vad det var frågan om. Det visade sig att hon kom från stadsmissionen efter en stund och soc-kärringen inledde med att säga nåt i stil med "Du behöver ju en lägenhet eller hur? Vad skulle du säga om jag sa att det finns en till dig redan nu?".
Naturligtvis förstod jag att det var nåt lurt på gång för den kärringen hade aldrig ställt upp med nånting i princip mer än saker som stått emot mina intressen.

Men jag lyssnade på den andra tanten och hon berättade om deras boende som tydligen också var en slags gruppboende fast på detta stället skulle man ha möte minst 4-5 gånger per veckan med deras personal och prata om vad som händer i livet och vardagen etc. etc. Det var ett sånt typiskt uteliggarhem där de placerade hemlösa, narkomaner och andra missbrukare som inte kunde sköta sitt liv utan tillsyn dagligen för att hålla koll att de inte tog droger eller sysslade med nåt annat skumt. Det var som sagt Stadsmissionen som höll i det hela och jag sa som det var att jag behövde inget sånt stöd. "Jag har klarat mig alldeles utmärkt och självständigt här på detta boendet utan några klagomål. Jag sköter mig själv och behöver inte hjälp med nånting. Jag klarar av vardagliga sysslor som att tvätta, städa, laga mat, sköta min hygien och så vidare. Jag har inget behov av ett sådant stöd eller boende och det finns dom som behöver det betydligt bättre än mig. Jag har dessutom redan blivit godkänd att söka en riktig lägenhet nu på grund av mitt mer eller mindre exemplariska uppträdande här. Det finns bara ett sätt att få mig bo på det stället ni vill och det är om jag hade bott på gatan och inte hade haft nån annanstans att vända mig." Detta var ju sant och det höll t.o.m. personalen på gruppboendet med om att jag skött mig alldeles utmärkt o.s.v. men på det örat ville inte soc-kärringen höra.

Då hette det att det var "så bra" på detta nya stället och det var "en jättefantastisk chans" och att jag "inte hade något val" och att jag "måste ta vara på det här nu" och allt vad det var hon lyckades kläcka ur sig för skit. Jag stod däremot klar och tydlig vid min ståndpunkt "Nej jag behöver inte denna typ av stöd. Jag klarar mig själv och har som sagt var redan blivit godkänd att söka en valig lägenhet. Det är bara en tidsfråga innan jag får det." och då kläckte hon ur sig att "Det vet man aldig hur lång tid det kan ta. Du får här bra chans och ett bra boende med en gång. Du kan flytta imorgon om du så vill. Det finns en lägenhet ledig hos dom redan nu" men jag vägrade godkänna detta beteendet och sa vänligt men bestämt främst till tanten från stadsmissionen att "Nej jag är lessen. Jag är övertygad och säker på att det är jättefint hos er men det är helt enkelt inget för mig. Det finns dom som behöver det betydligt bättre än mig och om inte annat så berövar jag någon människa en chans till ett bättre liv som har stora missbruksproblem och så vidare en möjlighet till ett bättre liv." och hon verkade vara förstådd med detta och jag tänkte väl att det var nog med detta.

För säkerhets skull ringde jag till min gode man direkt efter mötet var avslutat och sa som det var att jag nästan blivit tvingad att bo på detta stället och berättade om vad det var typ av boende. Han blev rätt så ilsken av sig och skulle ta ett snack med myndigheterna. När han senare under våren pratade med dom så hette det "nej men han måste ta detta boendet." och liknande skitsnack. Men efter några månader dök det däremot mycket riktigt upp en vanlig lägenhet och jag fick flytta dit efter att ha sett den och sen stod jag bara ut med att ha tillsyn att dom kom och kollade till att jag städade och skötte lägenheten i c:a 1 ½ års tid och sen fick jag ta över kontraktet. Självklart drog dom ut på det lite grand eftersom dom ville ha koll på mig och t.o.m. försöka ha kvar tillsynen men till slut hade dom inget val. Ett avtal är ett avtal och jag fick skriva på förstahandskontrakt för lägenheten. Några månader efter jag gjort det sökte jag mig en helt annan lägenhet i en kommun i Bohuslän miltals bort från kommunen jag hela tiden bott i som låg i Västergötland och startade på så sätt ett liv fritt från gruppboende och tillsyn. 5 ½ år verkligt helvete var över för mig och jag fick bevisat för mig själv om inte annat att man inte ska ge upp utan bara kämpa så kommer det gå bra till slut. Låt inte soc trycka ner er och köra över er utan stå upp för er själva och låt er inte bli behandlade som skit.

Och en sak till Fuck Västergötland, när jag bodde hemma bodde jag i Bohuslän och hade så gjort i nästan 17 år innan jag bodde på dessa ställen i 5 ½ år i Västergötland innan jag nu äntligen flyttade tillbaka till vackra underbara Bohuslän.

Jag föddes i Västergötland en vårdag 1982. Sen bodde jag kvar i detta landskapet tillsammans med mina föräldrar på 2 olika adresser fram till den 1 oktober 1986 då vi gemensamt flyttade till Bohuslän. Jag bodde i Bohuslän i resten av min uppväxt och hela min skolgång på 3 olika adresser fram till den 29 september 2003 då jag flyttade hemifrån till en lägenhet i Västergötland. Jag bodde på sammanlagt 3 olika adresser i Västergötland under c:a 5 och ett halvt års tid innan jag flyttade tillbaka till Bohuslän den 1 mars 2009.

Västergötland 6 maj 1982-30 september 1986, 1609 dagar
Bohuslän 1 oktober 1986-28 september 2003, 6207 dagar
Västergötland 29 september 2003-28 februari 2009, 1980 dagar
Bohuslän 1 mars 2009-"




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar