Sopa konflikter och problem under mattan. skylla på individen -undkomma ansvar!

Sopa konflikter och problem under mattan. skylla på individen- undkomma ansvar!

"Diagnoser är ett påfund som man uppfunnit för att kunna skylla problem och konflikter som sker ute i samhället på enstaka individer! Det är samhällets sätt att skjuta ifrån sig ansvaret på individer.


Istället för att samhället ska ta tag i mobbning och annan diskriminering så säger man att "det där var inte mobbning - det där var hans störning/diagnos!!!"

Sen finns det säkert scizofreni osv.. Men diagnoser som autism/asperger/autistiska drag eller ADHD ges ut alldeles för lättvindigt och godtyckligt idag.. Ofta för att stryka över problem och sopa samhällets ansvar under mattan."

tisdag 23 april 2013

Neuropsykiatriska diagnoser och synen på dem 1- Det är inte Victor Nygren som det skrivits om sedan min flytt hemifrån!


Källa:

"Neuropsykiatriska diagnoser har under senare år fått stor uppmärksamhet i tv och tidningar. Medvetenheten om funktionshindret har ökat i samhället i stort men det finns trots det stora kunskapsluckor bland professionella yrkesutövare inom såväl skola, psykiatri, socialtjänst m.m. I den offentliga debatten framförs till och med åsikten om att neuropsykiatriska funktionshinder som t ex DAMP inte finns.

Diagnostisering ifrågasätts med motiveringen att diagnoser stämplar och stigmatiserar. En del menar att diagnosen ställs alldeles för lättvindigt. Få torde dock ställa upp på det sistnämnda påståendet, ofta får föräldrar och vuxna med egen problematik kämpa hårt för att överhuvudtaget få hjälp. Detta faktum har även handikappombudsmannen (HO) uppmärksammat. I en lägesrapport till regeringen skriver HO att för de flesta familjer blir vardagen en kamp för att övervinna hinder. Föräldrar beskriver ofta en tudelad kamp - kampen att få information om rättigheter och därefter kampen för att få de insatser man är i behov av.

Det som vi i dag kallas "neuropsykiatriska svårigheter" har alltid funnits. De finns i alla kulturer och i alla samhällsklasser. När svårigheterna övergår till att bli funktionshinder och handikappande har till viss del med sammanhanget och miljön att göra."

Agentens synpunkter kring ovanstående text:

Jag anser att vissa diagnoser inte finns. Att diagnoser är ett sätt att stämpla och ringa in folk med annorlunda beteende och sedan utesluta dem från samhällsgemenskapen med denna diagnos/stämpel. Detta för att möjliggöra negativ särbehandling och ren diskriminering av den som fått en diagnos stämplad i pannan, ofta kallas detta för "hjälp". Alla människor är olika, och vissa mer än andra. Vissa diagnoser finns så som scizofreni och psykopati, det ser man klart och tydligt i det verkliga livet att de som lider av dessa diagnoser har stora problem. Men Asperger eller Autistiska drag är diagnoser som man kan ifrågasätta, det kanske också är därför som Asperger har tagits bort idag väldigt nyligt dessutom. Vanlig Autism däremot är ett problemtillstånd eftersom personer med autism inte förstår sig på folk på samma sätt som andra, de har ju svårt att förstå känslor hos andra personer osv vilket gör att den diagnosen kan vara vettig att ha kvar. Drag av en diagnos känns dock väldigt tveksamt..

När det gäller ADHD/DAMP så är det ju uppenbart att personer som fått denna diagnos har ett hetsigare humör än andra och oftare tar till knytnäven än andra. Men frågan är om dessa personer ska klassas genom en diagnos? Det kanske bara är mer testosteron i dessa personer eller något annat liknande förhållande som förorsakar det lättaggressiva beteendet. Att stämpla folk med diagnoser är i grunden bara ett maktmedel som myndigheter har för att få bort oönskade oppositionella eller andra oönskade individer ur samhällsgemenskapen så att de kan behandlas på ett dåligt sätt i sitt eget hem eller på en institution.
Med dåligt sätt menar jag att personer med diagnoser behandlas inte som vanliga svenskar utan de får ett "kontrollerat liv" där andra ska kontrollera och diktera allting åt dem. Det känns nästan som att vara inlåst när man är hemma i sin egen lägenhet eftersom att man inte får besluta om något i lägenheten och måste ha personal.. Så det är därför inte så stor skillnad på att vara inlåst på en institution som rättspsyk jämfört med att vara påtvingad att bo i ett LSS-boende där personalen eller socialtjänst/liknande myndighet sätter reglerna. 

Den enda skillnaden är att du är fri att gå ut om du bor på ett LSS-boende medans det är utegångsförbud förutom vid vissa tillfällen under dagen på rättspsyk. Är du rullstolsbunden eller gammal så kan du dock inte nyttja friheten att gå ut eftersom hjälpen är så dålig nuförtiden, vilket innebär att de riktigt handikappade och gamla invånarna på äldreboenden och LSS-boenden inte kommer ut särskilt ofta och därför i praktiken är fångar i sina egna hem. Jag kände mig som en fånge i mitt eget hem, eller iaf som bakbunden då jag inte kan säga upp lägenheten eller flytta (enligt de mänskliga rättigheterna har jag rätt till det även som diagnosticerad/handikappad) då detta ligger på förvaltaren att besluta om vilket strider mot FN-konventionen. Nu hade jag SOL-team vilket är bättre än LSS-boende, men det var fortfarande i andrahand som jag hyr min lägenhet vilket innebär att jag inte får sätta alla reglerna. Så lite fängslande är det att inte få styra och ställa i sitt eget hem, och det är i dessa situationer man hamnar när man får diagnoser.

Det är således helt rätt att diagnoser ifrågasätts just för att de FAKTISKT stämplar och stigmatiserar. Diagnoser ställs ibland precis som det står i texten, alldeles för lättvindigt. Den personal som ställer diagnosen från början kanske gör en utredning. Men sen så ändras den ursprungliga diagnosen väldigt lätt till en liknande diagnos av någon obehörig och efter det så skriver framtida utredare bara av det som en gång ändrats felaktigt. Det finns också exempel på när man hör en massa folk och drar förhastade slutsatser vad gäller diagnoser, helt utan att höra den som skall diagnosticeras. Att diagnoser ges ut för lättvindigt kan orsaka många och stora problem i framtiden för den som diagnosticerats. Just för att Sverige tror att alla med en diagnos behöver särbehandlas negativt för att de ska kunna "bli som alla andra".

Jag har alltid ansett att man kan inte behandla två personer olika och tro att de blir likadana.

För det första så är ju alla individer olika på sätt och vis, ingen är exakt lik någon annan. För det andra så behöver det faktumet inte innebära att det är så stora skillnader att man behöver särbehandla vissa individer negativt. Jag blev alltid uppfostrad som alla andra svenskar av mina adoptivföräldrar och det gäller även för min tvillingsyster, och detta slutade inte när BUP gav mig eller henne diagnoser.. Den enda skillnaden efter att jag fått diagnoser på BUP var att jag hade lite kontakt varje vecka med en socialpedagog med start 07 någon gång då det var en del konflikter på stan med mig och andra ungdomar, men i övrigt umgicks jag med vanliga svenskar och fortsatte att göra saker på min fritid som vanliga svenskar. T.ex. spela World of Warcraft. Jag gick även på vanlig folkhögskola som många andra vanliga svenskar.

Som ni ser så behöver man inte bli behandlad annorlunda för att man stämplats som annorlunda av personal på Barnpsyk under tonåren. Tyvärr så har myndigheterna i Sverige ovanan att ALLTID särbehandla och "hjälpa/förtrycka" de som stämplats med diagnoser. Jag kan som individ ifrågasätta diagnoserna som sådanna, men oavsett om de är riktiga eller ej så behöver inte domstol och andra särbehandla mig enbart för att jag har dessa diagnoser. Mina adoptivföräldrar särbehandlade mig inte och jag har uppfattats som en helt normal och vanlig svensk av de flesta genom hela mitt liv. Jag har även bilden av mig själv som fullt normal och den ändrar jag inte för att myndigheterna vill det, oavsett vilka diagnoser BUP skrev att jag led av så går jag efter den jag varit i 19 år och inte efter någon påhittad diagnos även om vissa saker kan stämma sett till mitt beteende vid olika tillfällen. Jag är fortfarande van att tas som en av alla andra svenskar och det är så jag vill fortsätta att bli bemött och tagen som. Jag vill vara en vanlig och normal svensk, precis som jag var en vanlig och normal svensk i 19 års tid. Om jag har lidit av diagnoser och egentligen aldrig varit normal är oväsentligt, det som är väsentligt är att jag är van med att bemötas och bli behandlad som en normal svensk medborgare och det vill jag inte att det skall förändras!! Då förstörs hela min självbild som jag byggt upp under hela mitt liv..

SOL-team, förvaltare och annan handikapphjälp passar inte in i min självbild eftersom att jag är van vid så kallad normal behandling och de tidigare nämnda hjälpinsatserna ges inte ut till normala individer. Man kan säga att den riktiga Victor Nygren dog i samband med flytten hemifrån år 2009, när man slutade att behandla mig som alla andra svenskar. Min kamp mot myndigheterna är därför ett försök att återupprätta mig själv som en fullt normal människa utan behov av handikapphjälp, en människa som bara behöver samma typ av hjälp som ges till vanliga svenskar och den hjälpen stavas pengar.
Jag kan leva med mina diagnoser men jag kan inte leva som en handikappad för resten av mitt liv, jag såg alltid fram emot att flytta hemifrån och gå min egen väg i livet.. Det var inte alls meningen och strider mot mitt öde att  jag ska följa någon annan. Jag skulle faktiskt leda mig själv till storhet inom politiken, inte bli förvaltad och allt vad det heter.. Aja, att man har en diagnos innebär inte att man måste särbehandlas negativt vilket föräldrarna har bevisat genom hela mitt liv, så diagnoserna behöver inte strykas bara all särbehandling försvinner, då blir jag nöjd.

Beslutanderätten ska vara min och ingen annans när det gäller mig och mitt liv. Jag ska inte följa någon annan utan leda mig själv som det var tänkt. Som det hade blivit om inte Barnpsyk utrett mig vilket var det stora felet. Det man inte vet mår man inte dåligt av, och jag hade gärna lurat mig själv och alla andra att jag var helt normal före att få en diagnos stämplad i pannan.

Man kan säga att jag som myndigheterna ser på det hela har lurat mig själv, föräldrarna har lurat sig själva och mig och min syster att vi är som alla andra, och behandlat oss därefter. 
Min åsikt är nog mer att myndigheterna med diagnoser försöker lura andra inklusive mig och min familj att jag och min syster inte är som alla andra, något vi har varit hela våra liv.

Och jag dör normal eller lever normal, men jag kommer inte att leva som en handikappad.. Det var inte det liv jag ville leva, är det kraven för att få leva så finns det en annan utväg som jag gjort glasklar för föräldrarna. Då jag inte adopterades hit för att få ett handikappliv, jag adopterades hit för att få ett normalt och värdigt liv.- Vilket jag fick upp till 19 års ålder av mina adoptivföräldrar, men som myndigheterna har bestulit mig på i samband med min flytt hemifrån! Och föräldrarna bär skulden som inte gjorde klart för SOC och andra att de skall behandla mig som en normal individ, inte som en handikappad. Iaf inte ge mig mer handikapphjälp är pengar.

Mina föräldrar kan inte i samförstånd med skola, släkt, och andra i samhället utom BUP behandla mig och min syster som alla andra normala svenskar i 19 års tid och dessutom med millimeterrättvisa från föräldrarnas sida, och sen vid flytten hemifrån tro att vi ska rätta oss efter förändringen till en handikappads livssituation, en livssituation där orättvisor sker hela tiden eftersom det är orättvist när vanliga svenskar får göra saker som "handikappade" med förvaltare inte får. Är man dessutom van att höra till grumen "vanliga svenskar" så är det extremt kränkande och förnedrande.. Sen är jag ju inte handikappad men de har behandlat mig som en sedan jag flyttade ut som 19 åring och jag är 23 idag,

Det är inte Victor Nygren som det skrivits om sedan min flytt hemifrån, och som ska lida av massor av diagnoser samt har haft assistent större delen av skolgången m.m. (myndgheterna har uppdiktat en handikappversion av mig där de påstår massor av skit som aldrig inträffat i verkligheten som assistenten t.ex. och sen tror okunniga maktmänniskor på denna uppdiktade bild av mig), Victor Nygren var aldrig handikappad och var som alla andra, Victor Nygren var helt normal och bemöttes helt normalt.. Victor Nygren klarade allt på egen hand och gick sin egen väg utan stödpersoner eller andra runt omkring sig, Victor Nygren kommer aldrig att acceptera en förändrad livssituation till handikappstatus. Döden är mer lockande då. ->

(Känner inte igen mig själv i den bild som myndigheterna läst in sig på, BUP har skrivit en journal och Vuxenpsyk har skrivit en påföljande journal. Allt är inte fel i journalerna, långt ifrån.. Men sammanfattningsvis så blir det en annan människa man läser om med alla de existerande felen. Jag känner inte alls igen mig när de skriver att jag gått på särskola (Vuxenpsyk) eller haft assistent hela skolgången (Barnpsyk) vilket aldrig inträffat. Och diagnoser verkar också helt felaktiga sett till hur jag minns mig själv, marginell mental retardation t.ex.)

-> Det borde föräldrarna ha insett... Om Victor Nygren varit handikappad hela livet eller är handikappad, ja, då kan man ifrågasätta varför han klarade skoluppgifterna utan problem och fungerade hela vägen upp till högstadiet i årskurs nio utan större problem än någon annan småbråkig unge. Mycket kompisar, lekte ute och inne, var som alla andra och skillde sig ej från mängden mer än att han bråkade lite oftare på Östteg än andra i hans klass. Ofta på grund utav andra äldre elevers ret då.. Och när Victor Nygren skulle utredas på mellanstadiet så tyckte man att "han är normal så det finns ingen anledning att utreda honom", detta tyckte klassläraren också..

Sen att det kan ha skett vissa konflikter i samband med mobbing, bråk osv är ju helt normalt. Om jag nu har några diagnoser som till exempel "Autistiska drag: Icke verbala inlärningssvårigheter" så kan det kanske förklara mitt annorlunda utagerande i samband med bråk (att kasta en mössa med kiss kanske inte är det vanligaste sättet att agera på vid en uppkommen konflikt) men i det stora hela så skulle vem som helst ha gått i taket om de blivit utsatta för det jag utsattes för. Det var väl just hur jag agerade som skillde sig från det vardagliga, att jag tog till lite annorlunda motaktioner.

En pesron hade i normala fall gett den andra parten ett knytnävsslag, jag kissade i en mössa och slängde den mot honom. Okej, det var lite annorlunda agerat, men i det stora hela så var det en normal reaktion att svara på oförrätten det innebar när en annan elev slänger sönder något som man äger genom att slänga prylen på ägaren, vilket dessutom lär ha gjort lite ont. I samtliga fall där jag bråkat så har andra parter gjort saker också, så det är tydligt att det inte var jag som var psykiskt störd och bara slänger mössor med kiss på folk på grund utav impulssvårigheter och liknande förhållanden. Det fanns alltid ett bra motiv..

Det är i alla fall felaktigt att "få personer" ställer upp på påståendet att diagnoser ges ut för lättvindigt. Uppenbarligen så stödjer jag den synpunkten och det finns garanterat fler. 

Som det nämns i slutet av informationen så har neuropsykiatriska svårigheter alltid funnits och det finns i alla klasser i samhället. I mitt fall blev de aldrig handikappande, men nötter har ändå använt diagnoserna som ställts i syfte att ge mig hjälp jag inte ville ha. Jag skriver dock under på det som står.


Mer kommer senare.







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar