Sopa konflikter och problem under mattan. skylla på individen -undkomma ansvar!

Sopa konflikter och problem under mattan. skylla på individen- undkomma ansvar!

"Diagnoser är ett påfund som man uppfunnit för att kunna skylla problem och konflikter som sker ute i samhället på enstaka individer! Det är samhällets sätt att skjuta ifrån sig ansvaret på individer.


Istället för att samhället ska ta tag i mobbning och annan diskriminering så säger man att "det där var inte mobbning - det där var hans störning/diagnos!!!"

Sen finns det säkert scizofreni osv.. Men diagnoser som autism/asperger/autistiska drag eller ADHD ges ut alldeles för lättvindigt och godtyckligt idag.. Ofta för att stryka över problem och sopa samhällets ansvar under mattan."

onsdag 18 april 2012

Några av mina diagnoser har ändrats med tiden eller skrivits ned på grund av missuppfattningar, här är min förklaring till varför jag inte anser mig själv socialt efterbliven eller känslokall bl.a.!! (Diagnoser från 05 -2012, bakgrundsfakta från 95 och framåt)!

Till vänster: Jag på bortamatchen i Skellefteå med hejarklacken Red Roses! Till höger: Jag tog bilden, vänner i en av stugorna där vi bodde utan vuxna närvarande på ett träningsläger i friidrott våren år 2005!


Jag hade kontinuerlig kontakt med Bup efter strul hemma under årskurs 8 och 9, detta strul berodde på problem i skolan under denna tid med andra elever samt depressioner över saker som låg långt tillbaka i tiden, Bup - kontakterna höll på fram tills jag blev myndig vid 18 års ålder och jag hade då haft kontinuerliga samtal med Per Höglund (tror han hette så) två gånger i veckan i några år. Jag genomgick flera olika sorters tester och försök och detta pågick under flera veckor. Det var i grund och botten föräldrarna som låg bakom all den här kontakten då de ville ha ett slut på tjafsen hemma som berodde på depressioner och mobbing på skolan från vissa elever under årskurs 9 (Det var inte bara jag som var bråkig hemma, min syrra var det mer ofta än mig även om jag kanske var mer våldsam mot prylar när jag blev arg)!

Som resultat av alla samtal med mig och mina föräldrar och tester framkom att jag led av följande diagnoser: depression, tvångssyndrom, drag av autism och marginal mental retardation. Vissa saker har missuppfattats av det som mina föräldrar har sagt i samtal med BUP - personal. Förutom detta så har jag lidit av sjukdomen diabetes sedan sportlovet i årskurs 8 under mars 2005. Som svar på depressionen så skrevs Zoloft ut till mig, ett antidepressivt preparat/medicin. Jag har tagit Zoloft sen dess. I början tog jag en tablett, sedan utökade jag till två st och sen efter att ha tagit det i några år så minskade jag till en tablett igen för att slutligen året år 2010 sluta med att ta tabletterna helt under vissa perioder. 

Anledningen till detta var att jag ansåg risken minimal att bråk med föräldrarna skulle uppstå när jag inte längre bodde hemma samt inte längre hade samma jobbiga skolsituation som i 9an.

Mina SOC-pedagoger Stefan och Janne har felaktigt påstått att jag lider av diagnosen asperger, de fick för sig att diagnosen ''drag av autism'' är samma sak som asperger. 

En dag när jag träffade Stefan under 07 - 08 så visade han mig en film om folk med diagnosen asperger. Han förväntade sig sedan att jag skulle känt igen mig samt att jag skulle vilja tacka ja till att fara på ngt ställe och träffa andra aspergare ''som var som mig''!

Jag kände inte igen mig i filmen! Vissa av personerna kunde inte förstå sociala grejer som jag förstår (har problem med att förstå tjejer men inte killar), vissa kunde inte uttrycka sig bra i skrift eller muntligt/verbalt vilket jag kan, jag är faktiskt väldigt bra på det och särskilt i skrift! (Jag skriver fult för hand men på en dator går det väldigt bra, jag uttrycker mig minst lika bra för hand men det blir svårare att läsa), vissa på filmen var helt socialt efterblivna vilket inte jag är och slutligen så påstods det att man som aspergare inte kunde känna några känslor för ngn annan än sig själv vilket jag faktiskt kan! 

När jag har en riktig vän är jag hur schysst som helst och ställer alltid upp! Jag har bland annat lånat ut spel och mangaserier till mina kompisar i det förflutna så att de sluppit att köpa serierna och spelen själva, jag for till och med hem till dem ibland bara för att de skulle få läsa den senaste DBZ - pocketen, så jag är en bra vän som tänker på mina vänner och inte enbart på mig själv! Jag var också väldigt bra som kompis när vi lekte kurra gömma med dunk ute, spelade spel/såg på film inne eller gjorde annat. Jag som hade många vänner tills jag blev 16 år.  Efter incidenten på TC så bröt en del gamla vänner med mig men innan dess så hade jag många vänner. Andra hittade ju nya vänner på grund utav att man hamnade i nya klasser under högstadiet.. 

Jag tränade friidrott och var väldigt bra i vissa grenar så som sprint och längdhopp. Tränade från årskurs 4 - 8 och slutade i samband med att jag fick diabetes. Jag vann många DM och var även med i ett skol-SM och två andra stora tävlingar. Jag var på många träningsläger helt själv och hade väldigt lätt för att umgås med de andra samt för att träffa nya människor. Fick många nya vänner på dessa träningsläger och tävlingar. Jag hade större frihet som 14-15 år än vad jag har idag som 22 år... På de vanliga träningarna var vi ett sammansvetsat gäng som tränade under IFK-Umeå. Jag hade inga som helst problem med det sociala samspelet! 

Jag hade inte heller några som helst problem med det sociala samspelet på skolan under denna tid under årskurs 7 - 8. Jag var populär på skolan Tegs Central under framför allt årskurs 8 där jag fick många nya vänner från den högre årskursen (jag gick med elever födda 90 men jag är född 1989 i december så de nya vännerna var egentligen jämngamla med mig). Det faktum att jag gick med 90or och inte 89or gjorde mig deprimerad då 90talisterna var mindre bra vänner enligt mig som inte vågade backa en när det blev bråk osv.. Mina vänner på skolan under denna tid var de elever födda 89 som jag gick första året i förskolan med, jag hade ju ansetts för omogen för att börja skolan med dem och detsamma gällde för min tvillingsyster. Detta hade berott på att jag och min tvillingsyster hade varit extra små som bebisar enligt föräldrarna. Helt galet tyckte jag.. 

I alla fall så åkte vi på ishockeymatcher och medverkade i hejarklacken Red Roses under denna tid, TEGS elithockeylags  hejarklack. Jag var omåttligt populär i klacken då jag hade feta afrofrillan!  

Ännu en gång hade jag inga som helst sociala problem när det gällde samspelet med de andra! Jag var en av dem som skrek mest på matcherna och var ofta hes och utan röst efteråt.

Jag minns särskilt när vi for till Skellefteå på bortamatch och stöttade TEG i matchen mot Skellefteå AIK. TEG förlorade och vi i Red Roses ansågs omogna som skrek omogna ramsor om AIKs spelare samt domaren.. 

Vi var över 50st pers, 89or enda upp till folk födda 86. Efter matchen gick alla i klacken med TSK-flaggor på marsch rakt genom Skellefteå, blockerade vägarna, några äldre i klacken blev gripna, men majoriteten av oss klarade oss helskinnade till donken där en kille klädde av sig naken och sprang ut (det var i november år 2004 och det var snö ute), alla sprang efter med flaggor och megafon. Kort sagt, jag var inte mer omogen än de andra och jag förstod lika mkt socialt som de andra. 

Jag kan ta upp många fler exempel på när jag umgåtts med andra människor utan sociala svårigheter. Det jag haft svårt med socialt är att förstå mig på tjejer! 

Att jag är känslokall och utan känslor för andra människor stämmer inte heller.

När jag blivit kär i någon tjej har jag ställt upp för henne, tänkt på henne, funderat på vad jag kan göra för att imponera på henne.. Kort sagt, jag har haft känslor för tjejen.. Under senare år har känslor för tjejer tyvärr förblivit obesvarade eller utnyttjade men jag kan ta ett exempel från när jag var liten:

Min tvillingsyster hade den här tjejen som hon alltid umgicks med (född 90) och jag umgicks under denna tid oftast med den här tjejens lillebror (född 91), jag blev förälskad i den här flickan och på ett barnkalas där jag bjudit in massa killkompisar och syrran massa tjejkompisar så bjöd jag in den här tjejen på mitt rum. Det skulle jag inte ha gjort utan känslor för henne. Jag skrev även ett kärleksbrev vilket hon besvarade och vi var i stort sett ihop, men vi höll detta hemligt för syrran och våra respektive föräldrar. 

Jag minns särskilt ett tillfälle när jag kom hem till den här tjejen och hon var ensam hemma! Vi gick in på hennes rum och låste dörren och sen la vi oss i hennes säng. Vi var ju bara barn så vi behöll kläderna på men jag minns att jag la mig över henne och sen frågade hon mig vad jag ville göra och jag frågade henne vad hon kände för! 

Det blev kramar, pussar och fina ord samt att vi låg över varandra med kläderna på! Detta är ett bevis för att jag kunde och kan känna känslor för andra människor. 

Att det blivit lite kärlek på äldre dar beror på att tjejerna nobbar mig. Under den tiden när jag var mindre så brukade tjejer besöka mig och fråga om råd om hur de borde klä sig och sånt. Jag var oblyg på den tiden och hade inga problem med att pussa eller kyssa ngn.

Jag kan alltså känna känslor av sexuell karaktär för tjejer/kvinnor, känslor av vänskaplig karaktär för vänner av båda könen och jag känner även av känslor för mina föräldrar och morföräldrar. 

När jag var 3 - 6 år vinkade jag alltid av pappa när han for till jobbet, lyssnade på godnatt-bön (fadervår) samt kramade honom innan jag skulle sova! Jag blev alltid glad när jag fick någon leksak men sur ifall syrran fick något men inte jag. Syrran blev också sur när jag fick ngt men inte hon. För att undvika tjafs så har våra föräldrar alltid varit rättvisa, vi skulle få lika mkt. 

När vi var små handlade det om lika många godisar eller leksaker, priset sket vi i! Nu när vi blev tonåringar och fram tills idag har det istället handlat om hur dyra sakerna varit.

När jag fick en moped när jag fyllde 15 år under 2004 för 12500kr (den var på rea och kostade egentligen 15000kr) och syrran fick en synt för 3000kr så skrek och gapade hon om det tills föräldrarna köpte en filmkamera för 8000kr till henne också.. Ett exempel på att det var pengarna som blev väsentligt och inte längre antalet grejer..

Ett annat exempel på det var under sommaren år 2009 när jag fick en 42t LCD TV av farsan samt en speldator för totalt 27000kr (detta istället för bil och körkort), då blev syrran förbannad och föräldrarna kände sig till slut tvungna att köpa en TV till henne också plus en ny filmkamera för 10000kr då den gamla gått sönder.. Oftast så har det varit jag som fått ngt och sen så har syrran blivit arg och fått ngt för samma summa, men när vi var små hände det att jag blev sur när hon fick en leksak och inte jag. Det var dock längesedan. Jag är den mest mogna av oss två.

I alla fall så gillade jag mina föräldrar när jag var liten. Jag sa även ''jag älskar dig'' till farsan innan jag la mig för att sova och på den tiden menade jag det.

Mellan sexårs första året (gick ju två år på sexårs när man egentligen bara ska gå ett år där, det var dagis man gick på de fem första åren) och årskurs fem så var det ibland kyligt mellan mig och föräldrarna men i grund och botten så gillade man dem och hyste varma känslor för dem.

Kylan berodde på alla de tjafs som skedde på lågstadiet och under de första två åren av mellanstadiet, jag blev retad av äldre elever på skolan, främst från de födda 88, jag gick med 90or.

Förutom problemen med äldre elever på skolan som ledde till samtal med rektorn osv (jag togs ofta in till rektorn för att jag blev så vild när jag blev arg, gick under öknamnet ''Tigern'' på den tiden, syrran kallades "lejonhonan") så hade jag under första året på sexårs haft en vän som var i stort att likna vid en bästis, detta hade inte varit möjligt om jag varit efterbliven socialt. Hade utöver denne "bästis" även en hel del polare från kvarteret på TEG där jag växte upp. Dessa var man hos varje dag när man var ledig och det sågs på filmer, spelades dataspel, spelades tv-spel, lektes olika lekar som vattenkrig eller lekar med plastpistoler.. Ja, jag var som alla andra när jag var liten. Vi lekte även med plastfigurer av Batman, Spiderman med mera. 

Allt detta ovan bevisar att diagnoserna marginell mental retardation och asperger förmodligen är fel.. Även om jag har asperger så bör det inte vara en ursäkt till ett förvaltarskap eftersom att alla andra aspergare inte har förvaltare.. Marginell mental retardation stämmer ej!    

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar