Sopa konflikter och problem under mattan. skylla på individen -undkomma ansvar!

Sopa konflikter och problem under mattan. skylla på individen- undkomma ansvar!

"Diagnoser är ett påfund som man uppfunnit för att kunna skylla problem och konflikter som sker ute i samhället på enstaka individer! Det är samhällets sätt att skjuta ifrån sig ansvaret på individer.


Istället för att samhället ska ta tag i mobbning och annan diskriminering så säger man att "det där var inte mobbning - det där var hans störning/diagnos!!!"

Sen finns det säkert scizofreni osv.. Men diagnoser som autism/asperger/autistiska drag eller ADHD ges ut alldeles för lättvindigt och godtyckligt idag.. Ofta för att stryka över problem och sopa samhällets ansvar under mattan."

söndag 22 april 2012

Angående skolåren ( årskurs ett till nio inklusive förskolan) och de konflikter som fanns då både på skolan och i hemmet! Sammanfattar allt med vänner under dessa år! (1995-2005)!

Jag i klass 7F i programet som klassen medverkade i!


Under det första året av två på sexårs så hade jag en kompis som man kan likställa med en bästis, här följer en kort sammanfattning om vår historia under denna tid:

"Vi brukade ringa varandra nästan varje dag, han visade mig Stjärnornas Krig för första gången, så fick min fascination för Star Wars och Darth Vader då (gillar fortfarande dessa filmer), han visade mig Jurassic Park, Jumanji och James Bond : GoldenEye för första  gången också, den sistnämnda gav mig mardrömmar (xenia stryper en kapten med benen under en sexakt och han faller ut från ett skåp). Hemma hos mig fick jag bara se tecknat (vi var 6 år) så vi var oftast hos den här killen som fick se både 11 och 15 års filmer, Star Wars hade 15 års gräns på de äldre VHS filmerna förövrigt.  Jag fick även upp ögonen för dataspel hos honom, hemma hos mig fanns bara en Windows 95 utan spel..

Hur som helst så saboterades denna vänskap när jag blev tvungen att gå ett år till på förskolan. Den höll ytterligare ngt år men sen blev jag retad av den gamla klassen för att jag ofrivilligt tvingades gå om ett år.

Visst fick jag nya vänner bland 90orna men ingen bästis som den tidigare killen.. Detta kunde leda till bittra tankar om mina föräldrar för deras vårdslösa beslut om att jag och min tvillingsyster skulle gå om ett år och vänta med att börja skolan.. (Dessa bittra tankar kom flera år senare när man kunde gå runt och tänka att om man aldrig gått om ett år så hade allt varit mycket bättre och man hade fortfarande haft en riktig bästis, något jag inte hade med de födda 90). Istället för en riktig bästis så hade jag flera vanliga och bra kompisar (inte lika bra så klart, de hade ju även andra vänner), och några som jag var lite mer med än andra.

Tyvärr för mig så hade dessa vänner födda 90 så många andra vänner att det bara var jag som såg en av dem som min bästis, sen såg flera andra samma person som deras bästis så det höll inte.. Och 90 orna vågade aldrig lägga sig i ett bråk mellan mig och äldre elever under låg och mellanstadiet, något som var vanligt bland de födda 89. De backade varandra och därför kändes det förjävligt att jag inte gått med dem istället för jag hade behövt deras backup samt att bästisrelationen under första året på förskolan var äkta.. Det var liksom vi två i stort sett oavbrutet hela året, några gånger var man med andra.

Mina föräldrar hade trott att vänskapen skulle bestå ändå men en normalt funtad person inser att så inte blir fallet i en ålder när de som gick första klass kallades för '''ettakladdare'' och andra årskurseer för andra liknande öknamn. Det var inte status att umgås med mindre individer och först på högstadiet blev sådant accepterat. Jag var inte mindre men gick i en klass för mindre och för det blev jag utstött av de gamla vännerna.. Naturligtvis blev man sne på detta vilket kunde leda till sura tankar om föräldrarna och deras beslut men i grund och botten gillade man ändå dem då de var ens föräldrar.

Årskurs fem och sex blev lugnare år än de tidigare åren på skolan då de retfulla 88orna lämnat skolan, visst blev det ngt enstaka bråk med ngn snubbe i klassen även i femman men det var i stort sett ett lugnt år. Under alla dessa år mellan andra året på förskolan och årskurs sex så hade man ett gäng kompisar som man umgicks med, men ingen riktig bästis. Relationen med föräldrarna var dock normal under denna tid. Jag tyckte inte mindre om mina än andra. Däremot kände man sig ibland annorlunda än de andra för att man för det första var mörkhyad (adopterad) och alla andra utom syrran var vita (är uppväxt på TEG) och det kunde få en att må dåligt ibland, detta på grund utav att man blev retad av äldre ibland och kallad neger eller svartskalle samt att man har kortare stubin än vad etniska svenskar har (gäller både mig och min syster, rasbetingat tror jag) och blev vildare än etniska svenskar vid raseriutbrott, detta ledde till att det oftast blev oss lärarna tog in, för  det andra så var vi ''de där'' som ''fick gå om förskolan ett år för att vi var så bråkiga'' enligt de som retades med mig och min syster. Trotts att anledningen egentligen var att vi varit extra små som bebisar samt att vi var väldigt barnsliga och ville leka. Extra små som bebisar innebär inte att vi föddes för tidigt och var efterblivna.. Det innebar enbart att mina föräldrar tyckt att vi varit mindre än andra bebisar när de tog emot oss. Detta beror ju på att svenskar är en större folkgrupp och svenska bebisar är således förmodligen större än Brasilianska bebisar.. Jag är ju kortväxt i jämförelse med en svensk man.

Klassen hade dessutom varit på över 33 st pers om vi gått kvar så genom att låta oss gå om så slog de två flugor i en smäll.

Årskurs sex var ett lugnt år utan bråk och med skolresa och allt. Alla åren från sexan till 9an var utan bråk, först i 9an blev det bråk igen.. Dock så förekom det tjafs hemma under årskurs 7 - 8 mellan mig och min syster om vem som skulle sitta vid den nyaste datorn samt mellan mig och föräldrarna angående klassen i 7-8an.

Det var ju så att efter årskurs sex så började man en ny skola med nya klasser och den gamla klassen splittrades.. Man fick med sig fem stycken personer från gamla klassen varav en från varje kön var ngn man önskat att hamna i samma klass som.

Jag fick med mig tre tjejer och en kille. Två av tjejerna var vanliga tjejer från den gamla klassen som man bara umgicks med när vi samlades för att leka kurra gömma med dunk eller liknande. Den tredje tjejen var en tjej jag valt och som jag var förälskad i, vi båda gillade japanska serier (manga) samt tv-spel.

Vi hade umgåtts sedan årskurs fyra då hon och hennes kompis och jag och mina kompisar alla gillade pokemon och allt som hörde till inklusive korten, TV-serien, gameboy-spelen samt Nintendo 64 spelen. Den här tjejen gillade mig som kompis, lånade serier av mig och umgicks med mig då och då men besvarade tyvärr aldrig mina känslor för henne kärleksmässigt. Hon bytte klass i 7an efter en termin då hon kände sig utstött av de andra fotbollstjejerna i klassen. Detta tyckte jag mindre bra om..

Av de killar jag valt hamnade jag med en kille som både gillade sport och tv-spel. Tyvärr så hade personerna jag såg som mina bästa vänner antingen valt andra eller en speciallinje.. Så det blev den här killen, mitt tredjehandsval.

Den här killen var en kille som jag oftast var ute och lekte kurra gömma med dunk med (tills halva terminen av 8an gått) men vi lirade även Donkey Kong Country hos honom eller StarCraft lan hos mig, två då klassiska spel, sen lirade vi även kameraspelet EyeToy play där man framför en kamera rör sig en massa (man ser sig sj på skärmen och kan göra olika saker), kunde bli rätt svettigt och såg ut som om man slog i luften för utomstående.

Tyvärr så hamnade jag, ngn som gillade att läsa böcker/serier, se på film, spela spel samt busa och leka ute, i en fotbollsklass, det jag varit mest rädd för. Klassen var inte en offentlig fotbollsklass men samtliga tjejer utom två och alla killar i klassen utom jag spelade fotboll!

Detta var anledningen till tjafsen hemma med föräldrarna under 7an och första terminen av 8an, visst gillade jag mina föräldrar men ibland var man arg och tog ut sin ilska mot dem för att man hamnat i en klass full med fotbollsnördar!

Jag var ganska populär i klassen och det var i 7an som alla skaffade sig en apberget-användare bland annat, det var då jag först tog namnet vicnyg961 för att sedan byta till mitt välkända allias mr_nygren. Men min popularitet som klassens clown uppvägde inte den frustration som jag kände när alla andra i klassen utom jag for till Gothia och spelade!

Jag kände mig utstött från sällskapet, den enda datanörden i klassen.. Att jag var dataspelskille och inte fotbollskille gjorde att tjejerna i klassen retades med mig, det var killarna som tyckte att saker jag gjorde var roliga ibland. Jag kunde nämligen göra roliga miner, dra skämt som killar gillade men som tjejerna ogillade osv.
Jag var enda killen i klassen som inte tränade i fotbollslaget och det gjorde mig deprimerad ibland vilket föräldrarna fick uppleva när jag tog ut min frustration och ilska hemma över att jag hamnat i fel klass.
Även om jag oftast var stolt över att gå i klassen 7F då det var skolans lugnaste sjundeklass och den mest skötsamma klassen (vi blev särskilt utvalda att medverka i ett tv-program där en SO-lektion filmades, visades i TV och finns inspelat på VHS) så kände jag mig mobbad av vissa tjejer i klassen för att jag inte var som de andra och spelade fotboll.

Jag minns att jag blev intresserad av en tjej i klassen men möttes av kalla handen, däremot blev min polare från den gamla skolan snabbt populär hos henne. Detta ledde till att relationen mellan mig och min polare blev frostig ett tag, han accepterades då han var sportig.

Helt osportig var jag ju inte.

Jag fick viss respekt för att jag på gympan var så snabb på hundra meter! Och denna respekt blev större i 8an (det bästa året på TC förövrigt) när jag ställde upp i skol-SM som skolans kämpe.

Jag slog personligt rekord under skol-SM men det ledde inte till en medalj. Av Sveriges 31 bästa på hundra meter utomhus i årsgruppen 89 så hamnade jag med min tid på plats 21. Jag kom inte vidare från mitt heat då jag blev under fjärde bästa men i ett annat heat så hade segraren sämre tid än vad jag hade och där kom de fyra bästa vidare.. Hade otur med placeringen, hade jag tävlat i det heatet hade jag vunnit. I mitt heat hade segraren av hela grenen sprungit så jag hade de bästa tävlande i mitt heat.. Tävlingen hölls i Gävle.

Det blev alltså ingen medalj men jag fick ändå viss respekt för prestationen. Jag var nöjd med att ha slagit personbästa men besviken över att jag var så långt från bronset. Hade trott att det skulle bli medalj men vissa sprang sjukt fort..

Mina föräldrar var på den här tiden mkt stolta över mina prestationer i friidrott. Flera segrar i DM både inne och ute, silver i en stor tävling i sollefteå, silver i Valbogames i Gävle samt medverkan i skol-SM i Gävle. Normalt hålls skol-SM i Stockholm men detta år var det ngt annat på gång där.

Tjafsen hemma berodde i stället på skolan och klassen. Jag ansåg mig felplacerad av skolan och ville byta klass till en ickefotbollsklass. Jag ville ha fler dataspelande killar i klassen helt enkelt. Alla dessa tjafs ledde till att jag fick byta klass vårterminen i årskurs 8 till 8-BIS som var en bildinriktad klass men det blev en stor besvikelse.

Den person som jag valt som mitt förstahandsval hade valt andra personer än mig och hamnade således i en annan klass med en annan av mina gamla polare, klassen var 7B. Den person som jag valt som mitt andrahandsval valde en musikinriktad klass och därför hamnade han i en annan klass. Jag hade dock fått en ny vän under årskurs 5 och 6 som jag spelat ut nästan hela cd 1 av spelet Final Fantasy 7 PC med, ett spel som tar över 40 timmar att spela ut och som var på tre skivor. Vi båda gillade även mangaserier som Naruto.

Jag vacklade mellan att vilja gå i klass 8B där mitt förstahandsval från den gamla klassen gick (hade inte haft ngn kontakt med honom nästan sedan årskurs sex) och klass 8BIS där den här killen jag just beskrev gick. Förutom den här snubben så gick en gammal killkompis som man umgicks med mkt på lågstadiet också i BIS-klassen plus en tjej som man lånat ut mangaserien Dragonball Z till förut, å andra sidan gick förutom mitt förstahandsval även en annan gammal kompis i B-klassen, en snubbe jag körde moped med under 8an.

Jag kunde inte riktigt välja klass men var mest inriktad på B-klassen. BIS-klassen  var en av två specialklasser så den var inte möjlig som alternativ ens fick jag höra (fanns musik och bildklass), senare fick jag ett besked från skolan att jag kunde få börja i BIS-klassen då en elev hoppat av mitt i en termin, detta var egentligen emot principerna eftersom folk sökte till linjen. Jag som trodde att jag hade många dataspelande vänner i klassen tog chansen vilket var  ett stort misstag. Jag borde ha valt B-klassen men kunde inte veta att de gamla vännerna i klassen skulle vara helt negativt inställda till mig och att jag börjat i klassen.

Killen jag räknat med och sett som min kompis pratade knappt med mig, tjejen jag tyckt om i klassen var också kall emot mig (vi hade bra kontakt i sexan) och den gamla poolarn var trevlig men hade nya vänner. Det var någon gång som vi lirade World of Warcraft hos mig men knappt mer än högst två gånger.

Jag var jättebesviken.. Tog upp problemet med föräldrarna men de kunde inget göra. Skolan hade redan låtit mig byta klass en gång så fick inte byta igen.

Jag var starkt ogillad i klassen av tjejerna som hade förutfattade meningar om mig. Det gick rykten om mig under årskurs 9 för att en i 7an spred rykten om min syster och mig.. Bland annat att vi hade legat med varandra och  året 2010 fick jag fortfarande höra frågan om det stämmer...

Jag började att sakna fotbollsklassen.. Om jag varit retad av tjejerna i bägge klasser så var det snäppet värre i BIS-klassen och i F-klassen hade jag varit poppis hos vissa killar men i BIS så var jag rätt utstött. I 9an började en ny kille i klassen som varit mobbad i sin förra klass och han började genast att retas med mig..

I 8an hade jag varit poppis bland 89orna så ingen bråkade öppet med mig men när de slutat skolan blev jag utsatt för ren och skär mobbing från vissa. Det var rykten, min hudfärg, att jag kränkte tjejer osv som var orsakerna. Och på den här tiden hyste jag inte några politiska åsikter.

Visst gillade jag mina föräldrar oftast men sedan jag bytt klass i 8an blev jag deprimerad för att jag gått om förskolan, vore det inte för det hade jag ju gått i samma klass som mina vänner på skolan, (i samband med detta som jag medicinerades med Zoloft för första gången). Var ofta arg över detta och föräldrarna ordnade möten på BUP , där jag tidigare varit i årskurs 3-4 när tjafsen med 88orna på lågstadiet och första året på mellanstadiet pågick som mest.

Först fick jag samma kontakt på Bup som tidigare men sen byttes personen ut till Per Höglund. Min syster som också var mobbad i skolan hade också kontakt med BUP. Hela familjen brukade fara dit. Föräldrarna pratade med en tant, syrran med denna tant och jag med Per.

Oftast så handlade samtalen om mitt och syrrans liv och hur vi mådde med mera. Ibland togs tjafs upp som varit mellan mig och min syster om datorerna, kunde bli våldsamma bråk om dem och när det gällde min syster har jag aldrig behandlat henne som en tjej, vi slogs (slet henne i håret och höll ner hennes huvud oftast så att hon inte kunde göra något, hon blev rätt vild)...

Alla dessa kontakter med BUP ledde till tester och undersökningar där tidigare nämnda diagnoser framkom för mig. Med betoning på ''drag av autismsvårigheter'' och inte asperger..

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar